Krönika Vi behöver satsa mer på försvaret, men rågången mellan politik och vapenindustri måste bevakas.
Europa befinner sig i ett synnerligen prekärt läge. USA har valt att pausa sitt stöd till Ukraina, både i termer av direkt materiellt stöd men också vad gäller delning av underrättelser. Putin har fått en ny bästis i Vita huset, och det ritar nu om den regelbaserade världsordning vi levt under sedan andra världskrigets slut. Europa måste växla upp för att försvara Ukrainas, och i förlängningens Europas, självständighet.
Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har hela världen rustat upp militärt. För första gången sedan 2009 ökar nu alla regioner i världen sina försvarsutgifter samtidigt. Afrika är den region där försvarsutgifterna ökar mest (dock från lägre nivåer än övriga världen), tätt följt av Europa där utgifterna ökade med 16 procent bara mellan 2022 och 2023.
Bra nyheter
Med den globala upprustningen följer ett guldregn över vapenindustrin. I Sverige uppgick den svenska krigsmaterielexporten till drygt 18 miljarder 2023, en ökning på 18 procent bara jämfört med året innan. Världens femton största vapentillverkare hade 2022 (det senaste året som alla siffror finns samlat dokumenterade) tillsammans säkrat order för 7 820 miljarder svenska kronor. Aktierna i svenska vapentillverkaren Saab har gått upp med 159 procent sedan januari 2022, och den senaste toppnoteringen blir snabbt utdaterad. Det är också goda tider för den svenska stålindustrin.
Det här är naturligtvis bra nyheter ur ett strikt ekonomiskt perspektiv då Sverige lider av svag tillväxt och hög arbetslöshet. Det är viktigt för hela den svenska lönebildningen att det går bra för våra exportmarknader, och, like it or not, vapenindustrin är en viktig exportmarknad för Sverige. Men upprustningen för också med sig risker för jäv, skarv vid anställningsförfaranden och korrupta beslut som kan skada tilltron till politiken och i värsta fall leda till en större eskalering än vad som vore nödvändigt. I synnerhet när den sker under skarp tidspress.
En som tjänat på situationen är utrikesminister Maria Malmer Stenergard som förra året (då hon var migrationsminister) köpte aktier i försvarsbolaget Mildef för nästan 10 000 kronor – ett belopp som trefaldigats på mindre än ett år. Mildef har svenska försvaret som sin viktigaste slutkund och bolagets utrustning ingick i en rekordbeställning av stridsfordon som Sverige och Danmark presenterade i slutet av förra året – efter ministerns köp. Ministrar har regelbundet tillgång till information som kan påverka enskilda aktiekurser – och för att slippa misstankar om att sådan info används för egen vinning eller skapar intressekonflikter avstår de flesta ministrar från att handla med aktier. Men inte utrikesministern.
Tänkbara lojalitetsband
Det finns flera exempel på hur rågången mellan politiken och försvarsindustrin hamnat under lupp. Nato-förhandlaren Oscar Stenström gick direkt från sin roll som Sveriges representant i Nato-förhandlingarna till rådgivare åt Marcus Wallenberg, som är styrelseordförande och delägare i Saab. Statsminister Kristerssons kompisrekrytering Henrik Landerholm som tidigare nationell säkerhetsrådgivare är åtalad för brott mot rikets säkerhet med sina upprepade ”slarv” med kvarglömda passerkort och hemliga dokument. Att höga offentliga tjänster tillsatts genom lappar i receptionen eller på en hemlig padda ökar inte heller förtroendet för sittande regeringens integritet när det gäller tjänster och gentjänster. Inte heller att regeringen skrotade den korruptionsutredning som särskilt skulle granska marknadsintressenas intåg i offentlig verksamhet.
I en rapport om svängdörrar mellan politik och näringsliv av ESO lyfts försvarsindustrin fram som ett typexempel. En aspekt som lyfts upp är de lojalitetsband som kan finnas då många inom Försvarets materielverk (FMV), Försvarsmakten och försvarsindustrin känner varandra sedan officersutbildningen. Det kan skapa bindningar som skulle kunna påverka konkurrensen och skada förtroendet för myndigheternas arbete. FMV, som bland annat anskaffar material på uppdrag av Försvarsmakten och handhar patent, vittnar i intervjuer till rapporten om att det funnits exempel på att det kommit in anbud som har legat exakt på kronan på den budgetram som fastställts internt på myndigheten – en tydlig indikation på att det läckt i systemet.
Varför lånefinansiera just försvaret?
Vi bör vara medvetna om att risken för jävsproblematik och ytterst korruption kan öka när Sverige för sin storlek har en väldigt stor försvarsindustri, ett fåtal mycket rika investerare och en liten arbetsmarknad. Det blir sannolikt inte bättre av att mycket av affärerna (av säkerhetspolitiska skäl) omgärdas av stor sekretess. Men det gör det desto viktigare att ha en kritisk blick när det nu sker en sådan snabb upprustning. Från att ligga på strax över 2 procent av BNP i försvarsutgifter diskuteras nu att målnivån på borde ligga på 3,5 procent, kanske till och med uppåt 5 procent. Att höja försvarsanslagen som nu hamnar på på 2,6 procent av BNP 2030 till 3,5 procent skulle innebära en ytterligare ökning av utgifterna med uppåt 60–70 miljarder. Samtidigt gav Försvarsmakten tillbaka 2 miljarder av sina anslag till statskassan förra året, för att man helt enkelt inte kan absorbera alla de resurser som nu hälls över myndigheten.
Därutöver lämnar nu land efter land sina fastlagda budgetramar för att kunna satsa mer på försvaret. Det är rätt och riktigt att inte ställa försvar mot sjukvård och äldreomsorg, och Sverige liksom många andra europeiska länder, inte minst Tyskland, lider av en eftersatt infrastruktur. Men det är något som gnager i bakhuvudet: Varför kan vi plötsligt lånefinansiera försvaret, när det gått så många år av en järnväg som inte fungerar, vatten- och avloppssystem som spricker och brist på hyresbostäder?
Jag vill tro att det handlar om att försvara vår säkerhet. Att det är för att allt står på spel. Men det är inte utan att man funderar på om trasiga vattenledningar och förfallna skolfastigheter kanske inte har lika många välbetalda lobbyister och dekorerade militärer till sitt förfogande som vapenindustrin.
Elinor Odeberg, chefsekonom Arena Idé
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
