För att få en realistisk bild av kriget i Ukraina måste man vända sig till utländska medier, skriver Frida Stranne och Peo Hansen.
För ett par månader sedan signalerade Zelenskyj att han nu är beredd att åtminstone temporärt avstå territorium till Ryssland för att avsluta ”krigets heta fas”. Det sätter svenska medier i en svår sits eftersom de rutinmässigt avfärdat varje territoriell eftergift till Ryssland som putinism.
För oss som anklagats för att vara just Putins hantlangare handlar Kievs trevare förstås inte alls om någon putinism. I stället ska den ses som ett tecken på en gryende realism, den realism som vi förespråkat sedan kriget inleddes för snart tre år sedan och som är nödvändig för att få ett slut på slakten och avvärja en eskalering av kriget.
Har vågat öppna lådan
Debatten som förs utanför Sverige, i de stora internationella medierna, har länge, och allt oftare under den senaste tiden, vågat öppna den realistiska verktygslådan. Tidningar som Financial Times, Washington Post, New York Times och The Economist hymlar inte längre med att Ukraina förlorar kriget – samtidigt som de fortfarande visar sitt helhjärtade stöd för Ukraina. I Sverige? Knappt ett ord i den riktningen.
Redan för över ett år sedan vågade Washington Post ge röst åt Ukrainas dåvarande överbefälhavare, Valerij Zaluzjnyj, när han dömde ut den ukrainska sommaroffensiven 2023 som framtvingad av västs verklighetsfrämmande ledare och därför som ”totalt ogenomförbar”. ”Men”, tillade han, ”den genomförs”, vilket ytterligare signalerade att beslutet om offensiven var utom Ukrainas kontroll.
Optimistisk buffé
I svenska medier däremot serverades i stället en rik buffé av optimism kring offensiven. På Aktuellt (9/6 2023) betonade Oscar Jansson från Försvarshögskolan att offensiven var ”jätteviktig” och Ukrainas ”bästa chans att tillfoga Ryssland en strategisk förlust som kan påverka utgången av kriget”. I Sveriges Radio (14/6 2023) sa Utrikespolitiska institutets Jan Hallenberg att ”många av oss tror och hoppas att Ukraina kan bryta igenom på ett antal punkter och driva tillbaka ryssarna, och i allra bästa fall … så långt att Putin inser att det här kriget inte går att vinna”.
Där Ukrainas ÖB såg offensiven som ”totalt ogenomförbar” andades svenska medier och deras ständiga experter tro och hopp. Något som också lade sordin på alla försök att lyfta behovet av förhandlingar för att skapa bästa möjliga utväxling för Ukraina, eftersom en falsk konsensus skapades om att Ukraina skulle kunna vinna allt. Det ukrainska folket kan få betala ett högt pris för detta, då det sannolikt kommer att innebära att Kiev kommer att få göra långt större eftergifter än om man förhandlat när man hade en starkare position.
I september 2024 rapporterade Financial Times (27/9) om den desperata situationen vid fronten. Flera befälhavare och soldater ur fyra olika brigader uppskattar här att 50–70 procent av Ukrainas nyrekryterade infanterisoldater dör eller såras inom några få dagar efter deras första strid. De nya soldaterna ”dödas i en skrämmande takt”, säger befälen vid fronten. ”Vissa av de nya rekryterna vet inte ens hur de ska hålla sina vapen” och när de ”intar sina positioner flyr många vid första granatexplosionen”. De ukrainska förlusterna har varit enorma, stridsmoralen falnar och sedan länge ansluter sig ingen frivilligt till den ukrainska armén.
DN:s ledarsida duckar
Dagen efter påpekade The Economists (28/9) följande: ”Om Ukraina och väst ska kunna vinna kriget måste de ha modet att erkänna att de förlorar.” ”Människor är trötta på kriget”, ”armén klarar inte av att mobilisera och träna tillräckligt med soldater” och korruptionen och nationalismen breder ut sig. Inte nog med det, ”om Zelenskyj fortsätter att trotsa verkligheten genom att insistera på att Ukraina kan ta tillbaka allt territorium som Ryssland har stulit sedan 2014 kommer han att driva bort Ukrainas vänner och ytterligare splittra Ukraina.”
Detta fick det att rinna över på DN:s ledarsida. ”Har Economist helt tappat det om Ukraina” löd rubriken på ledaren den 3 oktober. Den ”annars oftast sansade” tidskriften, hävdade DN, spred fatalism och insåg inte att varje förslag om territorium i utbyte mot fred – alltså det Zelenskyj senare själv skulle avisera – är ”mycket naivt”. Man kan inte ”köpslå med Putin”: ”Han kan bara tvingas.” Inte ett ljud om alla de amerikanska forskare och politiker som länge hävdat samma sak som The Economist, inklusive den tillträdande utrikesministern och “höken” Marco Rubio som i november sade att kriget kommer avslutas vid förhandlingsbordet.
Det mest talande i DN:s ledare är ändå hur man väljer att ducka för det fruktansvärda lidandet i Ukraina. ”Det är sant”, skriver DN, ”att Ukraina är hårt sargat”. Men detta går enkelt att relativisera genom tillägget att ”å andra sidan” så sker de ryska framgångarna ”till ett mycket högt pris”. Så eftersatt har verkligheten blivit på DN att slakten i Ukraina har en ”å andra sidan” som faktiskt inte är så pjåkig: ryssen fortsätter ju att blöda rikligt.
Helt oemotsagda “experter”
Svenska medier vägrar nyktra till. Möjligen till följd av att våra ledande mediehus vecka efter vecka låtit samma ”experter” helt oemotsagda få fritt spelrum att saluföra ensidiga analyser av krigets bakgrund, dess utveckling och hur det ska avslutas. Inte sällan har tveksamma ”sanningar” om kriget framförts helt utan krav på källor och svenska journalister sätter sig till doms över etablerade vetenskapliga perspektiv och tar tydlig ställning för specifika sätt att tolka och förstå kriget.
Ett talande exempel bland många var P1:s Radiokorrespondenterna Ryssland från den 5 december där vi hörde både Rysslandskorrespondenten Maria Persson Lövgren och Joakim Paasikivi, militärexpert på Scandinavian Recruitment Intelligence, på fullaste allvar förneka att Zelenskyjs utspel om territorium mot slut på striderna faktiskt är vad det är. Ukrainas inställning till förhandlingar ”har inte ändrats” alls hävdar de, utan Zelenskyjs ”hållning är samma som han haft under lång tid”.
Detta är inte sant. Men eftersom varje förhandlingsinvit som på minsta sätt köpslår med Ukrainas territoriella integritet tidigt gjordes liktydig med putinism, måste Lövgren och Paasikivi få det att låta som att Zelenskyj inte sagt vad han har sagt.
När Paasikivi sedan ska beskriva läget vid fronten försäkrar han ”att det går lite framåt och lite bakåt för båda sidorna; alltså situationen är väldigt oförändrad sedan det senaste halvåret”. Detta stämmer inte alls. Som The Guardian (4/12) rapporterat har november sett de största territoriella förlusterna för Ukraina sedan september 2022. Samtliga stora internationella medier har rapporterat om de omfattande ukrainska förlusterna den här hösten. Men hos Sveriges Radio ligger fronten stilla.
På frågan om vem som har makten att avsluta kriget svarar Paasikivi att “det enkla svaret är Ryssland. Dom kan åka hem. Allt annat är komplicerat.” Så sant. Lika sant som att om alla bara var snälla så skulle världen bli så mycket bättre. Men expertens uppgift i ett public service-program består ju i att fokusera just på det komplicerade. Och journalistens uppgift är att ställa de tuffa motfrågorna, kräva källor och förmedla olika perspektiv.
Väjer för det komplicerade
Radiokorrespondenternas programledare Fredrik Wadström fortsätter sedan i samma anda och hävdar att den ryska ekonomin befinner sig i en “nedåtgående spiral” när han ställer den ledande frågan till Ekots utrikesreporter Johanna Melén: “Hur illa är läget för rysk ekonomi just nu?” Detta är dock fel fråga. Och till Meléns försvar så snuddar hon vid den verkliga frågan när hon säger att “ekonomin inte kommer stoppa kriget, även om det var den yttersta förhoppningen kring de sanktioner som har införts”. Indirekt medger Melén att Rysslands ekonomi klarat sanktionerna bra och att de många spådomarna i väst om att sanktionerna skulle knäcka den ryska ekonomin kommit på skam, trots alla förhoppningar.
Radiokorrespondenterna, precis som svenska medier generellt, väjer för det komplicerade och vägrar erkänna att den internationella debatten och expertisen inte alls sluter upp bakom ogrundade påståenden om vare sig krigets effekter på rysk ekonomi eller Rysslands intentioner. Det finns inte någon konsensus bland väletablerade analytiker och forskare om att Ryssland vill ha ALLT och aldrig kommer att kompromissa, eller att Ryssland skulle ha lika svårt att rekrytera nya soldater som Ukraina.
Antalet deserteringar på den ukrainska sidan slog nya rekord 2024. Enligt AP och en rad andra utländska medier står nu över hundra tusen ukrainska soldater åtalade för desertering. I en artikel i Washigntonbaserade The Hill avslöjades i veckan att en delegation från Ukraina redan i april i fjol, i rundabordssamtal i Washington, hävdat att kriget inte skulle kunna vinnas genom konventionell krigföring.
Svenska medier är också väldigt fåordiga om nya ryska vapensystem som har kapacitet att nå europeiska städer, och om de överhängande riskerna med en eskalering av kriget. I stället avfärdas Moskvas röda linjer som bluffmakeri samtidigt som västs uppmaning till Ukraina att skicka robotar långt in i Ryssland inte problematiseras.
Vad vi ser är hur svensk media sviker sitt uppdrag och det svenska folket. Om man inte aktivt söker sig till internationell press eller till nya medier där de många och komplicerade frågorna som rör Rysslands krig mot Ukraina diskuteras på djupet, har man inte en chans att förstå vad som verkligen händer och hur de olika scenarierna framåt ser ut. Människor måste ges en möjlighet att förstå hur olika experter och parter resonerar – oavsett om man gillar argumenten eller inte.
Peo Hansen, Professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet
Frida Stranne, Docent i freds- och utvecklingsforskning, Högskolan i Halmstad
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
