Vänstern behöver vinnarmentalitet

Det låter som att vi vet att de rödgröna förlorar 2026.

Med en rödgrön majoritet efter valet 2026 skulle jag vilja se ett ökat bostadsbyggande, nya stambanor med höghastighetståg, en arbetsmarknadspolitik som planerar utbildningar efter samhällets behov, högre barnbidrag och en starkare socialförsäkring.

Jag skulle vilja att man åter tog över ägandet av alla de välfärdstjänster som nu läcker gemensamma skattemedel till kapitalägarnas fickor. Jag skulle vilja att föreningslivet fick högre anslag så att fler människor fick en meningsfull fritid. Jag skulle vilja att vi gör upp med 90-talets New Public Management som ger ständiga sparkrav inom den offentliga välfärden.

Signifikant för de största stjärnorna är att de redan visualiserat segern tusentals gånger innan det faktiska loppet

Jag skulle vilja att samhället fortsätter bygga ut en billig elproduktion så att framtidens industri och transportsystem vilar på förnyelsebara energikällor. Jag skulle vilja att mer resurser läggs på forskning och utbildning för att lösa framtidens utmaningar.

Men vi är inte där än. Fram tills valnatten 2026 skulle jag vilja se och höra en retorik som utgår från att de rödgröna partierna får en egen majoritet i kommande val. Jag vill inte höra uttalanden som det Amalia Rud Stenlöv (S) fick ur sig som argument mot Tidöpartiernas förslag om att brott mot Sveriges vitala intressen ska kunna vara skäl att förlora sitt medborgarskap. I en intervju med Sveriges Radio sa hon att “Jag vill inte ha ett Sverige där det i framtiden är SD som dikterar villkoren för vitala intressen.”

Det vill förstås inte jag heller, men jag är trött på att höra argument som bygger på att vi ska hindra ett framtida, ännu starkare, Sverigedemokraterna från att driva sin politik.

Vänsterns politik kan väl inte utgå från att den ska vara ännu svagare i framtiden? Det är som att det politiska planet har börjat slutta och att vi istället för att vända planets lutning försöker sätta in små bromsklossar framför alla institutioner som sakta glider mot avgrunden.

För problemet är att avgrunden redan är här. Regeringen, med Sverigedemokraterna vid rodret, gör allt den kan för att försvaga arbetarrörelsen.

Partipolitiska lotteriverksamheter ska kraftigt begränsas, man skär i anslagen till folkbildningen och utmanar föreningsfriheten med hot om reglering av partibidrag från fackföreningar. Då kan det inte vara oppositionens uppgift att hela tiden säga “nej” och “inte” till denna Sverigedemokratisk anförda politik, då ligger bollen alltid kvar hos SD.

Den politiska pendeln kan svänga fort och det går att påverka hur den slår. Tänk bara om synen på välfärdspolitik skiftar lika snabbt som den gjort inom försvars- eller migrationspolitik de senaste åren? Då sitter plötsligt vänstern vid rodret.

I måndags prisades Sveriges främsta idrottare på Idrottsgalan. Signifikant för de största stjärnorna är att de redan visualiserat segern tusentals gånger innan det faktiska loppet. De ser fram emot tävlingen och vet hur känslan kommer vara när de korsar mållinjen. Förlorarna å andra sidan, våndas långt innan start och oroar sig över publikens buande och svåra frågor från journalisterna.

Med mindre än 600 dagar kvar till nästa riksdagsval är det hög tid att börja fundera kring de första besluten som den rödgröna majoriteten ska fatta. Sverigedemokraterna kan börja skissa på valanalysen efter förlusten.