På ett härbärge i Las Cruces i New Mexico bor de som hann över till USA innan gränsen stängde i måndags. Vad ska hända med dem när alla som kommer utifrån framställs som illegala? Och varför upprepar svenska nyhetsmedier okritiskt Trumps beskrivning?
Elvin och Yasmin levde ett medelklassliv. Han jobbade som säljare för Pepsi Cola och hon lagade mat som hon sålde från deras hus i staden La Colonia i östra Honduras. Sonen och de två döttrarna, 15, 16 och 17 år gamla, var duktiga i skolan.
De hade inga planer på att lämna sin tillvaro bakom sig och söka asyl i USA, men så har det blivit. Avgörande var ett mord som begicks på gatan precis utanför deras hus. En person dömdes och hamnade i fängelse, och under processen uppstod ett rykte om att de som bodde närmast brottsplatsen hade lämnat information till polisen.
Det är inget ett brottssyndikat i Honduras tar lätt på. Landet präglas av organiserad brottslighet och har den näst högsta mordfrekvensen på den sydamerikanska kontinenten.
Situationen blev snabbt så hotfull att familjen tvingades fly.
– Innan dess sov jag inte alls på fyra månader. Jag var skräckslagen över att de skulle komma och ta våra barn, säger Yasmin.
Heltäckande stängsel
Hennes ansikte bär sådana spår av dessa ansträngningar att det är svårt att avgöra om hon och Elvin är gifta eller om de är mor och son. Det är inte förrän jag ser deras födelseår på ett dokument de visar upp som jag får klarhet: han är född 1976, hon 1982.
Familjen var bland de sista som hann över Paso del Norte-bron mellan Ciudad Juárez och El Paso i måndags. De hade fått en asylintervju med den amerikanska migrationsmyndigheten, och var på plats vid bron redan halv fem på morgonen. De med tider senare på dagen fick meddelanden om att deras möten ställts in.
Elvin får tårar i ögonen när jag frågar om några de känner har blivit kvar i Mexiko.
Nu sitter de vid ett bord i samlingssalen på ett härbärge i Las Cruces i New Mexico, en timmes bilresa norr om gränsstaden El Paso. Det är ingen trängsel på anläggningen som är omgiven av heltäckande stängsel och tidigare har använts av den amerikanska arméreserven. Det är inte alls som för något år sedan då organisationen Border Servant Corps (BSC), som förestår härbärget, kunde ta emot ett par hundra personer dagligen, och lika många till på ett härbärge i El Paso.
Trump deklarerade kristillstånd
Det avtagande antalet människor har inte bara berott på utsikterna att Trump skulle vinna valet och göra verklighet av uttalanden om att stänga gränsen och genomföra omfattande deportationer, enligt BSC:s verksamhetsledare Kyle Boyd. Det hängde i ännu högre grad på Joe Bidens ”asylum ban” i somras, som kraftigt begränsade möjligheterna att söka asyl och gjorde det vanligare med direktavvisningar.
När Trump manar fram en bild av USA som ett land är det är fritt fram att kliva in och ta för sig, är det lätt att glömma att också Bidens och Obamas gränspolitik orsakat stort lidande.
Med presidentordern i måndags där Trump deklarerade kristillstånd och invasionsförsök och tills vidare ställde in alla asylansökningar, innebär att antalet boende på härbärget kommer att avta helt. Ett 20-tal väntar på att resa vidare in i landet, en bildskärm visar deras namn, ursprungsland och vart de är på väg: Houston, Richmond, Philadelphia … Familjen från Honduras ska till Los Angeles där de har vänner.
Sedan blir det tomt och verksamheten upphör.
Kristi Pearce och Kiri Daines, hr-ansvarig respektive operativ chef, körde ner till El Paso i måndags och hämtade de som kommit över.
– När vi kommit tillbaka vände jag mig till Kiri och sa: Är det över nu? Blir det inget mer? Hon svarade att det nog var sista gången vi fyllt en van med gäster och kört dem upp hit, säger Kristi Pearce som tidigare jobbade inom näringslivet som hr-konsult.
Förvånade över svenska nyhetsmedier
Arbetet på härbärget har varit livsförändrande och inte minst därför var hon väldigt uppriven. Hon försökte dölja för de nyanlända att hon grät.
– Tänk alla människor som stod där i måndags för att få göra sina intervjuer efter att ha gått i evigheter över hela kontinenten. Och så får de beskedet att vi har bommat igen och kommer inte att respektera vår överenskommelse. Det krossar mitt hjärta, säger hon.
Den pensionerade polisen Kiri Daines fyller i:
– Herregud! Många av dessa människor är bättre än medborgare vi redan har här i landet! Allvarligt talat; kan vi inte bara byta ut några av dem?
Båda uttrycker sin avsky över svepande uttalanden om att alla som söker sig hit från andra länder är kriminella och illegala. Därför blir de förvånade när de får höra att svenska nyhetsmedier okritiskt refererar till de som ska utvisas från USA som ”illegala”, som här i artiklar från installationsdagen den 20 januari:
Göteborgs-Posten: ”…inleder den massdeportation av illegala invandrare.”
Dala-Demokraten: ”… sända militär till de södra gränserna och deportera illegala invandrare.”
Svenska Dagbladet: ”Miljontals illegala invandrare ska också deporteras…”
Dagens Nyheter: ”…sätta stopp för den illegala invandringen.”
– Trump har inga nyanser, säger Kiri Daines och tillägger att det inte borde hindra svenska journalister från att ha det.
Vilka är egentligen illegala?
Vilka är egentligen dessa illegala människor som Trump och nyhetsmedierna syftar på?
Några befinner sig säkert i samlingssalen på härbärget i Las Cruces. Elvin, Yasmin och alla andra som pratar lågmält vid borden, och deras barn som tittar på tecknad film på en skärm på väggen – alla kom de in i USA efter att ha bokat asylintervjuer genom CBP One, appen som asylsökande varit hänvisade till och som stängdes av i måndags.
Trump hävdar att CBP One är illegal.
Betyder det att den miljon människor som är i landet tack vare appen, också är illegala?
Daca, programmet som etablerades under Obamas presidentperiod för att skydda de utan uppehållstillstånd som kommit till landet som barn, framställs också som illegalt från republikanskt håll.
Betyder det att de som hittills varit skyddade, totalt drygt en halv miljon människor, också är illegala?
En man med långt hår i hästsvans kommer in i samlingslokalen med en vagn framför sig. Han heter Mark Lusk och är pensionerad professor i socialt arbete vid universitetet i El Paso där han också forskat kring flyktingars situation. Nu är han volontär på härbärget och har hand om tvätten, i vagnen finns rena kläder till de senast anlända.
En av de tryggaste städerna
Dagen innan har han och en grupp vänner haft en ”morning for mourning”, ett morgonmöte för att sörja utvecklingen i landet.
– Vi upplever just nu en president som tar lagen i sina egna händer. Jag tror att vi alla befinner oss i chock, säger Mark Lusk.
Han upprörs också av det regelmässiga refererandet till människor på flykt som farliga och illegala – och förvånas över hur svenska nyhetsmedier upprepar narrativet.
– Jag träffar många som säger: “Åh, det måste vara förfärligt osäkert vid gränsen!” Nej, faktiskt inte, det är väldigt säkert här.
Han påpekar att El Paso räknas som en av de tryggaste större städerna i USA.
– Av uppenbara skäl är invandrare mindre benägna till brott än andra. De vill få stanna och har inte kommit hit för att begå brott utan för att hitta jobb och en trygg plats för sina familjer. Trumps demonisering av dem som kriminella våldtäktsmän är en produkt av en sjuk hjärna.
Erfarenhet av värre saker
Att ord har betydelse och demonisering av grupper kan få följder är något El Pasos befolkning sett exempel på.
Även under sin förra presidentperiod gjorde Trump aggressiva uttalanden om att gränsen var under attack och att invasion hotade. När en 21-årig man öppnade eld inne på ett Walmart-varuhus i El Paso och dödade 23 personer och skadade 22, utreddes attentatet som ett terrordåd och hatbrott riktat mot personer med latinamerikanskt ursprung. Det visade sig att attentatsmannen varit fixerad vid debatten om invandring söderifrån. Han hade hyllat Trump, skrivit på Twitter under hashtaggen #BuildtheWall och gjort inlägg om att USA var på väg att tas över av latinamerikaner.
Elvin och Yasmin från Honduras verkar ändå inte överdrivet oroliga över den politiska förändringen i USA. Det kanske inte är orimligt för de som har erfarenhet av värre saker, som att vara jagade av en drogkartell, och tillbringa fyra månader i Tapachula i södra Mexiko där många som är på flykt rånas, våldtas och kidnappas.
– Vi gick inte ut på hela tiden, säger Yasmin.
USA blir nog bra, resonerar Elvin. Ett jobb väntar på honom i Los Angeles, de är skötsamma människor, barnen är duktiga.
Thord Eriksson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
