Debatt Att svenska medier inte skulle ge en rättvis bild av kriget stämmer inte. Det Stranne och Hansen gör är att tala sig varma för att Ukraina ska sluta försvara sig.
Svenska medier berättar inte sanningen. Men det finns de som gör det. Jag läser dem. Alltså vet jag sanningen.
Denna retoriska figur är så förmäten och utsliten att den borde vara oanvändbar. Ändå vevas den igen och igen. Nu senast här på debattsidan av Frida Stranne och Peo Hansen. De två förklarar för oss att de ser kriget i Ukraina med en klarhet som så gott som ingen annan i Sverige gör.
Vad är detta? Har Stranne och Hansen örat mot marken i Ukraina? Följer de den ukrainska offentliga diskussionen? Läser de ukrainsk dagspress? Lyssnar de på ukrainsk tv och radio? Knappast. De saknar de språkliga verktygen och inget tyder på att de två någonsin intresserat sig för de inre förhållandena i Ukraina.
Problemet verkar snarast vara att ledande svenska experter inte håller med artikelförfattarna
De nöjer sig med att ur västrapportering plocka ut bitar som bekräftar deras teser. Allvarligare ändå är att de förvränger innehållet i det som de refererar och gör direkt falska påståenden. De skriver exempelvis: ”… sedan länge ansluter sig ingen frivilligt till den ukrainska armén”.
Jaså? Enligt Ukrainas generalstab anmälde 32 000 ukrainare intresse för att tjänstgöra som frivilliga förra året, varav drygt 7 000 tagits till urvalsstadiet. Det är inte jättemånga och inte i närheten av hur många de var 2022, men det är ändå en bra bit från ”ingen”.
Det är uppenbart att många – men knappast alla – svenska och internationella experter var överoptimistiska inför den inte särskilt lyckade ukrainska motoffensiven sommaren 2023. På den punkten har artikelförfattarna delvis rätt. De gör dock själva samma sak, fast tvärtom, när de hävdar att allt är förlorat och inget kan göras, att Ukraina måste ge upp.
Det finns förvisso problem inom det ukrainska försvaret och i den ukrainska politiska ledningen, problem som vi regelbundet tar upp bland annat i vår podd – som rimligtvis ingår i begreppet “svenska medier”. Det största problemet ligger emellertid hos oss i väst. I stället för att ge Ukraina det stöd som landet behöver för att stoppa det ryska anfallet är det alltför många i väst som är beredda att ge upp och tvinga Ukraina att i praktiken underkasta sig Ryssland. Uppenbarligen är detta också artikelförfattarnas inställning, något de själva benämner realism.
På ett försåtligt sätt refererar Stranne och Hansen en intervju med Valerij Zaluzjnyj i Washington Post i juni 2023, när den ukrainska motoffensiven just hade inletts. Läsaren invaggas i tron att försvarschefen inte ville genomföra några offensiva operationer alls, men tvingades till det av oss i väst. Det Zaluzjnyj i verkligheten sade är dock att Ukraina för att lyckas hade behövt betydligt mer och snabbare västligt stöd.
Artikelförfattarna är också missnöjda med att svenska medier inte tillräckligt omfattande rapporterat om ”nya ryska vapen” som kan användas för att angripa Europa. Att kalla dessa vapen för nya är dock bara ytterligare ett ryskt propagandagrepp som syftar till att skapa handlingsförlamning i väst, ifall kärnvapenskramlet som pågått i tre år inte skulle räcka.
Det är naturligtvis bra att lyfta olika perspektiv. Den svenska mediebevakningen av kriget i Ukraina kan och borde vara bättre. Att svenska medier inte skulle ge en rättvis bild av kriget stämmer dock inte. Problemet verkar snarast vara att ledande svenska experter inte håller med artikelförfattarna, som därmed tvingas leta efter tyckare med rätt åsikter i engelskspråkiga tidningar.
Vad som sägs i den ukrainska diskussionen intresserar dem inte. Det är här pudelns kärna finns. På samma sätt som Putin ser inte heller de det demokratiska Ukraina som en självständig aktör, utan bara som en spelpjäs i stormakternas kamp – en spelpjäs som har olyckan att stå alltför nära björnens kula.
Men kriget handlar om huruvida Ukraina och ukrainarna själva ska få bestämma över sin egen framtid – eller om de på samma sätt som under tidigare årtionden och århundraden ska underkastas Rysslands godtyckliga våld. Därför är det Ukraina och ukrainarna som ska äga frågan om förhandlingar, bestämma när och hur de ska föras och vilka villkoren ska vara.
Det är Ukraina som har blivit attackerat i strid mot folkrätten. Därför har Ukraina rätt till försvar, och om vi i väst vill ställa oss bakom folkrätten bör vi också ställa oss bakom Ukraina. Det är till betydande del stödet från väst som har förhindrat Ryssland från att förvandla hela Ukraina till Butja och Mariupol, och omvärlden har långt ifrån uttömt sina möjligheter till stöd, varken materiellt eller ekonomiskt.
Den 17 januari intervjuades Försvarsmaktens ytterst kompetenta Rysslandsanalytiker Gudrun Persson i Dagens Nyheter. Rubriken blev då följande: ”Ett fredsavtal med Ryssland utan medel för avskräckning är bara en papperslapp”.
Exakt så ligger det till, detta har det självständiga Ukrainas historia visat gång på gång. Den enda vägen till hållbar fred är att Ukraina får säkerhetsgarantier som är tillräckligt avskräckande för att Ryssland inte ska återuppta kriget så fort omvärlden tittar åt annat håll.
Stranne och Hansen talar sig varma för att Ukraina ska sluta försvara sig. De borde lägga åtminstone en liten del av sin energi åt att resonera om vad omvärlden ska göra för att se till att Ryssland slutar kriga. Vad ska vi göra? Be snällt? Hoppas? Ge eftergifter? Göra ingenting?
Alex Voronov är opinionsjournalist med Ukraina som bevakningsområde och författare till reportageboken “Blågula kriget – om svenskarna som slåss för Ukraina”.
Kalle Kniivilä är journalist på Sydsvenskan och författare till reportageboken ”Landet som vaknade – berättelser från Ukraina”.
Tillsammans gör de Sydsvenskans podd Godmorgon Ukraina.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
