Sådan är nationalismen

Alla ideologier har en patologisk sida, och ingen som kallar sig nationalist kan vara förvånad över Trumps politik.

Det främsta tecknet på den nya ordningen är förstås USA:s nya förhållningssätt till sina allierade. Eller för den delen Trump-administrationens ambition att helt lägga ned biståndsmyndigheten USAID. Elon Musk har twittrat frenetiskt de senaste dagarna: “USAID är en kriminell organisation”. “Det är dags för den att dö”.

Biståndsorganet har en budget på drygt 480 miljarder kronor, som ska gå till humanitär hjälp.

I den nya nationalismens namn är det bara att lägga ned sånt, även om det verkar oklart om presidenten i USA ens har mandat att fatta ett sånt beslut.

Ingen borde egentligen vara förvånad. Det är ju inte första gången vi ser nationalismen slå över i något mycket värre.

Den enda ideologi som vunnit mark de senaste femton åren är just nationalismen. Med sin misstro mot ”globalismen” och liberala värderingar. Mot det mångkulturella samhället och människors rörlighet över gränserna.

Om det finns en god nationalism måste dess uppgift någonstans vara att förena dessa olika nivåer

Utan den nationalistiska vågen, som har materiell grund i kapitalismens patologiska förmåga att skapa ojämlikhet, hade Sverigedemokraterna inte haft över 20 procent i opinionsmätningarna. Moderaterna hade varit nyliberaler som förr och Kristdemokraterna hade fortfarande varit ett parti som värnade välfärd och äldrevård, inte ett som står på på barrikaderna i det stora kulturkriget.

Mot den bakgrunden var det nästan rörande att höra Alice Teodorescu Måwe, kristdemokratisk politiker och tidigare nykonservativ opinionsbildare, i radion häromdagen. Hon var bekymrad över Trumps hot mot Grönland och risken att USA inte längre ska stötta Ukraina i kriget mot Ryssland.

Det finns förstås en god nationalism. Det går utan problem att tänka sig (och önska sig) en nationalism som både klarar av att värna den stora gemenskapen i staten Sverige, och de små gemenskaper som människor i ett pluralistiskt samhälle alltid kommer att söka sig till. Eller för den delen sträva efter att stater ska samverka och skapa den sorts internationella rättsordning som vi haft sedan andra världskriget. Trots alla sina fel och brister var handelsavtalen, WTO, FN, Världsbanken och de andra institutionerna i alla fall ett försök att överbrygga den snäva nationalismen.

Om det finns en god nationalism måste dess uppgift någonstans vara att förena dessa olika nivåer.

Men den nationalism som återfötts under de senaste femton åren är precis den nationalism som Trump står för, och Tidö-regeringen är ett uttryck för.

En exkluderande nationalism. Så hur kan Teodorescu Måwe inte ha sett detta komma?

En nationalism som anser att den egna kulturen och historien är överlägsen alla andra och att det är omöjligt att leva tillsammans om man inte delar samma kulturella bakgrund.

Och, kanske viktigast för resonemanget om Trump och omvärlden, en nationalism som ser till den egna statens egenintresse och struntar i vad som händer i andra länder och som hanterar internationella överenskommelser som en skolkande elev hanterar skolschemat.

Trumps första två veckor är bara den logiska konsekvensen av den utvecklingen. Liksom Musks försök att destabilisera Europa, den kontinent som ända sedan andra världskriget varit USA:s främsta allierade.

Sådana band är ju helt ointressanta för en nationalist som tagit det sista klivet och kommit ut som fascist.

Men där uppstår också den patologiska nationalismens paradox. De försök att ena högerextrema rörelser över hela världen, som Musks upphettade tal på tyska AfD:s kongress, bygger på att de är på väg mot makten. Inte att de innehar den.

Så snart de får makt krockar deras intressen. Per definition.

Oberoende av vilket: efter två veckor med Trump som president är det tydligt att vi står på kanten till en ny världsordning.

Om vi tippar över kan det gå riktigt illa.