Film Ett finstämt och välspelat drama utan att nå några riktiga höjder. Det tycker Jon Andersson som sett filmatiseringen av Tove Janssons ”Sommarboken”, med premiär nu på fredag.
Ungefär mitt i ”Sommarboken” blåser det upp till storm. Huvudkaraktären Sophia (Emily Matthews) får genast dåligt samvete, då hon bett till Gud om en storm. Hon vill att det ska hända något, eftersom att hon är så uttråkad av att spendera sommarlovet på en liten avlägsen ö endast i sällskap av sin farmor och pappa.
Går ifrån Hollywoodmallen
Som tittare kan man känna igen sig i Sophias frustration. Sophia badar och odlar växter med sin pappa eller går på upptäcktsfärd med sin farmor. I stugan lagas det mat och spelas grammofonskivor. Inte så mycket mer händer. Det blir lite enahanda och tråkigt efter ett tag. Samtidigt är det befriande med filmskapare som vågar gå ifrån den klassiska Hollywoodmallen, med konstant action och dramatiska vändningar. ”Sommarboken” är i högsta grad en sådan film. Kanske är det också meningen att vi som åskådare ska kännas oss lika uttråkade som Sophia för att kunna identifiera oss mer med henne.
”Sommarboken” är en filmatisering av Tove Janssons bok med samma namn. För regin står amerikansk-brittiske Charlie McDowell. Handlingen kretsar kring den lilla flickan Sophia som spenderar sommaren i en stuga på en skärgårdsö tillsammans med sin pappa och farmor. Sophias mamma har just gått bort och hon och hennes pappa försöker hantera förlusten. Medan Sophia vill ha närhet drar sig pappan undan. I mitten finns farmodern som brottas med sin egen tilltagande ålderdom. I de bärande rollerna ser vi Glenn Close som Sophias farmor och norske Anders Danielsen Lie som Sophias pappa.
Bränner till ibland
”Sommarboken” är ett finstämt och välspelat drama om familj, förlust och åldrande. Glenn Close, Anders Danielsen Lie och Emily Matthews gör alla starka insatser i de bärande rollerna. Samspelet mellan Close och Matthews är fint. Skärgårdsmiljön är vackert filmad och ger filmen ett drömskt melankoliskt skimmer.
Problemet med filmen är att den emellanåt känns lite ytlig. Visst är bilderna vackra och skådespelarinsatserna bra. Men i stora delar av filmen saknar jag en större mening. Ibland bränner det dock till. Som i scenen när far och dotter badar tillsammans, vilket blir en fin illustration över hur de under sommarens gång börjar hitta tillbaka till varandra. En annan sådan scen är när Sophia berättar för sin farmor hur det kändes att sova i ett tält. Något som får farmodern att minnas hur det var när hon var ung och tältade. Tyvärr innehåller filmen lite för få sådana scener. Det gör att ”Sommarboken” får klart godkänt utan att nå några riktiga höjder.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
