Asylpolitik Bar Sverige skulden när en blind 18-åring begick självmord efter att ha fått sitt utvisningsbeslut? Europadomstolens oenighet om svaret, svensk ovilja att kännas vid sina fel och den stigande ivern att utvisa gör att frågan borde prövas på nytt, skriver Thord Eriksson.
Få som har hört talas om det här har nog kunnat glömma det: En nästan helt blind 18-åring från Afghanistan begick självmord hösten 2017, några dagar efter att han hade fått veta att utvisning väntade honom och hans 16-åriga lillebror.
För att Sverige skulle kunna skicka tillbaka den yngre brodern krävdes mottagande av ett vuxet nätverk i hemlandet, och detta nätverk skulle enligt Migrationsverket utgöras av 18-åringen – trots hans funktionsnedsättning och att hans bror länge varit som en förälder för honom sedan deras mamma och pappa omkommit i en bilolycka.
Besynnerlig antiklimax
När jag intervjuade den yngre brodern hösten 2018, ett år efter tragedin, var han övertygad om att självmordet var hans brors sätt att rädda honom – när det vuxna nätverket försvunnit gick ju utvisningen inte längre att genomföra.
”Din bror har nu avlidit … det tidigare beslutet är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter”, stod det i brevet som han fick från Migrationsverket några dagar senare, med besked om att han beviljats permanent uppehållstillstånd.
Redaktionen för Uppdrag Granskning fick kännedom om tragedin. SVT var redan i färd med att göra något om ensamkommande ungdomar från Afghanistan, tv-folk hade under hösten 2017 synts runt sittstrejken som afghanska asylsökande genomförde i Stockholm i protest mot Migrationsverkets utvisningar. Hos många väckte det förväntningar – det fanns ju hur mycket som helst att nysta i. Som att Migrationsverkets syn på säkerhetsläget i Afghanistan skilde sig markant från många andra länders bedömningar, de ofta undermåliga asylutredningarna och de starkt ifrågasatta medicinska åldersbedömningarna.
Men tv-programmet blev en besynnerlig antiklimax. I stället för att reda ut bakgrunden till självmordet ställde redaktionen döden i Sverige (bilder från 18-åringens begravning) mot livet i Kabul (stillhet och vattenpipa i en trädgård). Programledaren Janne Josefsson pressade sittstrejkens 17-åriga ledare Fatemeh Khavari för att hon sagt att utvisningar till Afghanistan var utvisningar till döden. Hon förtydligade att hon syftade på en själslig död, men intrycket var ändå att de asylsökande överdrev och att de många självmorden – under 2017 låg de enligt Karolinska institutet på en nivå som saknade globalt motstycke – berodde på omotiverad skräck över att återvända.
Omfattande brister i utredningar
Den verkliga genomlysningen av det som föregått tragedin gjordes inte av SVT:s flaggskepp utan ironiskt nog av Migrationsverket. En intern rapport slog fast att brödernas asylutredningar haft så omfattande brister att de inte borde ha lett till avslag. Felgreppen var dessutom inte unika engångsföreteelser utan speglade tidigare kända svagheter och att den rättsliga kompetensen behövde stärkas.
Om Uppdrag Granskning grävt på annat håll skulle bilden av 18-åringens död ha djupnat ytterligare. Redan innan han blev myndig och ensam tvingades flytta ut från familjehemmet där han bodde ihop med sin yngre bror, hade psykisk instabilitet och självskadebeteende förgäves hållits fram som argument för att han borde få bo kvar.
I januari 2017 gjordes en orosanmälan av brödernas gode man som skrev att den äldre brodern var beroende av sin lillebror och att en påtvingad flytt i kombination med den oro han redan kände över asylprocessen och sin synnedsättning, kunde ”resultera i allvarligt självskadebeteende”.
Flera intyg styrkte detta, bland annat från en skolsköterska som skrev att 18-åringen ”med tiden fått psykiska problem (självskadebeteende) p g a oro över sin situation och tidigare traumatiska upplevelser”.
Ett annat intyg var skrivet av brödernas familjehemspappa, själv undersköterska med lång erfarenhet från psykiatrin:
”Om han tvingas flytta till ett nytt okänt boende utan samma stöd, hjälp och rutiner och dessutom tvingas skiljas från sin bror vet jag inte hur och om han kommer klara sig.”
När 18-åringen fick det slutliga beskedet om att han var tvungen att lämna familjehemmet och sin bror, kastade han sig handlöst ut på en hårt trafikerad gata.
Den gången misslyckades hans försök att ta sitt liv.
Hösten 2018 följde jag med den yngre brodern till begravningsplatsen där hans storebror ligger. Han gick ned på huk intill graven, lade ena handflatan mot marken och satt så en stund under tystnad. Sedan hämtade han en kratta och städade bort höstlöv kring gravstenen. Han sa att han skulle lämna Sverige – ”landet som gjorde så här mot min bror” – så snart han bara kunde. Men så har det inte blivit. Han är nu 23 år och jobbar i vården.
Samma vecka som vi besökte graven stämde han svenska staten. En av de anklagelser som lämnades till Justitiekanslern var att beslutet om utvisning lett till självmordet och att det i grunden berodde på ett tjänstefel som motiverade ett skadestånd.
Handlar om liv och död
I början av 2020 riktade Justitiekanslern skarp kritik mot Migrationsverkets handläggning av brödernas asylärenden, medan skadeståndsanspråket däremot avslogs. ”Beslut i ärenden om uppehållstillstånd är mycket ingripande och får långtgående konsekvenser för de enskilda”, skrev JK i beslutet.
I ett land som numer utvisar människor med större iver än de flesta andra länder i Europa, pekar just den passagen på något centralt:
Det här handlar om liv och död och därför måste det bli rätt. Och när det blir fel, då måste myndigheterna ta sitt ansvar.
Att den blinde 18-åringens bror har tvingats föra en juridisk kamp som vid det här laget varat i sju år, visar att så inte är fallet. Staten slår ifrån sig, och även om JK:s kritik var stenhård fick den inga följder, ursäkter och skadeståndspengar uteblev.
Fallet togs sedan upp av Europadomstolen för mänskliga rättigheter som nu har kommit med sitt ställningstagande:
Fyra av rättens sju ledamöter friade Sverige med motiveringen att bristerna i asylutredningen inte haft någon betydelse och att Migrationsverket – trots mängden intyg och att han själv talat om det i sin asylutredning – inte kunde förväntas känna till att den äldre brodern var självmordsbenägen.
Övriga tre ledamöter – inklusive rättens ordförande – skriver i en reservation att ”myndigheterna inte vidtog tillräckliga åtgärder för att bedöma risken för självmord … och följaktligen inte antog åtgärder för att förhindra att denna risk förverkligades”.
Den yngre broderns juridiska ombud har talat om att driva ärendet vidare till Europadomstolens stora kammare där 17 domare fäller avgörandet. Det är naturligtvis en rimlig plan. Svensk iver att hålla asylsökande kort och fatta utvisningsbeslut, den uppenbara frånvaron av ansvarstagande för fatala fel och en maximalt oenig domstol i Strasbourg – allt tillsammans måste innebära att sista ordet inte är sagt.
Thord Eriksson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
