Här går gränsen för partsmodellen

Själv är jag en stark anhängare av den svenska partsmodellen, men är benägen att hålla med utredaren, skriver Mats Essemyr.

Utredningen om kollektivavtalad a-kassa presenterades i tysthet den 17 december. Jag kan inte frigöra mig från tanken att förslagen är utformade för att förkastas av de som kom med idén. Den är en utlöpare av uppgörelsen mellan parterna och staten om omställningsstöd och uppluckrad LAS.

Parterna ville att staten skulle utreda hur arbetslöshetsförsäkringen kunde tas över av fack och arbetsgivare genom kollektivavtal.

Svenskt Näringsliv har länge ondgjort sig över att staten använder a-kassan som en kassako. Staten har under lång tid hämtat in de arbetsgivaravgifter som finansierar försäkringen i en omfattning som överskrider det som betalats ut i ersättning till arbetslösa. Överskottet går rakt i statens budget och används för helt andra ändamål.

Utredningens slutsatser

Svenskt Näringsliv såg framför sig hur arbetsgivarnas utgifter kunde minska om parterna fick makten över försäkringen. Facken hakade på och tänkte sig kunna höja ersättningen till de arbetslösa som har kollektivavtal. Det skulle locka fler till facken och a-kassorna. Parterna föreställde sig nog att staten skulle låta dem bestämma över de tio till femton miljarder kronor som årligen betalas ut i a-kassa.

Med de utgångspunkterna har utredningen nu presenterat förutsättningarna för en kollektivavtalad arbetslöshetsförsäkring och hur en sådan skulle kunna utformas. Men med det självklara tillägget att även staten och de arbetslösa har legitima synpunkter på arbetslöshetsförsäkringens utformning.

• Eftersom alla inte har kollektivavtal måste den vanliga statliga a-kassan finnas kvar. Det blir alltså två parallella försäkringar. En för de med kollektivavtal och en för övriga.
• Parterna kan givetvis avtala om en högre a-kassa för arbetslösa med kollektivavtal. Men utgå inte från att staten ska betala det. Utredningen beräknar att arbetsgivarnas kostnader kommer att öka, inte minska, om det kollektivavtalade taket blir 45 000 kr/månad och det statliga taket ligger på kommande nivå 34 000 kr/månad.
• Inte nog med att det skulle bli två parallella försäkringar, en statlig och en kollektivavtalad. Båda kan dessutom delas upp i de som är medlemmar i en arbetslöshetskassa och de som saknar medlemskap. Ersättningen är mycket olika redan idag och skulle bli väsentligt mer oöverskådlig. Det skulle bli svårt för en enskild person att förstå vilken ersättning man får som arbetslös.
• Den minnesgode läsaren minns uttrycket från finanskrisen ”the lender of last resort”. Vem betalar när det blir kris och kassakistorna töms? Vem är yttersta garanten? Redan i uppspelet tänkte sig parterna att staten skulle garantera a-kassan genom uppbyggnaden av en fond. Men utredningen köper inte det. Staten ska skyddas genom att parterna själva får bygga upp kollektivavtalsfonder.
• A-kassan är ett viktigt redskap för att stabilisera konjunkturen. Staten kan inte lämna över ansvaret för det till parterna fullt ut, menar utredningen.
• Utredaren hintar indirekt om sin inställning genom att redovisa inte mindre än tre alternativa lösningar: höjt tak i a-kassan, indexerad ersättning eller kompletterande inkomstförsäkringar för alla.

Avgörande trygghetssystem

Det här är knappast vad de parter som kom med den ursprungliga idén hade tänkt sig. Det är som att utredaren vill säga ”Här går gränsen för partsmodellen”. I sanningens namn ska sägas att parterna själva nog inte var helt övertygade om att kollektivavtalad a-kassa är en bra idé. Frågan skulle utredas, men utgjorde inte ett bestämt krav för att LAS- och omställningsfrågan skulle ros i hamn.

Själv är jag en stark anhängare av den svenska partsmodellen, men är benägen att hålla med utredaren. Här går gränsen. Parterna är bäst av alla på att förhandla löner. Löner är fördelning av överskottet i produktionen. Företagen får dela med sig av sin vinst till de som jobbar. Det sker i lönebildningen, i förhandlingar.

Men a-kassa är inte fördelning av överskottet. Det är ett trygghetssystem av avgörande betydelse för de som blir arbetslösa. Lika lite som parterna ska ha makten över sjukpenningen, ska man bestämma över a-kassan. Ersättningen till sjuka och arbetslösa ska inte förhandlas fram utan bestämmas politiskt. Trygghetssystemen är politikens domän.

A-kassan är till för de arbetslösa, inte för parterna. Det är inte läge att göra försäkringen mer krånglig än den är, snarare tvärtom. Redan idag är det stor skillnad mellan medlemmar i en a-kassa och de som står utanför. De senare får bara ett blygsamt grundbelopp, trots att deras arbetsgivare betalat in arbetsgivaravgift och därmed bidragit till finansieringen. Med kollektivavtalad a-kassa skulle ersättningen dessutom skilja sig åt mellan de som har kollektivavtal och de som saknar. Jag tycker att fler, inte färre, bör vara försäkrade för en god ersättning.

Motstridiga intressen

Parterna har inga egna pengar utan förväntar sig att staten ska garantera arbetslöshetsförsäkringen. Det är knappast rimligt att staten avhänder sig makten över ett trygghetssystem som man förväntas finansiera. Fack och arbetsgivare har motstridiga intressen. Facken vill att ersättning och villkor är generösa, inte minst för att arbetslösa inte ska pressas att sänka sina löner. Arbetsgivare vill det motsatta. Risken är att resultatet av parternas förhandlingar tillfredsställer dessa motstridiga intressen, utan att för den skulle lösa problemen på arbetsmarknaden.

Någon av de tre alternativa lösningar, kanske alla tre, är en bättre idé. I kombination med den nya inkomstbaserade a-kassa som går i gång 2025 kan man bygga en rimlig modell. Ha också i åtanke att bakgrunden till kollektivavtalad a-kassa är att staten använder försäkringen som en kassako. Mest uppmärksammad i sammanhanget är den allmänna löneavgiften, som några kallar löneskatt. Men det är i grunden en skattefråga, inte en a-kassefråga. Hur ska trygghetssystemen finansieras?

Mats Essemyr, tidigare utredare på TCO