Fyra lärdomar om högerextremismen

Krönika Medierna behöver bli bättre på att syna korten.

Vad vi kunnat bevittna i realtid sedan installationen av Donald Trump är en fullskalig högerauktoritär frontalattack mot demokratin, rättsstaten, internationell rätt, och de mänskliga rättigheterna.

Det är en attack som berör alla som värnar om demokratin, oavsett land. Och det är en attack som vi inte bara måste förfäras över, utan också lära av.

I land efter land har den högerauktoritära populismen vunnit framgångar, och ska Trumpismens motsvarigheter i andra länder – som Sverigedemokraterna i Sverige, Fidesz i Ungern, AfD i Tyskland, Frihetspartiet i Österrike, Nationell samling i Frankrike, Lag och rättvisa i Polen – kunna stoppas finns viktiga lärdomar att dra.

Som en del av detta försöker de ständigt underblåsa och spela på människor osäkerheter, rädslor, och konspiratoriska läggning

Den första lärdomen är att auktoritära högerpopulister aldrig är öppna och ärliga med vad de vill uppnå. Deras mål är att förskjuta gränserna för det acceptabla och det tänkbara, men de kalibrerar ständigt budskapen för att inte skrämma bort väljare. De säger exempelvis aldrig öppet att de vill avskaffa demokratin, men om de väl får chansen underminerar de successivt olika demokratiska institutioner samtidigt som de försöker rigga spelplanen för att skaffa sig fördelar inför kommande val. Om de får makten är de regelmässigt mycket radikalare och extremare än vad de tidigare gett sken av.

Den andra lärdomen är att högerauktoritära populister använder desinformation och konspirationsteorier som politiska vapen. Det är ingen slump att de i högre grad än andra ägnar sig åt att sprida falsk och missvisande information och rena lögner.

Det är ett medel för dem att skapa ”alternativa verkligheter”. Även om det finns skillnader mellan olika länder är en gemensam nämnare att dessa ”alternativa verkligheter” präglas av att problem kraftigt överdrivs, av att det råder en djup kris, och att det framställs som om samhället är på fallrepet.

Ska människor gå med på radikala förändringar av samhället krävs helt enkelt att de först låter sig intalas och övertygas om att det råder en sådan djup kris och att samhället verkligen är på fallrepet. Som en del av detta försöker de ständigt underblåsa och spela på människor osäkerheter, rädslor, och konspiratoriska läggning.

Den tredje lärdomen är att högerauktoritära populister djupt misstror och ser oberoende kunskapsproducenter som motståndare eller fiender. Det inkluderar bland annat nyhetsmedier, forskning, myndigheter och frivilligorganisationer. Sådana envisas med att ta fram och hänvisa till oberoende fakta och evidens, och det försvårar för högerauktoritära populister att sälja in sina alternativa verkligheter. Det försvårar också för dem att spela på människors magkänslor. I frånvaro av makt försöker de därför underminera förtroendet för oberoende kunskapsproducenter, och om de får makt försöker de antingen beskära deras oberoende eller ta direkt kontroll över dem. Vad de vill ha är propagandamaskiner.

Den fjärde lärdomen handlar om att högerauktoritära populister har en svart-vit världsbild. De tenderar att se världen som uppdelad i vänner och fiender, vi och dom, starka och svaga, närande och tärande, män och kvinnor. Utrymmet för nyanser och gränsöverskridande är extremt begränsat, vilket förklarar deras avsky för bland annat invandring, mångkultur och hbtqi. Det förklarar också varför de värderar lojalitet högre än kompetens och, när chansen ges, ersätter personer rekryterade utifrån kompetens med vänner, lojalister och personer de har hållhakar på.

Allt detta – och mycket mer – illustreras av den högerauktoritära frontalattacken mot demokratin, rättsstaten, internationell rätten, och mänskliga rättigheter som nu pågår i USA. Tidigare har det illustrerats i Polen och Ungern. Det vore därför mer än lovligt naivt att tro att något liknande inte skulle ske i exempelvis Sverige om Sverigedemokraterna eller Tyskland om AfD får ökad makt. De är av samma skrot och korn: det som främst skiljer dem åt är hur mycket makt de har.

Och detta leder till den femte lärdomen: högerauktoritära populister kan inte behandlas som vilka partier som helst, och man kan inte tygla dem genom anpassning. Anpassning leder bara till radikalisering.

Här har självklart partierna en läxa att lära, men också nyhetsmedierna. De behöver bli mycket bättre på att syna korten och beskriva hur verkligheten faktiskt ser ut bortom partiernas retorik, ständigt faktakolla hur partierna beskriver verkligheten, och inte låta sig reduceras till passiva mikrofonhållare. Detta måste vara en uppgift för alla medier, inte bara 30 minuter med Anders Holmberg eller DN:s ”Fakta i frågan”.

Jesper Strömbäck