Krönika Diskussionen om en investeringsdriven expansiv finanspolitik är högst välkommen, men det krävs ett bredare reformprogram för att investeringarna varaktigt ska minska arbetslösheten.

Arbete är grunden för det välstånd vi ser runt omkring oss. Det är arbetet som har möjliggjort den produktivitetsutveckling som på ett drygt sekel har förvandlat Sverige från ett förindustriellt u-land till ett högproduktivt välfärdsland.

Samtidigt har arbetslösheten varit alldeles för hög sedan 1990-talet. Det innebär att vi inte har använt alla de resurser som vi har haft till vårt förfogande för att öka välståndet ytterligare. Som land har vi opererat långt under fullt kapacitetsutnyttjande.

Därför är det omöjligt att dra någon annan slutsats än att den politik som de senaste decennierna har förts för att sänka arbetslösheten har varit ett misslyckande. De reformer som skulle pressa tillbaka arbetslösheten – i form av mindre generöst försörjningsstöd, stramare villkor i a-kassan, hårdare krav i sjukförsäkringen, fler tillfälliga anställningar, sänkta inkomstskatter, minskad omfördelning och en allmän ökning inkomstskillnaderna – har inte levererat på sina löften.

Paket för full sysselsättning

Den här politiken har därför nått vägs ände. Mer av samma kommer inte att lösa problemet. Därför behövs ett reformpaket som för första gången på tre decennier erbjuder en realistisk möjlighet att uppnå det som de allra flesta säger sig vilja uppnå – full sysselsättning.

Jag menar att det här paketet bör innehålla följande delar.

  • Under flera decennier har de offentliga investeringarna varit otillräckliga. Det har resulterat i att vi har stora problem med ekonomins grundläggande funktioner, inte minst i form av vägar och järnvägar, vatten och avlopp, energi och bostäder. Men det handlar också om klimatomställningen, det civila och militära försvaret samt 5G. För att komma tillrätta med den här investeringsskulden bör politiken, i enlighet med många andra bedömare men i strid med det förslag som den parlamentariska kommittén nyligen överlämnade till finansministern, under ett antal år lätta på reglerna i det finanspolitiska ramverket och låna till investeringarna. Det viktigaste i den här förändringen är inte den exakta andelen av BNP som statsskulden framöver bör uppgå till, utan att perspektivet flyttas från budgettekniska ramverk till samhälleliga behov.
  • Investeringslyftet bör åtföljas av en bred utbildningssatsning. Skälet är enkelt: annars är risken uppenbar att den ökade efterfrågan på arbetskraft kommer att leda till onödiga flaskhalsar och ännu större arbetskraftsbrist. Den här satsningen måste fokusera på det trasiga skolsystemet, men också på att radikalt öka det arbetsmarknadsrelevanta utbildningsinnehållet i arbetsmarknadspolitiken. Den sedan 1990-talet urholkade finansieringen av den högre utbildningen måste upphöra. De framförhandlade utbildningsdelarna i arbetsmarknadsparternas LAS/omställningsavtal måste sjösättas, inklusive nödvändiga resurser.
  • Investeringslyftet bör åtföljas av ökade resurser till välfärden. Samspelet mellan de här välfärdstjänsterna och de hårda investeringarna är centralt. Utan en utbyggd offentlig service, som bäddar in investeringarna i ett fungerande samhälle, kommer investeringslyftet att falla ut sämre än vad som hade kunnat bli fallet. I många orter där näringslivet har börjat eller står redo att investera saknas bostäder och offentlig service för att kunna ta emot den nödvändiga arbetskraften.
  • Investeringslyftet bör åtföljas av ett intensifierat arbete med att öka konkurrensen. På detta sätt kan vi hålla tillbaka inflationen och förlänga den expansion av ekonomin som investeringarna möjliggör. De kroniska problemen med byggsektorn, bankerna och dagligvaruhandeln är uppenbara, men det handlar lika mycket om att skärpa och snabba på tillsynen på en generell nivå. Förändrad lagstiftning kan behövas. Pågående skärpningar i andra länder kan tjäna som inspiration. I detta ligger även att beakta den forskning som visar att svag konkurrens bland arbetsgivarna om löntagarna tenderar att leda till svagare produktivitet.
  • Investeringslyftet bör åtföljas av att de fackliga organisationerna fortsätter att driva en ansvarsfull lönebildning. När investeringarna tar fart och ökar efterfrågan på arbetskraft kommer det vara lockande att kortsiktigt dra nytta av detta. Men avgörande blir att hålla fast vid det nuvarande synsättet att ekonomins löneutrymme bestäms av produktivitetstillväxten och Riksbankens inflationsmål. Därmed säkerställs att löne–prisspiraler inte uppstår. De senaste årens inflationskris har lett till att löntagarnas andel av ekonomin ligger historiskt lågt, givet konjunkturläget. Samhällsekonomin tjänar på att den återgår till sin normala nivå.
  • Investeringslyftet bör åtföljas av att fack och arbetsgivare diskuterar sig fram till en gemensam lista med de viktigaste investeringsbehoven. Med en sådan lista approcheras regering och riksdag. Listan diskuteras under ordnade former, med understöd av oberoende experter. På detta sätt skapas bättre förutsättningar för kloka avvägningar, effektiv koordinering och att politiken förmås fatta beslut som återupprättar ett långsiktigt ansvarstagande för ekonomin.

Alla tillgängliga resurser

Ett investeringslyft är helt nödvändigt, men långt ifrån tillräckligt. Ska vi ge oss en realistisk chans att sänka arbetslösheten till en anständig nivå, samtidigt som vi säkerställer en fortsatt högproduktiv ekonomi, krävs ett brett angreppssätt som inkluderar många samhälls- och politikområden.

Punkterna ovan kan utgöra grunden för en fördjupad diskussion om Sveriges framtid – om hur vi använder alla tillgängliga resurser till att skapa bättre förutsättningar för fler att, inom klimatets gränser, leva ett gott liv. De partitaktiska låsningar som håller tillbaka Sveriges tillväxtpotential måste lösas upp. Att trampa vidare i gamla hjulspår kommer inte att lösa problemet.

Om detta nya samhällskontrakt borde politiken handla.

Daniel Lind

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena