Barndomsvännerna som reste till Oxford samarbetar på toppen av sina karriärer.
Efter avslöjandena om den nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholms egna säkerhetspolitiska tillkortakommanden kommer jag att tänka den brittiska komediserien ”Yes, Prime Minister”.
Det var ju en ännu oöverträffad drift med det politiska spelet och taktiska livet i maktens korridorer. Många av avsnitten är ganska nära verkligheten, om än lite skruvade och tillspetsade, vilket lämnar stort utrymme för inkännande skratt.
Ovanpå detta har Landerholm anställt nära medarbetare som inte säkerhetsgranskats
Vad skulle inte en begåvad manusförfattare kunna göra med Henrik Landerholms fadäser? Han glömde kvar sin mobiltelefon på Ungerns ambassad. Detta hände när Natoförhandlingarna var inne i ett känsligt skede, och Ungerns premiärminister Viktor Orbán blockerade ett svenskt medlemskap. Vid ett annat tillfälle blev hans anteckningsbok kvar på Sveriges Radio. En tredje incidenten är av mer allvarligt slag. Den gången glömde han bort att han låst in hemliga dokument i ett förvaringsskåp på en kursgård och åkte iväg. Personalen kontaktade regeringen efter konferensen.
En av dessa handlingar var säkerhetsskyddsklassificerad och innehöll uppgifter som om de röjs kan medföra skada för Sveriges säkerhet. Den här typen av oaktsamhet kan vara brottslig. För ett antal år sedan dömdes en försvarsanställd till 140 dagsböter sedan hen glömt dokument på ett bibliotek. Men i fallet Landerholm har någon polisanmälan inte gjorts. Inte ännu.
Ovanpå allt detta har Landerholm anställt en nära medarbetare som inte säkerhetsgranskats innan anställning. Detta krav gäller numera alla som anställs i regeringskansliet.
Ja, vad ska man säga?
I en artikel har Landerholm själv beskrivit sig som ett ”naturbarn”, som är ”ganska intuitiv, snarare än strukturerad. Men jag är disciplinerad i mitt eget sätt att arbeta”.
Det ser inte så bra ut, det här. Men ändå tyder det mesta på att han kommer att få sitta kvar, om det inte kommer ytterligare avslöjanden. Statsminister Ulf Kristersson och Henrik Landerholm är nämligen vänner sedan högstadiet. Båda gick tidigt med i Moderata Ungdomsförbundet och har varit lierade sedan dess.
Hela upplägget med Landerholms roll i statsrådsberedningen ger intryck av presidentalism
Deras gemensamma resa till Oxford i ungdomens dar är en del av den moderna moderata mytologin. De inspirerades av teveserien ”En förlorad värld” baserad på Evelyn Waughs bok ”Brideshead revisited” som andas nostalgi och konservatism, saknad efter den värld som redan under mellankrigstiden hade flytt. De två tonåringarna åkte till Oxford iförda tidsenlig eller kanske snarare otidsenlig brittisk tweed för att vandra i detta förflutenhetens tänkta landskap.
Det ska förstås mycket till innan Kristersson avskedar sin gamle vän Henrik Landerholm som han nu gjort till nationell säkerhetsrådgivare, han ska som det heter ”biträda statsministern i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor och frågor om nationell säkerhet”. Den här personliga kopplingen gör samtidigt avslöjandena till ett politiskt problem för Ulf Kristersson.
Hela upplägget med Landerholms roll i statsrådsberedningen ger intryck av presidentalism, som något som finns i Vita huset för att ”bistå” den amerikanske presidenten.
Det är kort sagt ovanligt i svensk förvaltning att ha en chef av det här slaget som i praktiken är en personlig och politisk tillsättning. Formellt är Landerholm inte statssekreterare och knuten till de politiskt anställda på statsrådsberedningen. Men i praktiken har han ett politiskt mandat direkt från Ulf Kristersson. En chef för en liknade avdelning i regeringskansliet är vanligtvis inte politiskt tillsatt. Och att statsministern och den nationella säkerhetsrådgivaren är långvariga vänner gör förstås saken än mer komplicerad. På pappret är Landerholm väl meriterad, hans cv är imponerande. Om det inte vore för detta med att han inte är så strukturerad, och glömmer papper, mobiltelefoner och anteckningsböcker stup i kvarten.
Men Kristersson har gett honom ett stort pensum. Han har 70 personer i sin avdelning. Om man skulle lägga till administrativ personal är det nästan i nivå med ett helt departement. Här finns i och för sig avdelningen för krishanteringen, men också ett stort kansli för utrikespolitik och säkerhetspolitik, strategisk analys och samordning av underrättelser.
Statsrådsberedningen har under senare år fått en ökad roll, inte minst när det kommer till EU-samordningen. Men det här är ytterligare ett exempel på att statsrådsberedningen (SB) lägger fler och fler områden under sina vingars beskydd, områden som tidigare förlades i Försvarsdepartementet och Utrikesdepartementet (UD).
Till bilden hör också att i samband med att Tobias Billström avgick som utrikesminister förekom spekulationer om och beskrivningar av konflikter mellan UD (Billström) och SB (Kristersson).
Bakom glömda dokument och säkerhetsproblem med regeringens säkerhetspolitiske samordnar döljer sig alltså en större problematik. Vad den beror på kan man fundera över. Är det bara fråga om en statsminister som vill jobba ihop med sin gamla kompis på karriärens höjdpunkt. Och som i den vevan passar på att belöna Henrik Landerholm med ett litet mini-departement i statsrådsberedningen.
Den som vill psykologisera skulle kanske tänka i termer av förstorad självbild, grandiositet eller rent av hybris.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
