Gärna hårda tag

Men gör sånt som fungerar i praktiken och utan att minska tilliten.

Januari blev sprängningarnas och mordens månad. Det känns på flera sätt helt absurt att skriva så, men det är ett faktum. Flera gängrelaterade mord, ett terrordåd mot Salwan Momika och mer än en sprängning per dag alla under årets första månad.

Om några trodde att vi var på väg att komma till rätta med våldsvågen som nu pågått i snart ett decennium så trodde de fel.

Vi befinner oss i ett läge där det är motiverat att jämföra med andra länder och andra tider där maffia tagit kontroll över flisor av ett splittrat samhälle. Ett USA för hundra år sedan, eller Italien för ett halvsekel sedan.

Det är uppenbart att det krävs enorma insatser, och det är ingen poäng att göra som Ulf Kristersson i går, som skyllde på tidigare regeringar. Hans Tidöregering har inte kommit åt problemet. Inte ens på ytan.

Eller för att vara mer retorisk: Ulf Kristersson, var det detta du menade med din valslogan ”Nu får vi ordning på Sverige”?

Misstro mot förslaget

I det skarpa läge som råder har en debatt återigen blossat upp om det är rätt eller fel att ge polisen möjlighet att införa så kallade visitationszoner. Områden där polisen har rätt att kroppsvisitera vem som helst, även utan minsta misstanke om brottslighet.

Längst har Socialdemokraterna gått, där den rättspolitiska talespersonen Teresa Carvalho under veckan som gick krävde att hela södra Stockholm ska bli en visitationszon. I medierna förtydligade hon sedan att S egentligen ville att hela landet skulle bli en visitationszon.

Ett uttalande som fick alla socialdemokratiska trådar på nätet att explodera (om uttrycket ursäktas), med i varierande grad stöd för och misstro mot förslaget.

En sak var uppenbar i dessa trådar. Ställda inför att just Socialdemokraterna skulle gå längst i kravet på att sätta rättssäkerheten ur spel valde många som tidigare bitit ihop och hoppats att kraven på hårdare tag snart skulle blåsa över att ta bladet från munnen.

Det lär bli en fråga som kommer upp på S-kongressen senare i vår.

Ingen effekt

Det fascinerande med kravet på visitationszoner är att det inte på något sätt borde vara centralt i debatten om brottsbekämpning. Inte för att det är en oviktig fråga, för det är det inte. Men mer av principiell natur. Hur mycket av våra rättsprinciper är vi reda att offra?

Men saken är att ingen ju i praktiken egentligen tror på det som metod.

Dels för att polisen redan innan möjligheten till visitationszoner infördes hade stora befogenheter att visitera så snart en misstanke finns, och en sådan kan finnas av en rad olika skäl.

Nu har vi ju dessutom möjligheten att införa visitationszoner, och det är polisen som ska bedöma om det behövs. Att i det läget ropa på sådana zoner blir lite underligt. Som om det inte redan är infört.

Men zonerna verkar inte ge någon egentlig effekt. Landets första zon infördes i stadsdelen Hageby i Norrköping efter ett dubbelmord i juni 2024. Senare visade en utvärdering av polisen att den inte hade någon effekt på brottsligheten.

I min egen hemstad Eskilstuna går det att dra liknande slutsatser. Det kan tillfälligt bli lugnare, men långsiktigt spelar det ingen större roll.

I Danmark har man haft visitationszoner sedan 2004, och där har den organiserade brottsligheten minskat, men zonerna har varit en del i ett stort paket av åtgärder, som bland annat också handlat om ett omfattande förebyggande arbete, och det finns enligt Line Lerche Mørck, professor i kriminologi vid Aarhus universitet, ingen forskning som visar resultatet av just visitationszonen.

Helt klart är nog ändå att väldigt stora zoner, typ södra Stockholm eller hela landet, riskerar att bli ett slag i luften. Vad ska polisen göra på en så stor yta? Ska de regelbundet visitera en halv miljon människor?

Närvarande polis

Så, vad ska samhället göra? Jag tror att det är rätt med hårda tag. Gängbrottslingar ska buras in. Men, som den tidigare sakkunnige på justitiedepartementet, Jakob Brandt, konstaterar i tidningen Rörelsen: att vara emot visitationszoner har inget att göra med att vara ”soft on crime”. Det handlar om att vilja använda metoder som inte underminerar det långsiktiga tillitsskapande arbetet i förorterna och som är effektivt i brottsbekämpningen.

Stor polisiär närvaro är en sådan sak. Jag bodde själv nyligen i ett område i Eskilstuna där det på kort tid begicks flera mord, ett par av dem bara ett hundratal meter från min port. Efter morden såg vi hela tiden poliser i området, men bara i ett par veckor. Sedan kändes allt som vanligt igen.

Det är förstås en fråga om resurser och det behövs fler poliser, men också permanent utstationerade poliser i de områden som är utsatta för gängbrottsligheten.

Det handlar också om utredningsresurser till åklagarmyndigheterna och om att samordna utredningar om ekonomisk brottslighet, våldsbrott och annan brottslighet.

Handlar om resurser

Och förstås om det förebyggande arbetet. Carin Götblad, polismästare vid NOA, betonade den saken i SVT i torsdags morse. Det verkar finnas en oändlig grogrund för nyrekrytering. Ska gängen stoppas måste samhället minska klasskillnaderna så att även unga män i socialt utsatta förorter känner att det finns en annan väg i livet.

Det är inte någon lätt fråga. Ofta kan det nog handla om något så enkelt som gemenskap i kompisgäng.

Men självklart går det att bryta den negativa spiralen.

Även det handlar om resurser, och den nuvarande regeringen har snarast sett till att kommunerna har mindre pengar att röra sig med.

Inget av detta räcker troligen det heller. Men det är bättre att börja med sånt som man vet fungerar än att spela ut det enklaste populistiska kortet och hoppas att väljarna därmed tänker att man är handlingskraftig.