Ledare En ny regering måste lyfta Tyskland ur de akuta ekonomiska problemen. Det skriver Håkan A Bengtsson.
Det var ett kontrollerat jubel på kristdemokratiska CDUs valvaka i Konrad Adenauer haus i centrala Berlin, ingen klang och jubel-föreställning. Efter bottennoteringen 2021 är partiet nu i och för sig tillbaka som regeringsbildare. Och är åter största parti. Friedrich Merz har gjort en uppseendeväckande politisk comeback. Han förlorade maktkampen mot Angela Merkel och lämnade politiken under många år. Merkel företrädde en socialkonservativ högermitten-politik.
Merz förordar skattesänkningar, avregleringar och bantade sociala utgifter. Men Merz bidade sin tid. Nu blir han kansler samma år han fyller 70 år. Men CDUs valresultat var sämre än de senaste opinionsmätningarna antytt. Därför blir svårare att samla en majoritet i förbundsdagen. Ändå är det upplagt för en ny stor koalition mellan CDU och SPD. Det framstår som ett förstahandsalternativ för Merz. Men stora koalitioner mellan de där partierna är inte längre så stora. För det blir i så fall en regering med en mycket liten marginal. Kanske kommer det även att krävas att De Gröna tas med i regeringen. Det skulle bli en ”Kenyakoalition”, de tre partiernas färger finns Kenyas flagga.
Alla de tre partierna som regerat Tyskland de senaste åren (SPD, FDP och De gröna) tappade väljare
En dryg halvtimmes promenad från CDUs partihögkvarter längs Landswehrkanal ligger socialdemokratiska SPDs partihögkvarter Willy Brandt Haus. Där var det dystra miner. Valnederlaget var förstås väntat. Partiet har suttit i regeringen 22 av de senaste 26 åren, som regeringsbildare eller junior partner i så kallade ”stora koalitioner” med CDU. Men väljarstödet för SPD har krympt för varje val. 2021 lyckades SPD visserligen överraskande bli största parti och kunde bilda regering. Men det berodde mer på att CDU och De gröna sjönk ihop än att SPD imponerande. Då var det CDU som gjorde en historisk bottennotering. Den här gången var det SPDs tur.
Alla de tre partierna som regerat Tyskland de senaste åren (SPD, FDP och De gröna) tappade väljare. Framför allt SPD och FDP, men även De gröna gick tillbaka. FDP kom inte ens in i förbundsdagen och partiledaren Christian Lindner meddelade på söndagkvällen att han avgår.Varför misslyckades egentligen SPDs Olaf Scholz regering? Det var nog inte bara att Scholz framstod som okarismatisk och Lindner som arrogant.
Bara några veckor efter att regeringen tillträtt anföll Ryssland Ukraina 24 februari 2022. Allt kastades därmed över ända. Nästan på dagen tre år senare den 23 februari gick Tyskland till val igen. Där ligger en stor symbolik. Med kriget kom högre inflation och ökade kostnader för företag och hushåll. Och så ytterligare en flyktingvåg, den här gången från Ukraina. Scholz höll sitt stora Zeitenwende-tal några dagar efter Rysslands invasion. Tyskland skulle nu rusta upp. Och efterhand fattade Tyskland beslut om att stödja Ukraina även militärt. Allt detta var känsligt i en tysk kontext. Och det finns en stor minoritet som inte stödjer den här omläggningen av politiken. När de ryska gasleveranserna stängdes blev det ytterligare en ekonomisk chock, inte minst en kostnadsexplosion för många industriföretag.
Efter pandemin har EU-länderna haft en påtaglig tillväxt, till och med tidigare krisande ekonomier, som Spanien, Italien och Grekland har haft en positiv ekonomisk utveckling. Medan Tyskland sedan ett par år befinner sig i en långvarig recession, den tyska ekonomin krymper. Vilket leder till minskade skatteintäkter och krav på nedskärningar. Och mindre pengar att spendera på välfärden, försvaret och kulturen. Oenigheten om hur krisen skulle hanteras var det som också ledde till att Scholz-regering föll. SPD och De gröna ville lätta på den så kallade skuldbromsen, som är betydligt hårdare och striktare än det svenska finanspolitiska regelverket. Tyskland har en låg och offentlig skuld. Så varför inte? Men sådana reformer motsatte sig liberala FDP som sprängde regeringen. Därefter fanns inte längre någon majoritet i förbundsdagen för Scholz. Därför blev det ett val nu i stället för som planlagt i höst.
Och under senare tid har såväl högerradikala Alternative für Deutschland och Sahra Wagenkneckts nya vänsterkonservativa parti skördat stora framgångar. Samtidigt fick Die Linke ett överraskande bra valresultat. Partiet var illa ute redan 2021. Och efter att Wagenknecht bröt sig ur var Die Linke länge helt uträknat. Partiets framgång är den största förändringen under valrörelsens slutskede. Die Linke har fått stöd från många yngre väljare. 25 procent av de som är mellan 18 och 24 röstade på Die Linke.
På andra kanten fördubblade AfD sin väljarandel. Partier av det här slaget är nästan det nya normala i europeisk politik. Valdeltagandet gick upp, och AfD ser ut att ha mobiliserat många väljare som tidigare legat på soffan. Partiets kärnfråga invandringen har dessutom hamnat högst upp på dagordningen i själva valrörelsen, inte minst efter ett antal brutala dåd utförda av flyktingar. Allt det har gynnat AfD som efter en tillbakagång 2021 nu blev andra största parti. Väljarna prioriterar förstås också andra frågor, men migrationen har verkligen satt sin prägel på valrörelsen. Det var också skälet till att Fredrich Merz strax innan valet la ett förslag i förbundsdagen om att stänga gränserna som AfD röstade för. Det var ett tabubrott.
Men syftet var att sända en signal för att stoppa flödet av väljare till AfD. Det lyckades inte. Istället sjönk stödet för CDU i slutet av valrörelsen. Sedan har Merz bedyrat att något samarbete med AfD inte är aktuellt. Det återstår väl att se hur längde det håller eller om brandmuren faller som i del andra länder, exempelvis i Sverige. Men Merz vill skärpa migrationspolitiken och ”stänga gränsen”. Vad det i praktiken innebär återstår att se. Kommer den fria rörligheten inom EU att överhuvudtaget överleva?
Den tyska turbulensen och de stora svängningarna mellan partierna bör ses i ett större tyskt och globalt sammanhang. Tyskland har stora utmaningar. Landet har en åldrande befolkning. Hela den tyska industriundret är nu i fara. Västtyskland reste sig ur krigets ruiner och åstadkom ett industrimirakel. Men landet ligger inte i framkant när det kommer till digitaliseringen. Onödig byråkrati stjäl tid och kostnader. Det tyska federala systemet försvårar samordning. Och nu utmanas den tyska bilindustrin av billiga elbilar från Kina. Tyskland är en jätte i Europa och den tredje största ekonomin i världen. Tyskland är en motor också i den europeiska ekonomin. Om Tyskland går bra går det bra för Europa, och omvänt. Men nu väntar ett stålbad för den tyska industrin. Eller en strukturomvandling, som den Sverige upplevde på 1970-talet.
Till detta kommer allt det som följer av att Trump är tillbaka i Vita huset. USA framstår nu som en osäker allierad för Europa, ett land vars politiker snarare delar och bekräftar Moskvas och Putins världsbild. Detta skapar en särskild ångest i Tyskland som allt sedan 1945 haft en restriktiv hållning och inte velat ha en riktigt ledande roll internationellt eller i EU, trots sin centrala roll. Tyskland har lutat sig mot USA som en trygg allierad och litat på Nato som ett skydd i möjliga konflikter. Den amerikanske försvarsministern Pete Hegseth sa vid ett besök i Bryssel för ett par teckor sedan att USA inte längre är ”den främsta garanten för säkerheten i Europa”. Uttalandet omkullkastar mycket av det Tyskland i åttio år tagit för givet. Vad gör EU i detta nya läge? Kriget i Ukraina och allt det lett till har ritat om kartan i tysk politik. Och vilken roll vill Tyskland ha i denna nya osäkra och oroliga värld?
Det var som om en existentiell ångest satte sin prägel på hela den tyska valrörelsen. Den bottnar i landets komplicerade historia. Till allt detta kommer också en utbredd oro om framtiden. Det är i Berlin som vår tids utmaningar ställs på sin spets.
Som vanligt väntar nu svåra och långa regeringsförhandlingar. En ny regering måste lyfta Tyskland ur de akuta ekonomiska problemen. Men också ta sig an de strukturella utmaningarna. Det handlar om den tyska demokratin. Och ytterst om Europas framtid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
