Essä Det ryska kriget i Ukraina har både överraskat och förundrat världen. Hur kan en majoritet av det ryska folket tolerera brutaliteten mot sitt broderfolk? Vad är våldets och krigets yttersta mål? Sergej Medvedev söker förklaringar i A war made in Russia.
Det ryska anfallet på Ukraina den 24 februari 2022 tog världen med överraskning. Endast ett fåtal aktörer i väst hade bedömt att Putin skulle slå till. Vad som också förvånade var den ryska brutaliteten. Tortyr, våldtäkt och mord på civila och krigsfångar, barnarov i stor skala, förstörelse med artilleri och missiler, stöld av lös egendom, ett narrativ fyllt av lögner, hat och hot. Gångna seklers krigföring hade kommit tillbaka.
I omvärlden förundrades många även över hur starkt stödet för Putins krig var och förblev i Ryssland. Den statliga propagandan är visserligen överväldigande, men frågan är ändå vad som får miljoner ryssar att acceptera ett krig mot sitt ukrainska broderfolk. En vanlig rysk uppfattning är att Ukraina i någon bemärkelse ”är vårt”, men toleransen för, och bortförklaringar av, övergrepp och grymheter just mot människor som ändå står så nära saknar övertygande förklaringar.
Våldet, minnet och kriget
Den ryske journalisten och författaren Sergej Medvedev vid Karlsuniversitetet i Prag, försöker i sin senaste bok A war made in Russia just hitta förklaringar. Medvedev blev uppmärksammad och prisbelönt 2020 för sin bok The Return of the Russian Leviathan, där han menar att en bestående känsla av överlägsenhet gentemot grannländerna, tillsammans med en smärtsam och svårläkt nostalgi efter imperiet, hämmar Ryssland i dess modernisering. I den nu aktuella boken försöker han finna något slags rysk legitimitet, eller logik, i skeendet. Han ser kriget både som en tragedi för Ukraina och som förödande för Ryssland, som han menar har slitits i väg från det internationella samfundet och nu befinner sig i fritt fall.
Trots att han i sin förra bok hade sett allt tydligare tecken under president Putins maktinnehav, kunde inte heller Medvedev fram till den 24 februari 2024 föreställa sig ett krig mellan Ryssland och Ukraina. Nu försöker han förstå vad som händer utefter tre huvudteman i president Putins statsbygge: våldet, minnet och kriget självt.
Våldet ser han som alltmer legitimerat i samhället. Om man försöker förstå den brutalitet som uppvisas av ryska soldater i Ukraina, hittar man inte svaret hos enskilda sadister utan i den ryska staten och samhället. Presidenten själv sätter tonen med ”de svaga blir slagna” och ”det gäller att slå först”. Polisbrutaliteten har ökat kontinuerligt under de senaste tio åren – fredliga demonstranter slås till marken, lemmar bryts, även gamla kvinnor misshandlas. Våldet, som alltid varit ett lim i de ryska maktmekanismerna, har brutit ut i det öppna och satt sig i människors världsbild som det nya normala.
Mer undergivet
Regimens långvariga förhärligande av våld har resulterat i en förändrad samhällskultur, där folket är ännu mer undergivet än tidigare, och samtidigt lättare självt tar till våld, även inom familjen. 2017 avkriminaliserades övergrepp inom familjen, såvitt de inte orsakar så allvarliga skador att de kräver vård. Rapporter i internationella medier om hur ryska män i fält uppmuntras av sina egna fruar att våldta ukrainska kvinnor, bara de skyddar sig mot sjukdomar, stämmer väl med Medvedevs analys.
Författaren talar om Ryssland som en kappa, en symbol för en nation som alltid är i krig – utsidan är visserligen sträv och skavd av krig och erövringar, men visar också upp imperiet, konst och litteratur, vetenskap och palats. Insidan, som världen tidigare inte har sett men som ryssarna bär mot sina kroppar, är bufflighet, lögn, korruption och det ryska livets ofrånkomliga grymhet. Nu har kappan vänts ut och in, detta elände visas upp för världen i form av den invaderande ryska armén.
Putinregimen har också utformat en minnespolitik för att bygga en auktoritär stat i landet. Den ryska historien skrivs om. Stalin rehabiliteras. Startplattan är segern i andra världskriget. I Patriotparken i Moskva har Försvarsministeriet byggt en miniatyr av den tyska Riksdagen 1945, som på segerdagen den 9 maj stormas av Ungdomsarmén (från tio år och uppåt) i dåtida uniformer. Porträtt av stupade i kriget för över sjuttio år sedan hyllas i pilgrimståg som ”Det eviga regementet”. Den 9 maj firas inte längre freden utan kriget.
I stället för mantrat ”Aldrig mera krig!”, som alla sovjetiska efterkrigsgenerationer upprepade, har en annan slogan lanserats: ”Vi kan göra om det!”. Presidenten publicerar själv historiska essäer om andra världskriget, om Ukraina som en aldrig existerande stat och om det nödvändiga att befria landet från de ”ukrainska fascisterna”. Det pågående kriget presenteras som en parafras, där Ukraina givits rollen som Nazityskland, som ska besegras av Sovjetunionen/Ryssland. Medvedev menar att utan denna segermyt hade det ryska anfallet inte ägt rum.
Permanent hot från Väst?
Kriget har en central plats i den ryska historien och har ofta setts som statens själva raison d’être. Ryska tsarer har understrukit att landet bara har två vänner – sin armé och sin flotta – och betonat att Ryssland är en militärmakt, vars uppgift det är att hota hela världen. Den store ryske poeten Alexander Blok utropade 1917 i sin dikt De tolv: ”Vi ska låta världen brinna i blod!”.
Samtidigt är den officiella bilden att landet lever under ett permanent hot att förintas av Väst. De stora krigen mot Polen på 1600-talet, Sverige på 1700-talet, Frankrike under 1800-talet och Tyskland under 1900-talet ses alla som västliga försök att förgöra landet, och som mötts av legitima, framgångsrika försvarskrig. Putin förvaltar konsekvent arvet och har förklarat försöket att återta den 1990 förlorade kontrollen av Ukraina med att Väst/Nato genom sitt engagemang i grannlandet hotar Rysslands existens.
Att Ryssland befinner sig i krig har alltmer accepterats av ryssarna, menar Medvedev. Majoriteten antingen stöder kriget eller tolererar det. Ledande opinionsbildare talar om kriget som folkets och nationens självbekräftelse. Den stora ryska frågan om en nationell idé, som har ställts alltsedan Sovjetunionens fall, har nu fått sitt svar – den ryska nationella idén är kriget.
Återigen definieras alltså Rysslands roll i världen som krigarens. Putin utropar exempelvis 2012 till en entusiastisk publik att ”Vi är ett segrarfolk! Det ligger i vår DNA. Det traderas från generation till generation.” Han kom till makten som en krigspresident och har inte någonsin lämnat temat under de gångna 25 åren. Samtidigt menar författaren att regimen har planerat för ett större krig mot Väst åtminstone sedan 2007, då Putin i München presenterade sin plan för att ändra den existerande världsordningen.
Kriget står i fokus i Putins statsbygge, enligt Medvedev. Han citerar den ryske ekonomen Alexander Prochorov, som i sin bok The Russian Model of Management menar att målet med kriget är just kriget. Det koncept regimen har utvecklat är att krig är statens normaltillstånd och ett hälsosamt och nyttigt tillstånd för Ryssland att befinna sig i.
Regimens kroppspolitik
Ett led i bygget är vad som kan kallas regimens kroppspolitik, där ryssars diet, hygien, sexualitet, familjebildning och barnuppfostran görs till föremål för statliga direktiv med syftet att få familjerna att föda flera soldater. Kroppspolitiken speglar synsättet att folket och folkets kroppar – liksom i den medeltida furstestaten – är statens resurs och en reserv att tillgå för de väpnade styrkorna. Det gamla talesättet att Ryssland inte är ett folk som har en stat, det är en stat som har ett folk känns fortfarande aktuellt.
Resursperspektivet är centralt i analysen av staten. Den ryske sociologen Simon Kordonskij, citerad i boken, karaktäriserar Ryssland som en ”resursstat”. Den ryska statens centrala politikutveckling byggs kring utvecklingen, kontrollen och omfördelningen av resurser. Inte bara råvaror, även offentlig förvaltning, informella relationer, information, våld och hot ses som resurser i maktens händer. I denna arkaiska resurslogik blir den ständiga erövringen av nya resurser och territorier en självklarhet – och en nödvändighet för den egna fortsatta maktutövningen.
Medvedev menar att Putins gärning, putinismen, har utvecklat tydliga drag av fascism – kroppspolitiken, kulten av kriget och de döda, förhärligandet av Ledaren och revanschismen. Men där nittonhundratalets fascism byggde på massindustrialiserade samhällen, är dagens Ryssland postindustriellt, demobiliserat och atomiserat. Där trettiotalets tyskar entusiastiskt lystrade till uppmaningen att gå ut i krig, måste dagens ryssar tvingas eller betalas ut i fält. Putinismen är enligt författaren snarare vad den rysk-amerikanske filosofen Michail Epstein kallar schizo-fascism, en fascism bakom en mask av kamp mot fascism.
Obehagligt starka färger
I linje med tsarernas historiska rysslandssjälvbild ser Medvedev i grund inte kriget som ett försök att återupprätta imperiet utan som ett världskrig, utlöst för att kullkasta den nuvarande världsordningen, som uppfattas som ett hot mot regimens existens, ett krig där Kreml räknar med både öppna och dolda supportrar i världen. Han varnar för misstaget att se detta krig som en regional konflikt av samma slag som de tidigare erövringarna i Abchazien eller Sydossetien.
Det må sägas att författaren presenterar en bild av putinregimen i obehagligt starka färger. Men andra analytiker delar bedömningarna – Andrea Kendall-Taylor och Michael Kofman understryker i decembernumret av Foreign Affairs att Putins yttersta mål kvarstår, att tvinga fram en ny säkerhetsordning i Europa som ger Ryssland den status och det inflytande han menar landet är berättigat till.
Han har nu, menar de, inte heller någon väg tillbaka. Rysslands samhälle, ekonomi och utrikespolitik har med våld och repression redan omformats för ett angrepp på Väst. Alexander Gabuev, chefen för Carnegie Center, instämmer i Financial Times i november och menar att kampen mot Väst, som har blivit regimens stöttepelare, har kommit att gynna alltför många för att överges.
Sergej Medvedevs sakkunniga och välskrivna framställning i A war made in Russia låter läsaren bättre förstå både varför det ryska kriget i Ukraina äger rum och att detta krig, om Putin inte stoppas, hotar att följas av ytterligare angrepp på den liberala, internationella världsordningen. Till denna långsiktiga satsning engagerar han nu bundsförvanter. Det är angelägen läsning.
Krister Eduards
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
