Essä Slarv, krig och naturkatastrofer har genom tiderna raderat mängder av historiska spår. Men ibland kan försvunnen historia göra oväntade återkomster. Se bara upp för det som låter för bra (eller dåligt) för att vara sant, skriver Lars Ilshammar.
Slottsvaktmästaren hade fått en lysande affärsidé. I hemlighet öppnade han en lönnkrog uppe på slottsvinden där han sålde öl och vin. Dessutom smygeldade han i en kakelugn utan tillstånd. Vad han inte anade var att han därmed skulle orsaka den troligen största intellektuella katastrofen i Sveriges historia. Det var på eftermiddagen den 7 maj i nådens år 1697 som det började lukta brandrök på det gamla slottet Tre kronor. Snart hade elden spridit sig längs taket till slottets olika delar. Alla försök att släcka elden misslyckades och några timmar senare hade den stora medeltidsborgen som hela det dåtida Sverige styrdes ifrån brunnit ner till grunden. Bara ruiner återstod.
Redan dagen efter startade en utredning om hur branden hade kunnat uppstå. Man kom snart fram till att allt hade börjat på vinden ovanför rikssalen och att brandvakten hade varit slarvig. Under den kungliga slottsrättens rannsakning som följde kom man också lönnkrogen på spåren och upptäckte att vaktmästaren hade varit oförsiktig med elden i kakelugnen. Brandvakterna och brandmästaren fick hårda straff. En vakt dömdes till fem gatlopp, den andra vakten och brandmästaren till döden men fick sina straff mildrade till sju gatlopp och sex års straffarbete av kungen, den unge Karl XII. Brandmästaren Sven Lindberg var gammal och dog av skadorna som han fick under det brutala gatloppet.
När branden startade låg Karl XI fortfarande lik på slottet. Han hade avlidit i magcancer månaden före. Några officerare lyckades nu föra det kungliga liket i säkerhet för elden. Sämre gick det för Riksarkivets och det kungliga bibliotekets samlingar som förvarades på Tre kronor. Mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar – ingen vet helt säkert – av alla böcker och dokument brann upp. Brev från senmedeltiden, just den period när Sverige som nationalstat började formas, drabbades särskilt svårt, liksom rapporter som svenska generaler hade skickat hem från Trettioåriga kriget. En del böcker räddades i sista ögonblicket genom att kastas ut genom fönstren och dagens Kungliga bibliotek bevarar fortfarande bokband som har tydliga brandskador. Fick jag låna en tidsmaskin en enda gång så skulle jag nog allvarligt överväga att ta med mig en brandsläckare och åka tillbaks till Stockholm i maj 1697.
Bränder, naturkatastrofer och krig
Historien har ofta blivit ett offer för bränder orsakade av människor, genom slarv eller med avsikt. Långa rader av stadsbränder har förstört mycket av äldre bebyggelse i hela Europa. Nero påstås, på oklara grunder dock, själv ha anlagt den stora branden som drabbade nästa hela Rom år 64 e.kr. Den brända jordens taktik har ofta tillämpats för hejda eller stoppa en framryckande fiende. Under reträtten från Nordkalotten under slutet av andra världskriget brände tyskarna ner nästan alla byggnader i norska Finnmark och en stor del av husen i finska Lappland. En av Hitlers sista order var att tyska städer skulle förstöras hellre än att låta dem falla i de allierades händer. Men den ordern verkställdes lyckligtvis sällan.
Naturkatastrofer är en annan svuren fiende till historien. Ett enormt vulkanutbrott i Egeiska havet för 3 600 år sedan ödelade hela den minoiska kulturen som kanske var ursprunget till myternas Atlantis. På dagens Santorini kan man fortfarande se kratern som bildades. Pompeji och Herculaneum begravdes av Vesuvius utbrott den 24 oktober år 79 e.kr. Jordbävningar och tsunamis har skadat eller förstört stora delar av det antika kulturarvet runt Medelhavet. Alexandria med sitt berömda bibliotek, en av den antika världens sjudande metropoler, förstördes av jordbävningar under senantiken. Fyrtornet på Faros, en ö utanför Alexandrias hamn, och räknad som ett av världens sju underverk, stod till 1300-talet då den också blev offer för en jordbävning. Antiokia, dagens Antakya i Turkiet, var en gång ett viktigt kulturellt centrum för både greker och romare. Flera jordbävningskatastrofer, den största år 526, lade staden i ruiner.
Här i Dagens Arena har jag skrivit tidigare om hur kulturarv medvetet har förstörts av historiens angripare och erövrare för att kuva besegrade folk. Att radera historien är nämligen en utmärkt metod för att framkalla kollektiv minnesförlust. Exemplen är många bara under de senaste 100 åren: nazisternas bokbål 1933, den avsiktliga förstörelsen av nationalbiblioteket i Sarajevo under den serbiska belägringen 1992, talibanernas sprängning av buddhastatyerna i Bamiyan, Afghanistan 2001 och tuaregiska islamisters nedbränning av Ahmed Baba-biblioteket i Timbuktu 2013. Samt förstås Putins pågående kulturella folkmord i Ukraina. Redan för över ett år sedan rapporterade UNESCO att minst 331 ukrainska kulturarvsinstitutioner hade drabbats av medveten förstörelse eller plundring.
Historien tar – och ger
Krig och naturkatastrofer, men också forskningen själv har tagit sig för att radera i historien, inte minst med hjälp av den vetenskapliga metod som kallas källkritik. Sedan den källkritiska skolan i historikern Lauritz Weibulls anda hade slagit igenom från slutet av 1800-talet återstod till exempel inte mycket av den äldre storsvenska historien. Ask och Embla, slaget vid Bråvalla och Gustav Vasas vilda äventyr i Dalarna, självklara referenser för äldre generationer, förvandlades nu till sagor och myter – eller glömdes helt enkelt bort. De blev ohistoria. Tack vare källkritiken är det förflutna fattigare på färgstarka äventyr, men rikare på fakta. Och Vasaloppet har blivit en anakronism.
Ofta utgår vi ifrån att sikten bakåt sakta men obevekligt håller på att tunnas ut. Men om historien tar, så ger den också generöst tillbaks – ibland i hårda paket. Våren 2018 fick jag ett mejl från Katinka Ahlbom. Hon var då chef för enheten handskrifter, kartor och bilder på Kungliga biblioteket och jag biträdande riksbibliotekarie. Katinka hade just kontaktats av en dansk antikvariatsbokhandlare. Han undrade om KB händelsevis var intresserat av att förvärva ett exemplar av Gesta Danorum, danernas eller danskarnas historia, ett verk av 1200-talsklerken och historieskrivaren Saxo Grammaticus, men tryckt först 1514 i Paris på uppdrag av Kristian II, i Sverige mest känd som Kristian Tyrann.
Nu hade KB redan ett fint exemplar av Gesta Danorum i våra samlingar, så varför skulle vi vara intresserade av ett till – särskilt som prislappen var hela 2,4 miljoner kronor? Jo, just detta exemplar hade högintressanta anteckningar i marginalerna och dessutom en hel sida handskriven text på den bakre pärmen. Och de som hade kluddat i boken, hade handlaren upptäckt, var inga mindre än bröderna Olaus och Johannes Magnus, Sveriges sista katolska ärkebiskopar som skrev två mycket berömda historieverk från sin exil i Rom: ”Historia om den nordiska folken” respektive ”Historia om alla göternas och svearnas konungar”.
Ögonvittnet till Stockholms blodbad
Texten på pärmens insida visade sig dessutom vara något så unikt som den enda överlevande ögonvittnesskildringen av Stockholms blodbad. Så här lyder den i nusvensk översättning från latinet: ”I Herrens år 1520 intog kung Kristian den andre Stockholm vid den heliga Jungfruns födelse […]. Samma år på Fyra krönta helgons dag, som var den 8 november, lät han halshugga (efter att ha blivit krönt föregående söndag) två biskopar, Vincent av Skara och Matthias av Strängnäs, riddare och frälsemän, borgmästare, rådmän och borgare – över 120 personer – och jag, Olaus Magnus, kanik från Linköping, beskådade allt detta med fasa.”
”Tycker du att vi ska försöka köpa?” undrade Katinka nu. ”Ja, absolut, givetvis!” svarade jag nästan med ryggmärgen. ”Bra, det tycker vi också”, fick jag tillbaks från Katinka. Men så var det då frågan om prislappen. KB hade tyvärr inga 2,4 miljoner som bara låg och skramlade någonstans, så vi gav oss ut på en tiggarrunda till rika stiftelser och fonder, och på bara ett par dagar hade vi skrapat ihop pengarna. Men skulle vi få köpa? För det fordrades ett formellt utförseltillstånd. Lyckligtvis var den danske riksbibliotekarien Svend Larsen, som hade sista ordet i frågan, väldigt förstående. ”Detta är ett svenskt kulturarv, icke ett danskt”, meddelande han.
En gråmulen dag i mars anlände så den danske antikvariatsbokhandlaren till KB i Humlegården med det unika exemplaret i en vanlig papperspåse. Ett försvunnet och länge okänt kulturarv hade äntligen kommit hem efter långa äventyrliga resor ute i världen. Från Birgittahuset i Rom, där Olaus Magnus under en tid var föreståndare, hade boken på olika vägar hamnat i ett kartusiankloster i sydfranska Avignon. Under franska revolutionen beslagtogs klosterbiblioteket och det var förmodligen efter det som brödernas Magnus exemplar av Gesta Danorum kom ut på bokmarknaden – för att dyka upp i Danmark först 250 år senare. Var den hade varit under tiden vet ingen.
Historiens oväntade återkomster
Det här är förstås bara ett av många exempel på hur okända eller försvunna historiska lämningar plötsligt kan uppenbara sig igen på de mest oväntade sätt. Det mest berömda exemplet är kanske Dödahavsrullarna, en stor samling handskrifter från biblisk tid som har hittats från 1947 och framåt i grottor nära Qumran, en ruin vid Döda havet på Västbanken. Sammanlagt rörde sig om ca. 900 dokument i form av större och mindre fragment skrivna på hebreiska och delvis på arameiska. Texterna är avskrifter av Gamla testamentet, kommentarer till bibeln kopplade till den allra tidigaste kristendomen, levnadsregler och en del poesi – alltsammans givetvis högintressant stoff för forskningen.
Ännu märkligare var det när man för ett 30-tal år sedan hittade en 2 500 år gammal trilogi av den grekiske dramatikern Aischylos som länge hade ansetts förlorad – bland fyllningen inuti en egyptisk mumie. Trilogin, med titeln Akilles, handlar om hjältens äventyr i trojanska kriget och har senare satts upp som teater. Ett papyrusfragment som innehåller tidigare okända delar av två pjäser av den store tragediförfattaren Euripides, ”Polyidus” och ”Ino”, återfanns bara härom året av ett team från det egyptiska ministeriet för antikviteter vid den antika nekropolen i Philadelphia söder om Kairo. Upptäckten räknas som det viktigaste fyndet av ”nya” grekiska tragedier på nästan 60 år.
År 1812 var den schweiziske upptäcktsresanden Johann Ludwig Burckhardt på resa genom Wadi Musa, Moses dal, i nuvarande Jordanien. Där hittade han av en ren händelse forntidsstaden Petra som varit bortglömd i flera hundra år. Och tack vare Vesuvius utbrott bevarades stora delar av de antika Pompeji och Herculaneum under tjocka lager av lava och aska. Utgrävningarna i Pompeji har pågått mer eller mindre oavbrutet sedan mitten av 1700-talet, området är stort och nya fynd som förändrar bilden av den romerska kulturen görs fortlöpande. Nu senast gäller det ett litet hus med pikanta erotiska fresker. Nya arkeologiska undersökningar av Norrbottens museum visar att järn och stål framställdes i Norrbotten redan för 2 000 år sedan, samtida med – just det – romarriket och även detta en viktig upptäckt som radikalt ändrar förståelsen av det förflutna.
När det förflutna smälter fram ur isen
Klimatförändringarna och den globala uppvärmningen har också bidragit med ny historisk kunskap. Ismannen Ötzi hittades redan i september 1991 vid en avsmält glaciär i Tisenjoch-passet på gränsen mellan Italien och Österrike. Först trodde man att han var en förolyckad alpinist eller ett modernt mordoffer. Först senare stod det klart att Ötzi hade konserverats av isen och var över 5 000 år gammal. Idag finns han på Sydtyrolens arkeologiska museum i Bolzano och har gett forskningen en rad nya insikter om den brytningstid som kallas kopparstenåldern. I Norge har projektet ”Secrets of the ice” utvecklat det nya forskningsfältet glaciärarkeologi genom att systematiskt sedan 2006 söka efter föremål som smälter fram ur glaciärisar: pilspetsar och spjut, men också kläder och delar av slädar med mera – en del upp till 3 300 år gamla. Även i Svenska Sápmi ger smältande glaciärer ifrån sig historiska fynd.
Vidare så har den moderna naturvetenskapen gett historiker och arkeologer en rad nya effektiva kunskapsverktyg. Redan ganska tidigt under 1900-talet bidrog Kol-14-metoden och dendrokronologin till möjligheterna att göra mycket exaktare tidsbestämningar av föremål och dokument. Den tekniska utvecklingen har för sin del bidragit med metalldetektorer och markradar som gör att kan man hitta föremål och dolda byggnadsrester under marken. En nyare teknik är Lidar, flygburen laserskanning, som hjälper forskare att samla in tredimensionella punktmolnsdata. Systemet gör det möjligt att upptäcka mycket små nivåskillnader i marken – till exempel okända gravfält och övervuxna murar.
Men framför allt är det DNA-tekniken som har revolutionerat våra kunskaper om mänsklighetens förflutna genom ett ovanligt lyckligt äktenskap mellan humaniora och naturvetenskap. DNA säger ingeting om vad förhistoriens människor tänkte, men mycket om vilka de var och varifrån de kom. Tack vare DNA-tekniken vet vi nu att våra äldsta förfäder och förmödrar umgicks och även skaffade barn med neandertalare. De flesta av oss bär fortfarande på neandertalgener i vår arvsmassa, som den svenske nobelpristagaren Svante Pääbos forskargrupp har visat. Vi vet också att de allra första svenskarna faktiskt var blåögda – och mörkhyade – vilket tydligen upprörde en del så kallade Sverigevänner på djupet när SVT lanserade sin stora satsning Historien om Sverige härom året. DNA-tekniken kan dessutom hjälpa var och en av oss att utforska vår egen släkthistoria.
Att läsa texter, tolka och förstå
Människans egen förmåga att läsa, tolka och förstå historiska texter bidrar också hela tiden till nya kunskaper. Den franske egyptologen Jean-François Champollion lyckats år 1822 äntligen lösa hieroglyfernas gåta med hjälp av den så kallade Rosettestenen som hade hittats nära Alexandria under Napoleons fälttåg i Egypten. Linear B, den mykenska kulturens skriftspråk, var länge ett komplett mysterium men dechiffrerades av den brittiske arkitekten Michael Ventris 1952. Linear B visade sig vara den allra äldsta formen av skriven grekiska och texten på lertavlorna behandlade mest olika räkenskaper inom administrationen.
Eftersom ingen kan äga historien är den hela tiden utsatt för om- och nytolkningar. Kända fakta kan ofta betraktas i nytt ljus när forskningen går framåt. Tidsandan spelar också in. Två aktuella exempel gäller Rökstenen och Beowulfkvädet. Rökstenen i östgötska Ödeshög har världens längsta runinskrift – 760 tecken. Den restes troligen redan i början av 800-talet. Texten är dunkel och delvis skriven med lönnrunor och på schiffer. Traditionellt har den ansetts handla om strider, krigsbyten och framför allt om ”Tjodrik den dristige”, aka den gotiske kungen Theoderik den store som härskade över Italien på 500-talet. Men enligt en radikal nytolkning från 2020 skulle Rökstenen i stället referera till folkliga minnen av den förödande klimatkatastrofen som drabbade Europa och Norden efter ett stort vulkanutbrott år 536. Fimbulvintern och Ragnarök, solen, och kampen mellan ljus och mörker är de teman som stenens gåtor handlar om, menar forskarna. Sista ordet i den frågan är garanterat inte sagt.
Beowulfkvädet från 600- eller 700-talet betraktades länge som ett engelskt nationalepos. Det är skrivet på fornengelska, troligen av en brittisk munk. Men arkeologiprofessorn Bo Gräslund i Uppsala har nu efter åtta års arbete kommit fram till att kvädet egentligen är komponerat i Norden. Hjälten Beowulf kom i själva verket från Gotland och förde krig bland annat mot svearna, menar Gräslund. Dikten ska sedan ha förts över till England omkring år 600 och skrivits ner i ett kloster. Gotländska lokalhistoriker har förstås gjort vågen över den tolkningen, men som ofta finns det andra som tvivlar. Även i den frågan kommer debatten säkert att fortsätta länge.
Varning för paket med falsk historia!
Så finns det hårda paket som faktiskt visar sig innehålla falsk historia, för skojs skull, för att tjäna snabba pengar – eller för att ta billiga politiska poäng. Kensingtonstenen i Minnesota är ett bra exempel. Svenskamerikanen Olof Öhman påstod att han hade hittat stenen på sina ägor år 1898. Runinskriften tycktes bevisa att äventyrliga norrmän och svenskar nådde ända in hit till centrala Nordamerika i mitten av 1300-talet. De flesta akademiska forskare som undersökt stenen har dock avfärdat den som en förfalskning, bland annat på grund av det förvånansvärt moderna språket. Men lokalt i Minnesota har man förstås hållit fast vid en helt annan tolkning. För den som vill bilda sig en egen uppfattning lyder texten så här översatt till nusvenska:
“8 göter och 22 norrmän är på denna upptagelsefärd från Vinland långt västerut.
Vi hade läger vid 2 skydd en dags resa norr från denna sten. Vi var och fiskade en dag. Efter vi kom hem fann 10 man röda av blod och död.
Ave Maria, fräls från ondo.
Har 10 män vid havet att se efter våra skepp. 14 dagar resa från denna ö. År 1362.”
Hitlers dagböcker är en annan falsk historia som på sin tid skapade stora rubriker. Det var i april 1983 som den tyska dagstidningen Stern gick ut med den sensationella nyheten att stjärnreportern Gerd Heidemann hade lyckats hitta 58 volymer av Adolf Hitlers dagböcker. Allt verkade äkta och innehållet tycktes skriva om historien. Hitler hade tyckt att bokbålen var fel, judeförföljelserna hade gått för långt – och Eva Braun klagade över hans dåliga andedräkt. Sedan gick det bara två veckor innan bluffen avslöjades. Dagböckerna var förfalskade från början till slut, bläcket och papperet hade tillverkats långt efter kriget. Stern, som betalat 9 miljoner D-mark för dagböckerna, stod där med lång näsa och Heidemann dömdes till fängelse.
Även för historiska upptäckter gäller alltså den gyllene regeln: om det låter för bra (eller dåligt) för att vara sant – är det också ofta så. Julen själv är förresten ett ytterligare exempel på falsk historia, i alla fall om vi utgår från att julen firas till minne av Jesu Kristi födelse. I själva verket vet man inte vilken dag eller ens vilket år som Jesus föddes. Den allmänna uppfattningen bland dagens bibelforskare är ett datum någonstans mellan år 7 och 4 f.kr. Sedan passade det bra för romerska kejsare, när de gjorde kristendomen till ny statsreligion på 300-talet, att låta julen infalla just kring den 25 december, som tidigare hade varit tiden för festivalen ”Dies natalis invicti” till solgudens ära i samband med vintersolståndet. Och här i Norden bytte vi snabbt ur det hedniska midvinterblotet mot firandet av Vite Krists födelse.
Lars Ilshammar
Litteratur:
Bo Gräslund (2018): Beowulfkvädet – den nordiska bakgrunden. Uppsala, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
Maja Hagerman (2022): Minnesbrunnen: om helgon, skallmätare och hotet mot demokratin. Stockholm, Norstedts.
Daniel Sävborg (2024): Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid. Stockholm, Dialogos förlag.
Henrik Williams (2021): Rökstenen och världens undergång. Stockholm, Kaunitz-Olsson.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
