Film Det är svårt att komma ifrån det gubbsjuka sätt som huvudkaraktären framställs på. Det tycker Jon Andersson som sett Paolo Sorrentinos nya film “Parthenope – Neapels hjärta”.
I efterkrigstidens Italien vid Neapelbukten föds en liten flicka. Förlossningen äger rum i Medelhavet och flickan får namnet Parthenope, efter en figur i den grekiska mytologin. Parthenope växer snabbt upp och blir en vacker ung kvinna som åtrås av de flesta män.
I sin nya film “Parthenope – Neapels hjärta”, med Sverigepremiär på fredag, har den italienska stjärnregissören Paolo Sorrentino valt att återvända till hemstaden Neapel. Titeln har dubbelbetydelse då den dels syftar på huvudkaraktären men också på staden Neapel. Enligt myten kastade sig nämligen sirenen Parthenope i havet och dog då hon inte lyckades förföra Odysseus med sin röst. Hennes kropp spolades upp på Neapels stränder och hon fick ge namn till den stad som senare skulle komma att kallas Neapel.
Hyllning till Neapel
I huvuddelen av filmen får vi följa Parthenope i 20 – och tidig 30-årsålder, då hon försöker navigera sig fram i livet. Något som inte alltid är helt lätt. Dels måste hon parera alla närmanden från olika män samtidigt som hon försöker lyckas med sina akademiska studier och vara ett stöd för sin deprimerade bror. Hennes uppväxt är priviligerad ur ett materiellt perspektiv, men hon saknar ömhet och kärlek från föräldrarna. Något hon i stället får från en professor i antropologi som både blir en sorts fadersfigur och yrkesmässig mentor.
Precis som Sorrentinos kanske mest kända film “Den stora skönheten” (2013) var en hyllning till Rom kan det här ses som en hyllning till hemstaden Neapel. “Parthenope – Neapels hjärta” strösslar med bilder av staden och alla vackra hus och omgivningar längs kusten. I “Den stora skönheten” var bilderna och den känsla de förmedlade minst lika viktiga som berättelsen. Det är något som kan kännas igen även i “Parthenope – Neapels hjärta”, om än inte i samma utsträckning. Det är svårt att värja sig mot de vackra bilder av Neapel och dess omgivningar som Sorrentini och fotografen Daria D’Antonio bjuder på.
Gubbsjuk
Men om cinematografin ofta är fantastisk så finns det en hel del att anmärka på filmen. Det är svårt att komma ifrån det gubbsjuka sätt som huvudkaraktären Parthenope framställs på. Hennes kropp är allt för ofta i fokus och flera gånger hajar man till över scener som mest finns där för att få visa avklädda bilder på Parthenope. En sexscen som involverar Parthenope och en kardinal känns extra absurd.
Det betyder dock inte att huvudkaraktären bara framställs som ett objekt. När Parthenope sörjer sin brors förtidiga död eller när hon engagerar sig i akademiska dilemman med professorn kan man skönja ett visst djup. Tyvärr är de stunderna i filmen för få.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
