Politisk förändring går långsamt i USA. Systemet är konstruerat för stor tröghet. Ett år med Barack Obama är för kort tid att säga något bestämt. Men amerikanska kommentarer från liberal kant avslöjar en nödvändig tillnyktring av orealistiska förväntningar.
Valrörelsen gav Obama rykte att vara radikal. Alla glömde att han egentligen var den mest försiktiga av demokraternas ursprungliga kandidater. På många sätt påminner han om Tony Blair: kombinationen av goda relationer med finanssektorn och enastående förmåga att ge pressade löntagare politiskt hopp.
Det första året har dominerats av finanskris, sjukförsäkringar och Afghanistan. På alla tre fronterna har Obama prickfritt infriat vad han lovade i valrörelsen.
Reformen av sjukförsäkringarna är ännu inte riktigt i hamn. Men blir den mest genomgripande, och efterlängtade, välfärdsreformen sedan 1960-talet. Som politisk enmansbedrift bleknar den om man påminner sig att den kommer att beslutas i ett unikt läge av absolut politisk majoritet. En fördel Obama kan ha förlorat i natt genom fyllnadsvalet i Massachusetts. Allt talar för att den republikanska kandidaten vinner, vilket är helt osannolikt i Massachusetts.
Det finns andra viktiga områden där året varit mer oroväckande. Efter beslutet att lägga ner Guantánamolägret, som sedan fastnat i kongressen, har andra frågor runt rättssäkerhet och mänskliga rättigheter rests. Efter en hård strid i Vita Husets korridorer med MR-företrädare verkar Obama bestämt att ett femtiotal fångar kommer fortsätta sitta fängslade på obestämd tid och utan rättegångar. The Patriot Act förlängdes utan egentlig debatt i december. Antalet utomrättsliga avrättningar har mångdubblats. Och i en lång initierad artikel i New York Times Magazine drog tidningens reporter slutsatsen att Obamas politik mot terrorismen nog utmärks mer av kontinuitet än förändring från Bushs sista år.
Den viktiga arbetslivslag för starkare fack, Rätten för löntagare att välja, som många trodde Obama skulle prioritera ligger fortfarande gömd i senatens garderober.
Presidenten framstår som en sval politiker med stark tilltro till vetenskap och rationella argument. Motståndarna skulle böja sig för facts and figures, verkar han tänkt. En illusion som sprack. Under striden om sjukreformen hade han besynnerligt svårt att mobilisera folkligt stöd – en märklig kontrast till valrörelsens bärande principer. I stället har tokhögern erövrat gator och möteslokaler över hela landet.
Nästa månad samlas Teaparty-rörelsen till sitt första nationella konvent. Antingen avslöjas den som bluffspektakel eller förändrar 2010-talets politiska landskap i grunden. Barack Obamas utmanare heter Sarah Palin – tro det eller ej. Och hans spöke heter Tony Blair.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
