Krönika Lärare kan inte ha koll på 30 elever och ge extra stöd
När jag gick i låg- och mellanstadiet så hade vi något som kallades för KIS:are, elevstödjare som var ute och gick runt under våra raster. De hade koll på om någon var ensam, om det förekom bråk eller mobbning och kunde ta tag i det på en gång, eller larma om det till lärarna. Det tänker jag särskilt på när jag ser förslaget som Liberalerna har lagt fram om hjälpklasser. Det är ett kritiserat och beprövat förslag. Förslaget innebär att elever med normbrytande beteende ska sättas i specialklasser.
Det intressanta med deras förslag är att det inte verkar spela någon roll att det har testats tidigare. Dessutom fanns då en problematik med stigmatiseringen, som innebar att elever kände sig utpekade och utanför genom att bli placerade i specialklasser.
Att satsa på skolan är en framgångsfaktor, med mindre klasser och mer personal.
Att stöta bort elever som redan har problem med skolan funkar inte och riskerar att göra problemen ännu större.
Elever som mår dåligt ska få hjälp fort från alla olika instanser.
Situationen i skolan fungerar inte.
Det är stökigt och många elever vittnar om en dålig upplevelse av sin skolgång. Lärare rapporterar om ohållbara situationer med hot och våld som en del av deras vardag. Antalet anmälningar om allvarliga händelser till Arbetsmiljöverket har ökat med drygt 150 procent under tio år. De senaste fem åren har anmälningarna om våld på låg- och mellanstadieskolor ökat med 60 procent. Det är ohållbart.
Det är skrämmande att läsa om några av de exempel som har skett de senaste åren.
En lärare som var gravid blev sparkad i magen av en elev och fick missfall. En elev bröt handleden i bråk med en annan elev. I mars 2022 mördades två kvinnliga lärare av en elev.
Förslaget från Liberalerna kommer inte att göra saken bättre, men någonting behöver göras.
Den första frågan vi måste gå till botten med är den om orsakerna till problemen.
Många gånger är det elevens hemsituation. Eller en känsla av att man inte duger på grund av att resultaten på prov och läxor är dåliga. Vi borde se över vad som var bättre förut, och vad vi kan lära oss av det som var sämre. Framför allt så borde vi lyssna på lärare och de som arbetar i skolorna som vet bäst vad som kommer att fungera för att få till en hållbar arbetsmiljö.
Klasserna i skolan är alldeles för stora, det är inte rimligt att en lärare ska ha koll på 30 elever och samtidigt kunna erbjuda extra stöd om någon elev är i behov av det.
Att ta vara på den kompetens som finns ute i vårt land genom anställningar är väldigt viktigt, men också att utbilda så att behovet uppfylls. Specialpedagoger är ett väldigt bra stöd både för eleverna och lärarna. De kan hjälpa till att markera där stöd behövs och fokusera extra på de i klassen som behöver extra hjälp. Att kunna lämna klassrummet när eleven känner sig överväldigad är något som ska fungera. Socialpedagoger kan vara det extra stödet och bidra till personlig utveckling för eleverna.
Samverkan mellan lärare, specialpedagoger, socialpedagoger, skolsköterskor och kuratorer måste bli bättre. Ett elevhälsoteam som kan ta tag i problem snabbt.
Elever som mår dåligt ska få hjälp fort från alla olika instanser. Ett dåligt mående behöver inte visa sig i att eleven är ledsen eller uppvisar tecken på depression. Att någon drar sig undan och inte umgås med andra elever behöver uppmärksammas av skolan. Men också de som plötsligt blir väldigt högljudda och bråkiga kan visa tecken på att något inte stämmer.
Under rasterna behöver vuxna vara ute bland barn och ungdomar för att snabbt se saker som ofta sker i skymundan.
Problemen måste fångas upp i god tid, men för att kunna göra det behövs resurser.
Här behöver politikerna steppa upp och lyssna på de som vet bäst om vad som kommer att funka.
Sara Benabdellah är praktikant på Dagens Arena från Aftonbladets ledarskrivutbildning
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
