TV På juldagen har den politiska satiren ”Whiskey on the rocks” premiär på SVT. Karin Svensson har tittat närmare på den politiska satiren och frågar sig om traditionen att göra komiska figurer av politiker sjunger på sista versen.
Den 28 oktober 1981 gick en sovjetisk u-båt av på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Under tio dagar höll Sverige andan – u-båten visade sig vara kärnvapenbestyckad – tills diplomatins kvarnar hade malt klart, och farkosten kunde bogseras till internationellt vatten.
Av denna händelse har manusförfattaren Henrik Jansson-Schweizer och regissören Björn Stein drömt fram en urflippad komediserie i sex delar: SVT:s stora julsatsning ”Whiskey on the rocks”. Här hamnar Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin (spelad av Rolf Lassgård) i kläm mellan supermakternas ledare – den matglade machomannen Ronald Reagan och den koleriske krigshetsaren Leonid Brezjnev – samtidigt som han måste handskas med egenmäktiga element inom den svenska militären.
Satirens grundpelare
Lassgårds porträtt ligger precis tillräckligt nära verklighetens Thorbjörn Fälldin, anspråkslös och ångermanländskt sävlig, för att jag ska börja undra om han verkligen gav sina kollegor i Svenska fåravelsföreningen i uppdrag att oskadliggöra Sveriges ÖB. Tråkigt nog verkar det vara hittepå, eftersom seriens bolsjevikhatande överbefälhavare – underbart enfaldigt spelad av Niklas Engdahl – är en helt fiktiv figur.
Där får ”Whiskey on the rocks” storstryk av den norska serien ”Makta” (“Makten”), som sändes i SVT i januari. ”Makta” skildrar maktkampen i Arbeiderpartiet under 1970- och 80-talen, med Gro Harlem Brundtlands väg till statsministerposten i fokus. Trots att det i förtexterna hävdas att berättelsen är baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne” så är det förvånansvärt mycket som ligger nära de verkliga händelserna – som att Harlem Brundtland ansågs vara för kompetent för en ministerpost i en Arbeiderpartiregering, och att det festades hejdlöst i partiets toppskikt under valkampanjen 1979.
”Whiskey on the rocks” har också en brasklapp i vinjetten: ”Vissa platser och karaktärer har ändrats med hänsyn till rikets säkerhet – ganska många, om vi ska vara ärliga…”. Det är en grav överdrift, om en serie där den sovjetiska ambassadören (som delar Thorbjörn Fälldins intresse för fåravel) är inspirerad av Aleksandra Kollontaj, som innehade posten ett halvsekel innan Fälldin kom till makten. Men roligt blir det, när de ivrigt bollar favoritraser med varandra.
Det här skarvandet med sanningen är förstås en av den politiska satirens grundpelare – särskilt när det handlar om imitation och parodi. Hur får man en genomvanlig person som Thorbjörn Fälldin att locka till skratt? Svar: Man gör honom till en Gudfadern-figur i fårbranschen.
Basvara i programutbudet
Den svenska politiken har traditionellt inte bjudit på så många färgstarka individer, men satirikerna har klämt ut varje droppe komik ur politikerfnösket. Som när Hasse&Tage jämförde blivande statsministern Ingvar Carlssons ansikte med en fot – något som senare fick gänget bakom 1980-talsprogrammet ”Helt apropå” att gestalta Carlsson genom att sätta ett par glasögon på en skosula. Socialdemokraterna omfamnade skämtet, bar kragmärken med ”Dojjan” och kallade sig ”fotfolket”.
De komiska politikerporträtten har sedan dess varit en basvara i programutbudet, i långkörare som P1:s ”Public service” och TV4:s ”Parlamentet”. Idag är uppgiften svårare, med mer polerade och undanglidande makthavare, men dockprogrammet ”Herr talman” har axlat manteln, med mindre fokus på lustiga ansiktsformer och mer på Tidöregeringens ideologibefriade ”man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt”-refräng och oppositionens fumliga motattacker.
Vanligt i många länder
Men parodiska politikerporträtt är förstås inget exklusivt svenskt – eller norskt – fenomen. Politikern som komisk figur är central i många länders humortraditioner, inte minst i Storbritannien, med pionjärproduktioner som ”Javisst herr minister” och ”Spitting image”. Deras främsta arvtagare är satirgeniet Armando Iannucci, som ligger bakom såväl brittiska ”In the loop” (med Tom Hollander som klavertrampande minister) och amerikanska ”Veep” (med Julia Louis Dreyfus som inkompetent vicepresident). Men hans absoluta satirmästerverk är ”The death of Stalin” från 2017.
Den kolsvarta komedin skildrar kaoset efter Stalins död, när nästa ledare ska utses. En skock fantastiska skådespelare, från Steve Buschemi som Chrusjtjov till Michael Palin som Molotov, förmedlar förvirringen och fasan i att leva i ett totalitärt samhälle som försatts i gungning. När jag intervjuade Iannucci inför filmens premiär förklarade han att han ville visa att dessa framskjutna historiska figurer var lika skröpliga och löjliga som folk är mest.
– Politiker inte är bättre än vanliga medborgare. Låt dem inte övertyga dig om att de är perfekta eller att deras beslut är särskilt genomtänkta. Jag försöker ge en bild av hur besluten verkligen fattas, så att vi tillsammans kan försöka förbättra systemet.
Inte längre kul?
Att skildra politiker som komiska figurer verkar vara ett sätt för oss som medborgare att hantera – och kanske minska – det upplevda avståndet mellan makthavare och vanliga medborgare. Men hur fungerar den här sortens satir i en samtid där verkligheten ofta överträffar dikten?
I komedin ”Long shot” från 2019 gestaltar Bob Odenkirk en skådespelare som har spelat president i en tv-serie, och sedan blivit president på riktigt. 2019 hände just detta, när Volodymyr Zelenskyj valdes till Ukrainas president, efter att ha spelat en historielärare som av en slump blir landets ledare. Zelenskyj verkar göra ett bättre jobb än den egenkära nickedockan i ”Long shot” men vem vet, kanske kommer även han (liksom Odenkirks karaktär) så småningom att överge posten för att satsa på en filmkarriär.
Under Donald Trumps första presidentperiod var det många amerikanska politiska kommentatorer som skrev modfällda krönikor om att ”Trump har dödat satiren”, genom att vara mer absurd och parodisk än något som sketchförfattarna till ”Saturday Night Live” hade kunnat hitta på.
Kanske är det inte längre varken kul eller konstruktivt att göra politiker till narrar, när de gör det så bra själva. Ett alternativ är att rikta udden mot på politikens grå eminenser, de som använder narrarna som verktyg i sitt egen maktutövande. Filmskaparen Adam McKay gjorde det effektivt i sin demaskering av kungamakaren Dick Cheney i den skarpa komedin ”Vice” från 2018.
Besvärligt arbete
Än mer imponerade var McKays nästkommande film, ”Don’t look up” från 2021, om hur forskarna som avslöjar en annalkande apokalyps inte lyckas tränga igenom mediebruset. Där spelar Meryl Streep en Trumpliknande president som bryr sig mer om sin frisyr och sina popularitetssiffror än om en meteor som är på väg mot jorden. Men det är Mark Rylance som är filmens uppenbarelse, som techmiljardären med presidentens öra, som (spoilervarning!) störtar hela planeten i fördärvet.
Ett annat alternativ, och kanske det enda vettiga, är att styra blicken mot oss själva. Varför vill vi styras av narrar, eller av hala typer som pratar tvärtomspråk? Vad krävs det av oss för att politik ska få vara politik och inte parodi?
Det låter som ett besvärligt arbete, i alla fall så här i jul. Tills orken återvänder i januari kanske vi kan få nöja oss med att skratta åt gamla tider, och en statsminister som – om satiren ändå innehåller lite sanning – älskade sin fru och sina får.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
