Arbetslösheten Ålderismen på arbetsmarknaden slår hål på regeringens bild av de arbetslösa.
I veckan skrev Dagens Arena om ålderism på arbetsmarknaden och hur svårt det är för äldre arbetslösa att få ett arbete. Människor med lång arbetslivserfarenhet som blivit av med jobbet får knappt svar på sina jobbansökningar. Men trots att problemen på arbetsmarknaden är välkända vill arbetsmarknadsminister Mats Persson bara ha högre krav på de arbetslösa.
Det är väl belagt i forskning att det på arbetsmarknaden förekommer diskriminering med etnicitet, sexuell läggning, kön, religion eller funktionshinder som grund. Denna diskriminering är relativt välkänd, medan förekomsten av åldersdiskriminering – som också är belagd i forskning – är mer okänd. Kanske beror svårigheten i att uppmärksamma och öka kunskapsläget om ålderism på att åldrandet sker så successivt. För man ska vara medveten om att man med begreppet äldre på arbetsmarknaden inte menar 80-plussare, utan forskning visar att sannolikheten för att inte få återkoppling på en arbetsansökan börjar öka redan i 40-årsåldern.
På kort sikt är det viktigaste att få ned den generella arbetslösheten och det ansvaret ligger hos regeringen
Massarbetslösheten gör att samhället går miste om inkomster och produktion, till exempel i bostadsbyggande. Den höga arbetslösheten gör det också svårare för dem som står långt från arbetsmarknaden att få ett arbete. De som varit arbetslösa längst står nämligen sist i arbetsgivarens kö över önskade arbetstagare, trots att de stått längst i kön. Samma negativa selektion drabbar även de människor som hör till grupper som vanligen utsätts för diskriminering.
Men vad kan man göra för att förbättra situationen?
För att på lång sikt minska riskerna för diskriminering på arbetsmarknaden behöver man öka kunskapen. Det skulle kunna få fler arbetsgivare att prova ansökningsprocesser där man i början av processen inte tar del av namn, bild och ålder hos de sökande. Men problemet gäller förstås inte bara rekrytering, så det behövs ett kunskapslyft inom hela arbetskraften.
På kort sikt är det viktigaste att få ned den generella arbetslösheten och det ansvaret ligger hos regeringen. Här skulle de kunna göra nödvändiga satsningar på att stärka det sociala arbetet för yngre och rusta morgondagens arbetskraft. Det finns också ett stort behovet av bostadsbyggande och infrastrukturinvesteringar, vilket både skulle kunna få ned arbetslösheten och öka tillväxten.
Men Mats Persson tycker istället att arbetslösheten är de arbetslösas fel och att kraven på dem måste öka. Frågan är hur många jobb man måste söka innan man tagit sitt ansvar som arbetslös enligt Mats Persson? Och vid vilken nivå på arbetslösheten börjar han se sitt eget ansvar? Om inte nu vid 10 procents arbetslöshet, kanske vid 11?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
