Låt inte larmrapporter bli ett svepskäl att ta ut ockerpriser.
Årets, eller kanske decenniets, fattigaste månad är här. Med det kommer extra medial uppmärksamhet till välgörenhetsaktörer som delar ut matkassar samtidigt som spartipsen duggar tätt. Våra löner och inkomster har inte hängt med den allmänna prisutvecklingen.
Allra tydligast är detta vad gäller matpriserna.
Matprisutvecklingen har varit exceptionell de senaste tre åren. I genomsnitt har priserna på livsmedel i Sverige ökat med 25 procent från hösten 2021 till våren 2024 (SCB 2024). På många baslivsmedel har de stigit ännu mer än så. På global nivå bedöms de ökade matpriserna vara skälet till att 210 miljoner fler människor led av osäker tillgång till livsmedel och matfattigdom mellan 2019 och 2022.
Den perfekta stormen
Kriser (pandemi, krig) som ledde till utbudsstörningar i kombination med dagligvaruhandlarnas marknadsmakt som gjorde det möjligt att ta ut överpriser utan att förlora kunder skapade den perfekta stormen för en hög matinflation. ICA har fått vara ansiktet utåt för ”greedflation”.
Vad som getts mindre uppmärksamhet är vilken roll finansialiseringen av livsmedel spelat för prisbilden.
Finansialisering är ett samhällsvetenskapligt begrepp som avser finanssektorn – det vill säga finansmarknader (infrastrukturen där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar), finansiella institutioner (som banker och försäkringsbolag) och finansiella eliter (som majoritetsaktieägare) – och dess ökande vikt och inflytande på ekonomin.
Livsmedelsmarknaden har de senaste decennierna genomgått en betydande finansialiseringsprocess, som har sitt ursprung i viljan att försäkra sig mot exempelvis dåliga skördar, men som har förstärkts av att många länder avvecklat tidigare lager av stapelvaror i syfte att mildra utbuds- och prischocker. Sedan 1970-talet och framåt har idéer om att bygga livsmedelsberedskap, övervaka och vid behov reglera priser, övergivits till förmån för en nyliberal stabiliseringsregim där marknadens ”osynliga hand” ska få utbud och efterfrågan att möta varandra, och där politiska ingrepp ansetts riskera störa prissignaler om brist som ökar produktionen.
Hälften importerad mat
I Sverige finns idag inga statliga eller lokala beredskapslager för livsmedel kvar, och det finns inte ens en målindikator för hur länge Sverige som land ska klara att vara självförsörjande om importen av livsmedel av någon anledning slås ut. Ingen statlig myndighet har ett utpekat ansvar för att säkra livsmedelsförsörjningen. Detta samtidigt som hälften av all mat vi konsumerar är importerad.
Derivatmarknader, hedgefonder och banker har istället fått fylla statens roll för livsmedelsberedskap. Kombinationen av finansialisering, globalisering och företagskoncentration inom stora delar av livsmedelssektorn, exempelvis spannmål, innebär en risk för nya prischocker och mer volatila matpriser än vad som annars varit fallet.
Finansialiseringen innebär att prissättningen på många basvaror alltmer frikopplas marknadens fundamenta, det vill säga utbud och efterfrågan. Om finansmarknaden signalerar att det är brist på vete, kommer det att styra priset mer än om det de facto råder brist på vete. De finansiella värden blir viktigare än de ”reala värdena”.
Alla trodde det skulle bli brist
Kriget i Ukraina var ett sådant exempel där det förvisso uppstod en lokal bristsituation, men där det globala utbudet av spannmål fortfarande var tillräckligt för att täcka behoven på medellång sikt, delvis tack vare att andra aktörer ökade sin produktion redan innan kriget. Att spannmålspriserna ändå steg så pass mycket kan vara ett resultat av procykliska spekulationer där oron som kriget förde med sig förstärktes genom flockbeteenden på finansiella marknader.
Eftersom att alla trodde att det skulle bli brist, ökade spannmålspriserna på råvarubörserna. Det skapade på så vis ett eget ekonomiskt intresse i att hålla spannmålspriserna höga.
Livsmedelsföretagens prissättningsmakt ökar också genom att privata företags kunskap om livsmedelsproduktionen ofta överstiger staters. Möjligheten att ”syna” ett marknadspris som sägs bero på brist minskar därigenom. Fem företag (ADM, Bunge, COFCO, Cargill och Louis Dreyfus) kontrollerar tillsammans 70–90 procent av den globala spannmålshandeln. De gjorde rekordstora vinster 2022 och är kända för att profitera på kriser och sårbarheter.
Dopa priserna
Dessa spannmålsföretag har också betydande lagringsmöjligheter, vilket innebär att de kan avvakta med att sälja sina produkter fram till dess att marknadspriset är som högst. Om de statliga livsmedelslagren användes för att dämpa priserna vid behov, använder företagen dessa för att dopa priserna. Den typen av styrning av utbudet, så kallade ”hoarding”, finns det många exempel på. I Sverige ombads mjölkbönderna att mjölka mindre för att på så vis få upp priset på mejeriprodukter, och fartyg med LNG-gas, supplementet till den ryska gasen, väntade med att förtöja tills det blev ännu lite kallare och gasen kunde säljas ännu lite dyrare, mitt under brinnande energipriskris.
Mejeriprodukter, läsk, choklad, mjölkersättning och barnmat – där företag som Danone och Nestlé dominerar marknaden – är förutom spannmål exempel på matvaror där priserna stigit som allra mest och som också kännetecknas av en koncentration av stora multinationella aktiebolag och en komplex finansiell integrering.
Internationella facket för livsmedelsarbetare (IUF) varnar för att finansialiseringen av livsmedel undergräver anställningstryggheten genom ständiga fabriksnedläggningar, aggressiva kostnadsomläggningar och produktionsöverföringar. Aktieägarnas kortsiktiga krav på utdelning och lönsamhet pressar livsmedelsföretag att maximera sitt kassaflöde. Men snarare genom att bli mer innovativa och produktiva ökas nettoförsäljningen genom konsolidering, alltså att företag köper upp andra livsmedelsföretag, omstruktureringar men också genom finansieringstekniska instrument som hävstångsfinansiering, som är vanligt för riskkapitalbolag. Det förstärker i sin tur företagskoncentrationen, och med den prissättningsmakten, samtidigt som trösklarna in på marknaden för nya aktörer höjs.
Överstatlig reglering
Forskning på finansialiseringens konsekvenser i Sverige är ett relativt brådmoget fält. Detta trots att de finansiella tillgångarna i Sverige har gått från att utgöra 250 procent av BNP 1996, till att utgöra 650 procent av BNP 2024. Vad gäller specifikt finansialiseringen av livsmedel behövs mer kunskap, insyn och sannolikt politisk reglering på överstatlig nivå för att minska risken för att finansiell spekulation och vinstintresse trumfar de reala – verkliga – omständigheterna i produktionen.
Inte minst för primärproducenterna, som, tillsammans med konsumenterna, drar det kortaste strået när finansvalpar snarare än väder och vind styr priset på deras produkter.
Detta är ett viktigt raster att ha med sig när vi nu nås av larmrapporter om alltifrån kaffebrist till amerikanska tullar. Det får inte bli ännu ett svepskäl att ta ut ockerpriser, som arbetarna längst ut i förädlingskedjan inte ens får del av.
Elinor Odeberg, är chefsekonom på Arena Idé.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
