Särskilt uppseendeväckande när en kulturminister läxar upp en bransch.
Finns det någon yrkesgrupp som har en ansvarig minister för sitt ”ansvarsområde” som regelbundet dissar, ja rentav förtalar, dem? Inte är det poliserna. Inte heller läkarna. Inte, absolut inte, lärarna. Inte sällan skjuts det dessutom till mer pengar till ordningsmakten, sjukvården och skolan.
Men en grupp är det helt okej att ge sig på, nämligen de som arbetar med kultur. Det är kort sagt många politiker som ägnar sig åt att kritisera kulturarbetarna.
Det är ett hårt jobb och en stor psykisk press. Även när det finns offentliga pengar
Men det är förstås särskilt uppseendeväckande när en kulturminister läxar upp en bransch. Som när Parisa Liljestrand var på Göteborgs filmfestival och inför en betalande publik, som kommit för att se film, bland annat slog fast att det blir mindre pengar framöver och att hon skulle säkerställa att inga pengar i filmbranschen hamnar i kriminellas fickor.
Många undrade varför hon gjorde ett sådant utspel, som dessutom blev utbuat. Kanske finns en populistisk logik bakom allt detta. Hon ville bli utbuad, hon ville skapa uppmärksamhet och debatt eftersom hon uppfattar att det gynnar henne och regeringen.
Mer av entreprenörer?
Kritiken mot kulturen har flera inslag. Ett är att de som är verksamma i kultursektorn bara är bortskämda och lever på offentliga ”bidrag”. Vidare uppmanas branschen och dess medarbetare att bli mer av entreprenörer. Samtidigt som de ska få mer privata bidrag, eller ”sponsorer” som det heter när pengarna är privata.
Hur är det egentligen i verkligheten? Att kulturarbetarna är bortskämda stämmer inte. Det finns förstås en del som kan leva gott på sitt arbete. Men sett till hela branschen är det verkligen inte så. De som har fasta anställningar omfattas ofta av kollektivavtal, vilket skapar en viss trygghet: förhandlade löner, avsättningar till tjänstepension och försäkringar. Men de som har fast anställning har minskat. Exempelvis på teaterns område.
Allt fler går runt på tillfälliga uppdrag. Vilket leder till osäkra inkomster och skapar stor press. Kultursektorn är mer avreglerad och osäker än andra delar arbetsmarknaden.
Bortskämda? En del är a-skattare och andra är f-skattare, eller blandar inkomstformerna. De får skaffa sig försäkringar och sätta av till pension på egen hand, om det ens är möjligt.
Högern borde bejaka utvecklingen
Man skulle tro att högerlutande politiker bejakade denna utveckling, eftersom det ofta är den typen av arbetsmarknad de förespråkar även på andra områden. Men nej. I stället vidhåller de att kulturarbetarna är bortskämda och närmast övergödda av offentliga pengar. Det är också hård konkurrens om jobben. Den pressen är också mental. Framgången är som alltid förgänglig. Och om det inte blir succé på scenen är risken stor att antalet erbjudanden minskar i framtiden.
Det är ett hårt jobb och en stor psykisk press. Även när det finns offentliga pengar. Den här avregleringen är bland annat en konsekvens av minskat stöd och ökade kostnader.
Vi ser samma mönster i olika delar av kultursektorn. Om man vidgar perspektivet till exempelvis konstnärer och musiker blir det än mer tydligt, än mer prekärt och osäkert. Många kombinerar också kulturjobb med andra inkomster och jobb. Det är kort sagt svårt och tufft att leva på sin musik eller sin konst. Många musiker har ofta låga arvoden för de jobb de får. Det är osäkra villkor och låga löner. Inte sällan blir livet som pensionär magert ekonomiskt.
Det går bra för Lars Lerin. Men det finns många konstnärer som inte skär guld med täljkniv. Den kulturella infrastrukturen svajar också på andra områden.
Inte privilegierade
I veckan kom beskedet att Norrbottens-Kuriren drar in tjänsten som kulturredaktör. Det har många andra tidningar redan gjort. En medial infrastruktur som spred kulturen till läsare över hela landet har krympt ihop till en i dag mycket svag kulturbevakning. Arvodena till frilansande journalister och särskilt kulturjournalister har stått och stampat på nästan samma nominella nivå de senaste 25 åren. Det här är stora utmaningar. Men de bottnar inte i att kultursektorn är ”bortskämd”. Kulturarbetarna är inte ”priviligierade”.
Uppmaningen att kulturen måste ta till sig entreprenörsrollen är lika löjeväckande. Alla som vet något om kulturens villkor vet att de arbetar med att öka intäkterna till varje evenemang, konsert och föreställning. De är i någon mening företagare som kämpar för att dra in pengar och hålla nere kostnaderna och överleva. Det är tufft. Men det jobbet sker varje dag. Men kanske är problemet att de inte är entreprenörer i samma kontext som privatägda aktiebolag. Där är varje företagare något av en hjälte. I kultursektorn är de en börda för samhället.
Det hela är dessutom löjeväckande med tanke på hur många författare, journalister, musiker, skådespelare och konstnärer, med flera, som i praktiken arbetar dagligdags med att dra in intäkter, eftersom de inte är anställda någonstans. De är nämligen i mycket hög utsträckning precis det högerorienterade populister beskyller dem för att inte vara. Ja, de är ofta något slags överlevnadskonstnärer som ser till få ekonomin att gå ihop, under hård mental och ekonomisk press.
Statens roll för finansieringen
Den stora underliggande frågan här är om staten och det offentliga ska ha en roll i finansieringen av kultur. Ibland låter det inte så. Men utan offentliga pengar skulle det bli en massaker på kulturen. Häromveckan gick regeringen ut med buller och bång och berättade att Wallenberg med flera kommer att delfinansiera renoveringen av Kungliga Operan. Det var klang och jubel.
Låg mig bara för tydlighetens skull säga att det var välkommet. Det är bra om även rika privata aktörer kan bidra. Så länge även de respekterar principen om armlängds avstånd till utövandet av kulturen. Men utan offentliga pengar så räcker de privata inte långt. Så är det även i det här fallet. Nio tiondelar av kostnaderna för renoveringen av Operan täcks nämligen av staten.
Kanske borde ansvarig politiker säga hurra och tacka alla oss skattebetalare för att vi gör det här möjligt. Men det hörde vi inte något om överhuvudtaget. Bara lovtal till Wallenbergarna med flera.
Ideologiska skäl
Man behöver inte borra särskilt djupt i det här för att identifiera ett mönster. Tidöregeringen vill minska de offentliga utgifterna av ideologiska skäl. Staten ska minska. Den privata sektorn ska öka. Men den kommer aldrig att kunna ta statens roll. Tidöpartierna är också fixerade vid bilden av att kultursektorn är liberalmarxistisk och något som i kulturkrigets anda måste kämpas ner eller omvandlas i grunden. Därav de här attackerna på kulturen för att den är bortskämd, inte befolkas av riktiga entreprenörer och utövas av fel människor. Sådant är kulturkriget.
Den stora frågan är hur staten agerar i den nya kontext vi nu lever i, i denna globaliserade och digitaliserade värld, där det finns starka internationella marknadskrafter och globala aktörer som X och Meta. Vi måste nu arbeta för en ny kulturpolitik. Som skapar bättre villkor för kulturen, ekonomiskt och institutioner. Som hittar modeller för att utveckla kulturen. Inte minst för att demokratin ytterst är satt under hot och press.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
