Regeringens pinsamma brist på evidens drabbar de mest utsatta.
So here we go again, ännu ett område där Tidöregeringen väljer signalpolitik och populistiska utspel framför evidensbaserade åtgärder, slagkraftig retorik framför effektiva reformer.
Den här gången handlar det om den stora statliga utredningen som tillsattes av den förra regeringen för att ”öka drivkrafter och möjligheter till egen försörjning för personer som får försörjningsstöd”. I direktiven konstaterade den S-ledda regeringen att det är komplext att bryta långvarigt bistånd. Därför ville de att utredningen skulle utreda en rad olika åtgärder.
Regeringen har alltså fel på två sätt
Den nya regeringen bryr sig inte om ”komplext”. De har istället gett utredningen ett skarpt tilläggsdirektiv: nämligen att utreda ett bidragstak. Ytterligare ett tilläggsdirektiv gör klart att Ulf Kristerssons regering inte tål några nyanser, intrycket är att de egentligen inte vill utreda alls, utan få serverat en färdig lagtext. Utredningen ska, står det, inte bör. Den ska bland annat lämna författningsförslag som begränsar försörjningsstödets storlek för större hushåll.
Dessutom passar de på att dra undan livlinan för barn som lever i Sverige med föräldrar som saknar uppehållstillstånd: regeringen vill ha formuleringar till en ny lag som slår fast att den som ”olovligen vistas i landet inte får beviljas ekonomiskt bistånd” (med undantag för akuta nödsituationer).
Men är förslagen bra? Uppnår de sitt syfte? Kan de motiveras, utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv? Det verkar regeringen inte vara intresserad av att ta reda på.
Det bekymrar forskare i socialt arbete. Inte minst eftersom gruppen som i dag får försörjningsstöd är heterogen och problemen ofta komplexa, som forskaren Klara Hussénius påpekar. Det handlar inte sällan om människor som är sjuka, många av dem behandlas inom psykiatrin. De som idag får försörjningsstöd står mycket långt ifrån arbetsmarknaden. Det är inte betjänta av politik som signalerar misstro och ”skärp dig”. Utan stöd på riktigt.
Samtidigt är gruppen mindre än debatten kan ge sken av, rekordfå människor får försörjningsstöd idag.
Regeringen har alltså fel på två sätt: det är färre än någonsin som är ”bidragsberoende”. Och problemet är inte att det är för lätt att få försörjningsstöd, utan snarare att det blivit för svårt, socialtjänstens bedömningar har blivit mer restriktiva över tid.
Idén om ett bidragstak utgår ifrån att försörjningsstödet tillsammans med andra bidrag ger en så hög inkomst att människor inte har tillräckliga incitament att söka jobb.
Det är direkt felaktigt. Försörjningsstödet har sjunkit över tid, riksnormen för försörjningsstöd har urholkats, och det gäller en rad andra bidrag. Bostadsbidraget är ett exempel: det har också både urholkats och blivit svårare att få.
Så vad skulle kunna minska antalet människor som behöver försörjningsstöd? Psykiatrin och beroendevården behöver mer resurser, det är helt klart, liksom övriga sjukvården. Arbetsförmedlingen måste ges möjlighet att på riktigt arbeta med dem som står längst från arbetsmarknaden. Det gör de inte idag, som Statskontoret påpekar i en svidande utvärdering som släpptes häromdagen. Det beror på Arbetsförmedlingens egna prioriteringar – att satsa på digitala självservicetjänster är inte direkt anpassat för den målgrupp som behöver mest stöd. Dessutom har regeringen, skriver Statskontoret ”begränsat Arbetsförmedlingens utrymme att använda sin expertkompetens för att bedöma vilket stöd till arbetssökande som är mest effektivt och arbetsmarknadspolitiskt motiverat”.
Även regeringen skulle må bra av lite expertkompetens. Om det nu är effektiv politik man är ute efter, men det kanske inte är syftet?
Lisa Pelling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
