Film Det jag ser idag är inte i första hand en berättelse om homosexualitet. Det skriver filmvetaren Filip Hallbäck, med anledning av 20-årsjubileumet av Ang Lees mästerverk.
I år är det 20 år sedan “Brokeback Mountain” (Ang Lee, 2005) hade världspremiär. Jag glömmer aldrig när jag såg den för första gången när den hade svensk premiär 2006. Jag var 15 år och satt längst bak i biosalongen. När eftertexterna rullade och biomörkret försvann begav jag mig ut och mötte biomaskinisten i foajén. Han var märkbart rörd. Minns inte vad han sade ordagrant, men han yttrade något i stil med att han blev tagen på ett sätt som han annars ofta inte blir. Jag förstod honom. Vid det här tillfället hade jag aldrig sett något liknande förut och särskilt minns jag känslan av hur den här gripande filmen tog temat om ”förbjuden kärlek” på allvar.
Många tolkningsmöjligheter
Ända sedan dess premiär har många inom och utanför det filmvetenskapliga fältet intresserat sig för tolkningsmöjligheterna av den här filmen utifrån queerteoretiska perspektiv, något jag ämnar återkomma till. Innan dess vill jag säga något om hur jag som åskådare förändrats med åren sedan jag såg “Brokeback Mountain” för första gången.
När jag såg den för första gången som tonåring på biografen Grand i Skara 2006 var det en relativt okomplicerad men hjärtskärande berättelse om två unga bögars hemliga kärleksförhållande. Premissen var lika enkel som effektiv. När jag ser om den cirka 20 år senare är det inte samma film. Det jag ser idag är inte i första hand en berättelse om homosexualitet, utan främst en karaktärsstudie i destruktiv maskulinitet, med rollfiguren Ennis del Mar (Heath Ledger) i centrum.
Den fåordige Ennis har vuxit upp i en tystlåten värld som genomsyrats av en förhärskande patriarkal idé om att vara ”man” är detsamma som att vara traditionsbunden – med allt vad det innebär – för att på så vis upprätthålla någon form av ordning och heder i omgivningens ögon. Han saknar ett språk som kan ge utrymme för ifrågasättanden, liksom form åt tanken på att få bli frigjord från machoismens järngrepp. Eftersom han saknar språket saknar han tänkandet, varför han tycks leva efter givna mallar.
Det är först i mötet med Jack Twist (Jake Gyllenhaal) som en hand sträcks ut bort från denna kvava klichévärld. Början till en intim relation bildas och kommer att få en mycket större inverkan i deras liv än vad de först anar. Filmtiteln indikerar en konkret plats av gemensamma minnen för de båda från ungdomens dagar. Men även en symbolisk plats som lever kvar i deras hjärtan.
Kan inte frigöra sig
Det finns en dimension som blivit alltmer framträdande i queera filmer: Rörlighetens grundläggande betydelse för relationernas utformning. Detta är för övrigt ett perspektiv som Lidija Praizovic skrev utmärkt om i sin text om “Blå är den varmaste färgen” (2013).
Jack förflyttar sig på olika geografiska platser över delstatsgränserna, medan Ennis förblir kvar i landsbygdslivet – såväl kroppsligt som själsligt. Detta fysiska positionerande befäster deras väsensskilda förhållningssätt till omvärlden. Jacks rörlighet tar honom ut på ett oförutsägbart men samtidigt befriande äventyr. Ennis däremot skapar ett beroende till en och samma oföränderliga plats som påverkar hans förhållande till omvärlden. Det är bara på jobbet och hemma som Ennis är ”någon”, vars enformiga tongångar gör tillvaron mer nedbrytande ju längre tiden går. Utan Jack kan Ennis aldrig frigöra sig från sin mentala låsning som den traditionstyngda mansrollen, liksom den statiska platsen, medför. Det är i Jacks armar som Ennis för första gången vågar visa sin sårbarhet och få tillgång åt en ömhet han annars aldrig kommer åt.
Förändrad tidsanda
Jack är emellertid den som försöker frigöra sig från så mycket som möjligt, till den grad att han dör på grund av att ett bildäck exploderade i hans ansikte – vilket får Ennis att föreställa sig att Jack gick samma brutala öde till mötes som paret Rich och Earl från Ennis’ barndom. Men även i döden blir Jack fri från homofobins våldsamma förtryck på denna planet, medan Ennis lever ensam vidare på jorden i hårt tillbakadragna känslors fångenskap. Ennis överlever för att han anpassar sig någorlunda till samhällets könsbundna normer och förväntningar, men till priset att han får leva med skam och ambivalens inombords resten av sitt liv. ”Kommer han någonsin träffa någon som Jack igen?” kan man fråga sig.
I grund och botten är det inte filmen som förändrats, utan det är jag som råkar se den med nya ögon. Förändringen i min utblick handlar dels om att jag har inhämtat livserfarenheter från ungdomen till vuxenlivet, dels införskaffandet av både teoretisk och praktisk kunskap om filmskapandet. Men det stannar inte enbart vid den personliga nivån. Tidsandan har förändrats och det finns en betydligt större synlighet och öppenhet för hbtq-personer idag jämfört med hur det såg ut för 20 år sedan.
Befäster syn
Romanförfattaren bakom Brokeback Mountain, Annie Proulx, har själv sagt att hon helst överlämnar åt läsaren att bedöma karaktärernas sexualiteter. Det är en förnuftig inställning, tycker jag, eftersom tolkningar är föränderliga och beroende av tidsmässiga och rumsliga kontexter. De mångahanda tolkningarna förmår i sin tur att öppna för en bredd av perspektiv som avspeglar ens referensramar, intresseriktningar och värderingar. En vanligt förekommande kritik av queera kärleksskildringar anknyter ofta till det som brukar kallas för andrafiering, det vill säga, när man skildrar företrädelsevis normbrytande kroppar och röster som ”den andre” i förhållande till en själv. Dock säger ens skildringar ingenting om ”den andre”, utan skildringarna avslöjar bara allt om ens betraktelsesätt gentemot ”den andre”.
När det gäller “Brokeback Mountain” uppfattar exempelvis författaren Craig Snyder (”Fear and loathing on Brokeback Mountain” 2010) att handlingen inte riktigt utmanar på det sätt som den borde, utan snarare befäster befintliga tankegångar om homosexuella som avvikande och vars öden alltid förväntas vara olycksbådande:”Brokeback Mountain does not attempt to question or offer an alternative to the idea of the homosexual as deviant. Instead, it affirms a heteronormative reading that results in the audience seeing disciplinary actions on the gay body as normal and justified.”
Kan påverka självbild
Jag kan ha viss förståelse för Snyders resonemang. Det kan lätt onekligen bli ett problematiskt mönster när kärleksberättelser om hbtq-personer nästan undantagslöst bara handlar om elände, inte minst när det slutar med att någon av karaktärerna i förhållandet dör under fruktansvärda omständigheter. I värsta fall blir den olyckliga konsekvensen att man riskerar att reproducera negativa stereotypa bilder som förstärker idén om att queera människors lycka förblir omöjlig att uppnå, vilket i sin tur kan påverka hbtq-personers självbild och framtidstro i verkliga livet.
Samtidigt är det svårt att föreställa sig – vilket också Praizovic delvis påpekade i sin artikel, men på ett annat sätt – hur queera kärlekshistorier helt renade från heteronormens påverkan ser ut, med tanke på att utbudet och medierepresentationen av hbtq-personer historiskt sett varit begränsad. Eftersom homosexuell kärlek vid denna films tillkomst länge var marginaliserad i mainstreamkultur har hbtq-relaterade kärleksberättelser i Hollywoodska filmproduktioner ofta anpassats efter heteronormativa ideal. Berättarstrukturerna har varit heteronormativt präglade, i den mening att flera heterosexuella kärlekshistorier bygger på ett genussystem där könsroller spelar en central roll. Ibland tar det tid att bryta sådana underliggande konstruktioner.
Var banbrytande
Utifrån en större historisk kontext är det viktigt att komma ihåg att Brokeback Mountain var banbrytande när den kom. Den kom att skaka om den amerikanska westerngenren, genom något så radikalt som att låta sina två manliga rollfigurer älska (med) varandra. Tidigare var denna genre starkt förknippad med ikoniska Hollywoodstjärnor som John Wayne, Henry Fonda och James Stewart, och regissörer som John Ford, Howard Hawks och Sergio Leone. Visserligen hade denna utslitna genres konventioner bitvis omförhandlats i takt med förändrade tider, till exempel i “Dansar med vargar” (Kevin Costner, 1990) och “De skoningslösa” (Clint Eastwood, 1992).
Ingen långfilm hade dock tillfogat den queera dimensionen på det förtjänstfulla sätt som gjordes i “Brokeback Mountain”. I tidigare engelskspråkiga familjedramer som “Förnuft och känsla” (1995) och “The Ice Storm” (1997) visade Ang Lee fingertoppskänsla vad gäller subtila yttringar i stränga sociala sammanhang, varför han var rätt regissör för den här produktionen. Jag tycker särskilt mycket om hur han i “Brokeback Mountain” kontrasterar karaktärernas inre passionerade känslor mot svala bakgrunder med dova färgskalor, liksom bildspråkets konsekventa användning av visuellt avstånd mellan människorna och närbilder på ansikten som förmedlar ett slags emotionell respons till små yttre händelser som förändrar tillvaron radikalt.
Filip Hallbäck, filmvetare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
