Reportage Situationen för människor på flykt som önskar en framtid i USA försvårades redan innan Donald Trump svurit presidenteden i måndags. Thord Eriksson var på plats i den mexikanska gränsstaden Ciudad Juárez när hoppet dog.
Republikanerna i El Paso, Texas, har ”watch party”. Det är måndagsmorgon och de följer tv-sändningen från Donald Trumps presidentinstallation i Washington. Buffébord är uppdukade med sötsaker och folieformar med kycklinglår och korv. Den som köper en lott kan vinna en kylskåpsmagnet där det står ”Pro God, Pro Gun, Pro Life, Pro Trump”.
En reporter och fotograf från Fox News är på plats och beskedet att även en utländsk journalist har letat sig dit tas emot med entusiasm. ”Vänner, vi har media från Skandinavien här!”
Applåden som bryter ut övergår strax i buanden när Barack Obama syns på tv:n. Intill skärmen står en pappfigur föreställande Donald Trump, med en tomteluva trädd över huvudet.
Ögonblicket då Donald Trump kommer in på podiet inne i Capitolium skanderar El Paso-republikanerna: ”USA! USA! USA!”
– Han var den absolut bästa kandidaten, bättre än alla andra, säger Jeri Hallberg.
Hon är specialpedagog för barn med särskilda behov och den som hörs mest i lokalen när hon med jämna mellanrum ropar ”Make America Great Again!”.
Trump har hela världens bästa för ögonen, säger hon och räknar sedan upp vad som kommer att bli bättre nu: demokratin, motståndet mot diktaturer runtom i världen, respekten för människan.
Och med ungefär de ord Donald Trump också brukar använda slår hon sedan fast att människor som söker sig till USA utgör hot.
– Människor har dödats, kvinnor har våldtagits och enligt vad jag hört på nyheterna sker det över hela landet!
Barn fick ta hand om sig själva
Beroende på politiskt perspektiv brukar El Paso beskrivas som antingen en medelpunkt för en pågående attack söderifrån eller som scen för systematiska övergrepp mot människor. Det var just här familjer splittrades när de sökte asyl under Trumps förra presidentperiod. Barn så små som två-tre år tvingades ta hand om sig själva, de levde under mycket svåra omständigheter och några placerades till och med i burar.
Besöket på tv-partyt är bara ett kort stopp den här morgonen. Tanken är att tillbringa resten av dagen i Ciudad Juárez, El Pasos grannstad i Mexiko. Planen gör Jeri Hallberg förskräckt.
– Jag skulle vara väldigt försiktig, säger hon allvarligt och föreslår att i stället kontakta den amerikanska gränsmyndigheten och be någon där berätta om hur det är på andra sidan gränsen.
Reaktion är förstås helt logisk. Trump försitter inget tillfälle att beskriva dem som vill komma in i USA som farliga. Redan förra sommaren började han därför upprepa att en valseger omedelbart skulle medföra stora förändringar. Senare preciserade han tidpunkten för dessa förändringar till klockan två på installationsdagen.
Människor köar
En stund senare går jag över Paso del Norte-bron som sträcker sig från centrala El Paso över Rio Grandes smala flodfåra. I Washington är ceremonin ännu inte svuren.
På den mexikanska sidan står människor och köar, allvarliga par och deras barn, tre unga tjejer med oklanderlig sminkning och varsitt stort mjukisdjur i famnen, några ensamma män och en grupp tonåringar som ser ut som gymnasieungdomar på skolresa. Ingen lär riktigt motsvara Jeri Hallbergs föreställningar om vad som kunde vänta i Ciudad Juárez.
Gruppen på trottoaren står där för att de ska släppas över bron för att göra sina asylintervjuer, fortsättningen på en process som börjat flera månader tidigare när de registrerade sig i USA:s mobilapp för asylansökningar, CBP One.
I praktiken går enda vägen in i landet via den, en person som istället dyker upp vid gränsen och vill söka asyl blir, trots att det strider mot FN:s flyktingkonvention, avvisad och måste återvända in i Mexiko.
Gråter otröstligt
Bakom sig i kön har de som står där på trottoaren 270 000 andra som också har lämnat en ansökan genom CBP One och väntar på tid för intervju.
Efter en kort stund märks det att stämningen förändras. Enklaste sättet att hindra människor från att komma in i USA är att ställa in de asylintervjuer som är skälet till att människorna står här och köar.
Det är precis vad som hänt nu.
De väntande omgärdas redan av reportrar och fotografer som är ivriga över att det verkar finns en berättelse här, om en tidig konkret följd av Trumps ankomst.
De inställda mötena är den första av alla nya åtgärder. Senare under dagen kommer bland annat deklarationen om nationellt nödläge på grund av ”invasion” vid gränsen och presidentordern om att slopa rätten till medborgarskap som varje barn som föds i USA hittills har haft, och en lång rad andra åtgärder som ska strypa invandringen.
En kvinna vilar pannan mot en stolpe och gråter otröstligt. Hon håller fram sin telefon, på den spruckna skärmen står det:
”Möten bokade genom CBP One gäller inte längre.”
Bedragare och kidnappare
Nyheten om de inställda intervjuerna sprids snabbt till andra delar av Ciudad Juárez. Runtom i miljonstaden – med rykte om att vara en av de våldsammaste i Mexiko och ett av drogkartellernas starkaste fästen i landet – finns det 15 härbärgen för människor på flykt. På Buen Samaritano, inrymt i en låg envåningsbyggnad femton minuter med bil från Paso del Norte-bron, säger pastorn Fierro Garcia diplomatiskt att det ligger i USA:s makt att fatta beslut om vilka som ska släppas in och inte.
Han sitter bakom ett skrivbord i ett litet kontor och ger inte sken av att vara en person som hur som helst far i väg i känslosamma utläggningar. Men när han får frågan om hur mötena med de människor som passerar genom härbärget berör honom visar sig skenet bedra.
– Alla berättelser, svarar han med starkt eftertryck. De har svåra upplevelser av bedragare och kidnappare. Och de har passerat Djungeln.
Pastorn syftar på Darién-gapet mellan Colombia och Panama,, tio mil av svår terräng, farliga djur, rånare och kidnappare. Den värsta sträckan under en färd som i övrigt också är svår, inte minst för flickor och kvinnor. För tio år sedan utsattes 60 procent av dem för våldtäkt under sin färd norrut genom Latinamerika, enligt en uppskattning av Amnesty International.
”Omöjligt att leva i Venezuela”
På innergården utanför kontoret sitter 22-åriga Mishel Liando på en låg pall. Hennes tvåårige son Mathias leker vid gungställningen intill medan en fotograf tar bilder på dem båda. Ett team från Washington Post har följt dem under två dagar.
I matsalen på andra sidan gården ska lunchen snart serveras, gryta på spaghetti, bönor och kyckling. Kvinnan som för någon timme sedan grät förtvivlat vid Paso del Norte-bron, har kommit tillbaka till härbärget.
Hon heter Margelis och kommer ursprungligen från Guatemala, men har levt i Venezuela som hon lämnade ett halvår tidigare med maken José och 13-årige sonen Jevfer. De sitter tysta vid bordet.
– Det är omöjligt att leva i Venezuela, säger José. Det var bättre när Hugo Chávez var president.
Avgörande för deras beslut att lämna landet var att äldste sonen mördades och att även José utsattes för hot och misshandel.
Han tar av sig en tunn fingervante och visar ett grovt ärr i handflatan och runt tumleden.
– De här skadorna fick jag när jag attackerades av en man med machete.
Mishel slår sig ner vid ett bord, tar fram sin telefon och visar ett inlägg på Tiktok om Darién-gapet, djungeln, som hon tog sig igenom med Mathias i famnen.
– Det var värst. Man får inte skada sig, trampa snett och bryta foten. Den som gör det kan bli kvarlämnad.
Senare tillbringade hon, liksom många andra som är på väg söderifrån, en tid i staden Tapachula strax norr om Mexikos gräns mot Guatemala . En plats där alla människor på flykt, och förmodligen i synnerhet en ung ensam kvinna, lever i stor utsatthet. På härbärget där hon bodde upplevde hon en kidnappning och det skrämde henne på djupet. Beväpnade män trängde sig in och hon hade turen att lyckas gömma sig och Mathias, men kidnapparna förde bort fem andra.
– Jag vet inte vad som har hänt med dem.
Kan det hända?
Det är ovanligt kallt i trakterna runt Rio Grande med minusgrader på nätterna. Veckan innan snöade det till och med, Mishel hade aldrig upplevt det tidigare och tyckte att det var vackert. Hon säger att det säkert snöar mycket i delstaten Utah, den plats i USA dit hon vill komma. Där ska hon skaffa sig ett jobb och Mathias ska så småningom gå i skolan.
– Han ska bli något, säger hon bestämt. Kanske ingenjör. Eller tandtekniker.
Samma dag är hon citerad i den lokala nättidningen El Paso Matters som träffat henne några dagar tidigare. Hon tillhör de många tusen som inte har fått någon kallelse om asylintervju och tidningen frågade hur hon tänkte om Trumps uttalanden om att stänga av CBP One-appen.
– Åh gud, det har jag inte tänkt på tidigare. Kan det hända? sa hon.
När det nu har inträffat undviker Mishel helst att prata om det.
– Jag vet inte hur jag ska tänka. Det finns inget i Venezuela för mig att komma tillbaka till. Och skulle jag och Mathias behöva ta oss igenom Djungeln igen, men åt andra hållet? Det skulle jag aldrig göra.
Text och foto: Thord Eriksson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
