Reportage från Syrien: “Vi har levt i ett helvete i 50 år”

Syrien Dagens Arenas Urban Hamid har besökt Damaskus efter Assadregimens fall. 

Slött vinkar några beväpnade grönklädda män oss igenom gränsstationen . Vi är i Syrien! Det är bara några mil kvar till Damaskus. Trafiken är gles i båda riktningarna. Här och där syns övergivna militärfordon vid det som tidigare varit vägspärrar. Sönderrivna bilder av Hafiz al-Assad och sonen Bashar fladdrar i vinden. 

En timme senare tätnar trafiken.  Jag drar en lättnadens suck. Vi är framme i Damaskus. Kvinnor och män, unga och gamla, klädda i sina finaste kläder rör sig i en  strid ström över gatan och mellan bilarna. Många viftar glädjestrålande med revolutionsflaggan- med tre svarta stjärnor på en vit botten, med en bred rand upptill och en svart nedtill. Alla skrattar och pratar med varandra. 

Fungerar normalt

För bara några dagar sedan var detta en stad i ett land som satt fast i ett blodigt inbördeskrig och styrdes av en diktatur som med järnhand förtryckte det syriska folket. Men den 8 december störtas Assadregimen som styrt Syrien med järnhand i 54 år. Efter en rekordsnabb offensiv lyckades rebellstyrkor inta Damaskus och därmed sätta punkt för Assaddiktaturen. På enstaka platser syns spår av plundring och förstörelse. Men det mesta fungerar normalt. Restauranger, affärer, kontor och även vissa myndigheter har redan hunnit återta sin verksamhet.

På Abu Ratib, den populära syriska snabbmatsrestaurangen i Shaalan-området i Damaskus, är kommersen i full gång . Det går knappt att ta sig in och beställa. Personalen jobbar oförtrutet med att lägga upp maten på vita engångstallrikar. Trots det öronbedövande ljudet av slamrande köksredskap, det höga arbetstempot och sorlet av förväntansfulla matgäster som väntar på sin mat, verkar det inte bekomma kökspersonalen som skrattande och leende  jobbar på. Efter en halvtimme serveras vi varsin tallrik med shawarma, pommes frites och inlagda grönsaker så kallad. torshi och en kibbeh, köttfärs, hackad lök inbakad i ett skal av stekt bulgur.

Den utsökta maten kostar cirka fyra dollar, vilket motsvarar en fjärdedels månadslön för många syrier. Inflationen är så hög att det syriska pundet måste paketeras i sedelbuntar som hålls samman med en gummisnodd.  En hundradollarsedel motsvarar 1.5 miljon pund och är ett par decimeter hög. 

Glädje och lättnad

Unga förälskade tittar på varandra med tindrande ögon, föräldrar försöker hålla ordning på sina uppspelta barn. Plötsligt blir det helt tyst! Fyra män, kraftiga, med långt hår och skägg, klädda i bruna byxor, mörkgröna skjortor och västar och baseballkepsar går med bestämda steg och sätter sig vid ett bord. Bara några bord från vårt. Sakta börjar människorna runt omkring försöka agera normalt. Alla undviker att möta de fyra männens blickar. 

– Vi måste gå, viskar vår fixare märkbart nervöst och lägger till.

– De är jihadister. 

Glädjen och lättnaden över att regimen är borta delas av alla syrier, förutom de som på något sätt stod nära regimen och belönades av den. Skräcken att på något sätt hamna i klorna på säkerhetspolisen och utsättas för dess brutalitet hängde över syrierna hela tiden. De fick alltid vara på sin vakt. De var hela tiden övervakade. En kristen taxichaufför i 50-års åldern berättar medan han skickligt rattar sin taxi i den täta Damaskustrafiken att nu vågar de äntligen tala fritt.

– Vi har levt i ett helvete i 50 år. Nu kan vi äntligen börja leva igen.

Ville avvakta

Men just de kristna känner sig lite osäkra inför den nya regimens ledare. Ahmed al-Sharaa, mer känd under sitt nom de guerre, Abu Mohammed al-Julani, har kopplingar till al-Qaida och Nusra-fronten och även till Islamiska Staten. Men han klippte banden och blev ledare för Hayat Tehrir Sham, HTS som blev den tongivande islamistgruppen i norra Syrien. Den och han själv har blivit terroriststämplade av FN, USA och Storbritannien.

Abir arbetar på National Syrian Institute  of Music, som före regimfallet kallades  al-Assad institute of music, och känner sig väldigt orolig över att den nya regimen har en dold agenda, att den vill införa muslimska lagar och utestänga kvinnor från möjligheten att studera och arbeta utanför hemmet, vilket de kunnat göra under Assadregimen. Den oron delas även av ickekristna.

– Vi är oroliga över vad som ska hända i framtiden. Min kyrka har bestämt sig för att inte ha några juldekorationer i år av av rädsla för attacker. Vi har till och med ställt in vårt julfirande, berättar hon. 

Men julfirandet skedde utan några incidenter i Damaskus. Den nya regimen hade försäkrat sig om att ingenting skulle hända. Gatorna och de närliggande områdena med kyrkor ur den paljett av kristna samfund som finns i Syrien, var satta under sträng bevakning. Beväpnade HTS-krigare stoppade bilar, eller dirigerade om dem för att se till att det inte skulle finnas någon möjlighet att störa eller attackera kyrkorna. 

Abir berättar om hur hon och hennes man och tre barn höll sig hemma när regimen föll. De var alla glada och lättade att Bashar al-Assad störtats men de ville avvakta och se vad som hände innan de vågade sig ut igen. De ville vänta tills jihadisterna de sett försvunnit från gatorna. Det tog tre dagar innan de kände sig trygga nog att lämna hemmet.

Har hållits demonstrationer

Det har hållits demonstrationer i Damaskus där förespråkare för ett sekulärt Syrien har framfört sina åsikter för att försäkra sig om att Syrien förblir sekulärt. Abir talar nog för många syrier när hon beskriver sin lättnad och glädje över att Bashar al-Assad störtats och att det därmed satts stopp för Ba’athregimen.

– Vi vill ha ett land som baseras på social rättvisa och lag och ordning. Det kommer att göra att Syrien blir ett betydelsefullt land, säger hon och tystnar. 

Under tystnaden tränger ljudet av en violin in i rummet. Skolans elever genomför sina slutprov i musik, försenade en vecka på grund av regimfallet.

I korridoren utanför sitter en rad elever och väntar på sin tur att spela upp det musikstycke de övat inför terminsprovet. Utanför ingången står nervösa föräldrar och väntar på att få veta om deras barn fått godkänt eller inte. Nedanför trappan står en skräpsäck med sönderrivna foton, papper och murbruk och porslins- och stenskärvsresterna av det som en gång varit en stenplatta med en inskription att institutet grundats av Hafiz al-Assad. Förstörelsen i Damaskus efter regimfallet är begränsad och inskränker sig till byggnader som har en direkt koppling till regimens maktutövande, militär eller polis.  

En spökstad

Däremot är förstörelsen i det närmaste total i vissa områden utanför Damaskus stadskärna. Då rör det sig om Assadregimens medvetna utplåning av grupper som ansetts som regimfientliga. Yarmouth är en sådan plats. Den ligger åtta kilometer sydost om huvudstaden och var hem för runt 150000  invånare i huvudsak palestinier. Från början var det ett palestinskt flyktingläger, men under årens lopp förvandlades det till ett eftertraktat bostadsområde. Men nu är det i det närmaste en spökstad. Det är som att komma in ett annat land, på ena sidan gränsen är alla byggnader intakta och där pågår livet som vanligt. Men inne på Yarmouksidan har byggnaderna jämnats vid marken. Asfaltvägarna har förvandlats till grusvägar, där ett vitt damm lägger sig som ett moln över allting. De små sandpartiklarna tränger in i bilen och gör att det blir svårt att andas.

Här och var står byggnader kvar omgivna av rasmassor som en gång varit bostäder. Där familjer levt. Nu har livet nästan försvunnit. Här bor Khalid Younis 59, med sin fru Fatima Abed Rouda, 44, och deras fyra barn. Hela familjen flydde undan de hårda striderna mellan Fria syriska armén, palestinska väpnade grupper och regimens trupper som slogs om herraväldet 2011. 

– Vi flydde för våra barns skull, berättar Fatima.

På rebellernas sida

 Efter att ha levt som flyktingar i Turkiet tröttnade de och återvände 2018 till Syrien. Det de återvände till var en lägenhet som förvandlats till ett skelett. Fönstren, golvet, möblerna alla deras tillhörigheter var borta. Nu har de ingen el eller ens någon värme. Men Khalid hoppas att allt ska bli bättre nu med den nya regimen att de ska få ordning på landet och se till att det finns tillgång till el, vattnen och diesel i Yarmouk så att det ska gå att leva där igen. 

– Vi står helt och hållet på rebellernas sida. Livet under Bashar al-Assad var en mardröm. De dödade folk. Han tog alla pengarna och försvann. Nu har vi sett vad han lämnade efter sig. Vi har sett fångarna i Seydnayya-fängelset. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss dessa hemskheter, säger Khalid upprört. 

Det visar sig att två av hans brorsöner och deras mamma greps av regimen 2011 och har ännu inte påträffats. 

De har besökt bland annat  Seydnaya-fängelset och frågat om vad som hänt deras släktingar men  inte fått några svar. Det är tiotusentals personer som fortfarande är försvunna och hundratusentals som dödats sedan 2011. De såren kommer att ta lång tid att läka.

Farhågor om islamism

Eyad Ibrahim, en syrisk journalist som fängslades av regimen känner sig lättad och glad att regimen är borta. Just nu visar  regimen upp ett ansikte utåt som  att den fjärmat sig från islamistiska idéer. Men han hyser en farhåga att detta bara är tillfälligt och att den så småningom kan komma att vända och bilda en regering baserad på islamism. Detta är enligt honom något som många intellektuella syrier idag fruktar. Men han tror att om det blir en rättsstat kan den förhindra detta för då kan inte ett parti eller en religiös grupp agera som den vill eftersom det då finns lagar som kan hålla dessa i schack.

– Men så länge det blir en rättsstat så kan inte ett parti, eller en religiös grupp agera obehindrat. Men det krävs att alla väpnade grupper fråntas sina vapen, konstaterar han.

Just nu befinner sig den nyutnämnde utrikesministern Asaad al-Shaibani i Davos på World Economic Forums årsmöte. Det finns två viktiga frågor just nu för Syriens framtid, dels att de internationella sanktionerna lyfts men också att landet får internationellt stöd för att komma på fötter. Annars finns det en risk att Syrien röner samma öde som Libyen. Där det råder ett slags inbördeskrig och laglöshet och där två regimer kontrollerar varsin del av landet. Det internationella samfundet missade sin chans med Libyen. Vi får hoppas att de inte gör samma sak med Syrien.

Text och foto: Urban Hamid