Hitlers väg var inte förutbestämd

Recension Parallellerna till nuet är självklara, men det kunde gått på annat sätt. 

Det är som på 1930-talet igen. Har ni hört den frasen förut?

Själv började jag tröttna på den redan i mitten av 1990-talet.

Några år tidigare hade det blivit lite av vänsterns credo att hävda att vi är på väg mot en ny tid av högerextremistisk dominans. Kanske till och med fascism. Jag tror att få egentligen tänkte att det var så det var på väg att bli, även om det var rätt att höja ett varningens finger.

Och så står vi plötsligt här. Med en president i USA som föraktar demokratin och slutar pakt med Putin. Med tech-miljardärer som heilar och stöttar fascister i Europa.

Är vi framme nu alltså? Vid det nya 1930-talet? Och vad betyder det i så fall?

Stora och oroväckande likheter mellan då och nu

Frågorna är oundvikliga under läsningen av Erik Åsards bok Hitlers väg till makten, som på ett enkelt och översiktligt men ändå insiktsfullt sätt skildrar hur nazisterna i Tyskland gick från att vara en obskyr och marginell politisk fraktion i början av 1920-talet till att ta makten 1933.

Det första som slår en är att tidsperspektivet i sig visar att det inte är samma sak i dag. Det tog inte ens femton år för Hitler att lägga under sig all makt i Tyskland och inleda det som skulle leda till andra världskriget och Förintelsen.

Det har gått över 30 år sedan Front National gjorde sina första framsteg i Frankrike och nynazister började synas på gatorna i svenska städer.

Vilket inte säger något om vart den period vi nu är inne i kommer att sluta.

Erik Åsard är professor emeritus i nordamerikastudier och en av dem som i dag intervjuas mest frekvent för att vi bättre ska förstå vad som händer i USA. Här skriver han om en annan brytpunkt i historien, och det är förstås ingen slump.

För den första slutsatsen av hans bok är att det ändå finns stora och oroväckande likheter mellan då och nu. Från det tyska politiska etablissemangets ständiga missbedömningar av Hitlers kapacitet till det faktum att de aldrig tog honom på orden. Han menade vad han sade (och skrev i Mein Kampf), men den allmänna bedömningen var att det mesta var retorik. Och till slut gick i förbund med honom och lät honom bli rikskansler. Några månader senare var demokratin avskaffad.

Nazisterna lät ingen tid gå till spillo. Hade de tappat tempo kunde motståndet mobiliserats.

Känns det igen, någon?

Den andra slutsatsen är att det kunde gått på ett helt annat sätt om slumpen velat annorlunda. Om Hitler kommit in på konstskola i Wien. Om han dödats istället för att skadas lätt när militären slog ned det första kuppförsöket i München på 1920-talet. Om Franz von Papen och den övriga politiska högern inte gjort upp med och släppt fram Adolf Hitler i början av 1933.

De trodde de kunde tygla honom genom att ge honom inflytande.

Inte helt olikt hur republikanerna i USA i dag förvandlats till Donald Trumps knähundar, i förhoppningen att det ska blåsa över om han bara får hållas ett tag.

Men just detta är ändå den viktigaste slutsatsen av Åsards bok. Han utvecklar det själv i ett slutkapitel.

Inget är ödesbestämt och varje skeende är unikt. Det hade kunnat gå på ett annat sätt på 1930-talet.

Det går att häva utvecklingen nu också, oberoende av om det är på väg att gå lika eller bara delvis illa.

Jesper Bengtsson