Socialdemokraternas paradigmbyte i kriminalpolitiken

Ytterligt få skulle hävda att mer straff, tvångsmedel och inlåsning bidrar till att minska brottsligheten. 

Tidöregeringens paradigmbyte i kriminalpolitiken har mer än väl uppmärksammats inte minst därför att det ständigt framhävs av regeringen.

Socialdemokraternas paradigmbyte i frågor om brott och straff är väl så markant. Det har visserligen skett under längre tid, några decennier, men är desto mer anmärkningsvärt givet utgångspunkten.

Samhällsförklaringar

Den socialdemokratiska kriminalpolitiken byggde tidigare på föreställningar som var grundade i partiets ideologi och förståelse av samhälle och individ. Brottsligheten var orsakad av samhällsförhållanden och särskilt den ekonomiska ojämlikheten. Straffapparaten riktades främst mot fattiga och i övrigt resurssvaga. Brottsligheten skulle minska genom allmänna politiska reformer, och de som begått brott skulle rehabiliteras genom olika behandlingsåtgärder.

I dag är situationen en annan. Socialdemokraternas senaste justitieminister har skrutit med att ha skärpt straffen mer än någon annan justitieminister. Brottsligheten påstås utgöra ett hot mot hela det demokratiska samhället. I förslaget till partiprogram 2025 sägs brottsligheten kräva skärpta straff och att åtgärderna hittills inte varit tillräckligt repressiva.

Hur ska detta paradigmskifte förklaras?

Den första förklaringen är rimligen brottsutvecklingen i form av det senaste decenniets gängrelaterade sprängningar, skjutningar och mord. Att denna brottslighet oroar både politiker och allmänhet är helt förståeligt och också att nya kriminalpolitiska åtgärder då kanske måste prövas. Socialdemokraternas svängning i en straffande riktning kom dock betydligt tidigare.

På 1980-talet betonade partiprogrammet fortfarande stöd för dem som riskerade att bli utslagna och att långa fängelsestraff skulle undvikas. Från 90-talet krävs lag och ordning för att inte ”de giriga och hänsynslösa ska ta över”. Omtanken om medborgaren går nu före omtanken om lagöverträdaren, och det övergripande budskapet är samhället mot brottslingen.

I början av 00-talet lyfter Göran Persson fram den inre otryggheten framför den yttre och för över tre miljarder från försvaret till rättsväsendet. Brottsligheten bland unga liksom det dödliga våldet hade då sedan flera år varit sjunkande.

Olika traditioner

Ett sätt att försöka förstå den socialdemokraternas vändningen i kriminalpolitiken är att gå till partiets olika politiska traditioner. Dessa traditioner har beroende på det allmänna politiska klimatet bidragit till att frågan om brottsligheten definierats socialpolitiskt eller kriminalpolitiskt.

Spänningen mellan solidaritetstanken och synen på brottslingen som del av trasproletariatet är tydlig och har varit så särskilt i narkotikapolitiken. Innebörden av solidaritetstanken är att alla, och kanske särskilt svaga grupper, ska ingå i det välfärdsstatliga projektet. Synen på brottslingen som en förlorare har dock svängt till stödet för om det sårbara brottsoffret. Solidariteten med ”det egna folket” har också uppgraderats på bekostnad av solidariteten med asylsökande och människor från andra länder.

Socialdemokratin är grundad i föreställningen att sociala reformer är både möjliga och önskvärda. Partiet har då i regeringsställning genomfört en mängd goda reformer för att stävja social problem. Ivern att reformera och intervenera har dock också kommit att ta sig uttryck i ”den goda straffaren”.  Socialdemokratin har i namn av skyddet för svaga grupper både nationellt och internationellt krävt ökade straff som medel för att minska icke önskvärda förhållanden.

Socialdemokratin betonar vikten av mänskliga rättigheter. Det gäller dock relativt sett mer positiva rättigheter än negativa. Medborgarens skydd mot staten är en mindre starkt utvecklad tradition. Frågor om rättssäkerhet och rättstraditioner eller var gränsen för kriminaliseringar bör gå får mindre utrymme i kriminalpolitiken. Folksuveräniteten står över föreställningar om naturrättsliga mänskliga rättigheter som betonar gränserna för statens maktutövning.

Taktiska skäl

Vilka ideologiska traditioner som får genomslag får konsekvenser för Socialdemokraternas kriminalpolitik. Ideologin påverkas i sin tur av bredare samhällspolitiska paradigm. Det är helt klart att det är lättare att bedriva en mindre straffinriktad kriminalpolitik inom ramen för en stark tilltro till välfärdsstaten och i en optimistisk tid än i en nyliberalt präglad och allmänt orolig tid.

Den kriminalpolitik som socialdemokraterna förordar i dag kan möjligen motiveras av taktiska skäl. Den politiska högern har varit framgångsrik på frågan om lag och ordning och en human kriminalpolitik kan bedömas inte vara värd det politiska priset. En sådan taktik får dock ideologiska konsekvenser som knappast är avsedda. Socialdemokratin har traditionellt formulerat frågan om medborgarnas trygghet i termer av arbete, bostad, vård och ekonomi. Tidöregeringen försöker nu omformulera tryggheten till en fråga om risken att utsättas för brott.

I en avhandling nyligen visas denna utveckling tydligt i riksdagsmotioner. Innebörden av trygghet har gått från att ha avsett arbete och ekonomisk säkerhet till att helt avse rädsla för brott. Socialdemokraterna och Moderaterna har nu likalydande valaffischer: ”Ett tryggare Sverige” – och vad det innebär behöver inte närmare skrivas ut. Moderaterna har tagit över begreppet trygghet som tidigare var tydligt socialdemokratiskt och stod för välfärd.

Socialdemokraternas svängning i kriminalpolitiken innebär också ett ideologiskt problem på annat sätt. Tidöpartierna gick till val på brottsligheten i allmänhet och det gängrelaterade våldet i synnerhet som den viktigaste frågan för landet. I regeringsställning talar man om de som skjuter som interna terrorister, gängens terrorvälde, en ansvarslös invandringspolitik och utvisning av utländska medborgare som begått allvarliga brott. Regeringen anammar stödpartiets mest centrala politiska krav: invandrare ut och brottslingar in.

Politik utan resultat

När Donald Trump höll sitt installationstal efter att ha avlagt presidenteden, gav han särskilt utrymme åt illegala invandrare som begick brott och karteller som var terroristorganisationer som skulle elimineras. Denna prioritering av vad som utgör det allvarligast hotet mot en nation återfinns hos så gott som alla högerpopulistiska partier. Kriminalpolitiken är här ett lackmuspapper som säger något mer än inställningen till brott och straff.   Socialdemokraterna säger sig inte kunna regera tillsammans med Sverigedemokraterna på grund av dess ideologi, men antar samtidigt politiken och retoriken i partiets paradgren.

Dock är dagens grova våldsbrottslighet allvarlig och det kan förefalla som det finns rationella skäl för att gripa in med skärpt straff- och tvångsmedelslagstiftning. Det finns emellertid inget som pekar på att detta varit eller kommer att bli en framgångsrik metod. Tidöregeringens mycket omfattande repressiva lagstiftning har hittills inte kunnat visas ge något resultat i form av minskad brottslighet. Att fler och längre fängelsestraff skulle vara effektivt för att minska brottsligheten har inte stöd i forskningen. Regeringens huvudargument att de som sitter inne inte begår brott ute, dvs. inkapacitering genom längre fängelsestraff, lär inte bli framgångsrikt om det som Polisen säger finns minst 12 000 gängkriminella – som kan förväntas ta de vakanta platserna när några åker in.

Kostnaderna för den kriminalpolitik som regeringen nu genomför är påtagliga. Lagrådet, domstolar, advokater och olika myndigheter framhåller hur rättstraditioner och rättssäkerheten äventyras genom lagförslagen och hur utredningar genomförs i allt för hög takt. Att den ökade straffrättsliga repressionen i så hög grad riktas mot barn och tonåringar oroar starkt de organisationer som arbetar för barns rättigheter och välfärd. De mycket påtagliga kostnaderna för den förda kriminalpolitiken hänger särskilt samman med fängelsesystemets expansion. Kriminalvårdens lägsta prognos för utbyggnad landar på ett trefaldigande av antalet intagna på tio år från 2023.

Trefaldigad fängelsepopulation

Efter riksdagsvalet 2026 kan Socialdemokraterna åter vara vid makten. De kommer då att få betala priset för de beslut som fattas under den nuvarande regeringen.  Socialdemokraterna kan tvingas ideologiskt försvara dagens reformer. Sänkt straffmyndighetsålder som står i strid med forskningen och vad som gäller i de andra nordiska länderna. Fotboja för barn som inte misstänkts för brott. Kriminalisering av försök till ringa narkotikabrott som lett till att narkotikabrotten steg mest av alla brott i anmälningsstatistiken för 2024, med följd att ytterligare unga hamnar i belastningsregistret och försämrar sina möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.

En trefaldigad fängelsepopulation har beräknats motsvara en summa som alternativt skulle kunna finansiera 12 000 nya lärare eller socialassistenter. En socialdemokratisk regering ska också förklara för en förundrad omvärld varför Sverige lämnar den nordiska och västeuropeiska nivån för antal fångar för att i stället hamna i samma grupp som Turkiet, Belarus och Ryssland.  För ett högerpopulistiskt parti utgör detta kanske inte några problem. Det är det dock rimligen för Socialdemokraterna.

Av de många människor och organisationer som arbetar med våld bland unga är det ytterligt få som skulle hävda att mer straff, tvångsmedel och inlåsning skulle bidra till att minska brottsligheten. Denna insikt delar de med ett mycket stort antal andra människor i Sverige. Politiskt måste dock medborgarna kunna presenteras med alternativ till den förda kriminalpolitiken. Det råder nu konsensus bland de stora partierna i riksdagen. Socialdemokraterna röstar i nio fall av tio för Tidöregeringens kriminalpolitiska förslag.

Henrik Tham