Arbetsmarknad Årets avtalsrörelse är den tystaste i modern tid. Förhandlingarna har skett under radarn och utan insyn. När industrins parter presenterat sitt avtal natten till förra tisdagen gick det snabbt. Avtal efter avtal har rullat in.
I snart 30 år (1997) har industrins parter förhandlat fram det berömda märket för hur höga löneökningarna ska vara i Sverige. Deras avtal styr sedan vad alla anställda får att röra sig med de kommande åren.
I kronor handlar avtalsrörelsen om enorma summor. Den totala lönesumman i Sverige brukar grovt räknat anges till över 2 200 miljarder svenska kronor. Några procent i löneökningar blir en bra slant.
Löneökningarna följer märket och innehåller övertidsersättning för deltidsanställda
Men trots att det handlar om gigantiska pengar har förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare inom industrin fått minimal uppmärksamhet. Världsläget och den osäkerhet som USA:s president Donald Trump skapat är givetvis en förklaring. Men den skrala bevakningen av avtalsrörelser är inte en engångsföreteelse utan en tydlig trend sedan flera år tillbaka.
När det nya avtalet inom industrin väl var klart och ett märke satt förra veckan fick det viss uppmärksamhet, men främst i fackföreningspress och här på Dagens Arena. Avtalet är tvåårigt och ger löneökningar på sammantaget 6,4 procent, varav 3,4 procent första året och 3 andra.
Dessutom förkortas arbetstiden ytterligare för både arbetare och tjänstemän. Exakt hur förkortningen tas ut beror på vilket avtal det gäller – de avtalade konstruktionerna är väldigt olika inom industrin. IF Metall har till exempel prioriterat avsättningar till delpension som kostar 0,3 procent under avtalsperioden, medan Unionen prioriterat att korta själva arbetstiden.
Och märket var knappt satt förrän nya uppgörelser från andra avtalsområden började trilla in. De båda LO-förbunden Handels och Kommunal fick till exempel nya avtal. I båda fallen ansågs framför allt uppgörelsen om övertidsersättning vid extra deltidsarbete som en stor framgång.
I ett av Handels avtal för lageranställda ingick också arbetstidsförkortning för första gången någonsin – något som förbundsledningen lyfte fram som en framgång.
Tjänstemännen inom den kommunala sektorn har också fått nya avtal. Löneökningarna följer märket och innehåller övertidsersättning för deltidsanställda. Däremot blir det ingen arbetstidsförkortning. I stället ska en utredning ske om vilka metoder som ska användas. Utredningen ska vara klar 2027 när det är dags för nya avtalsförhandlingar. Också Vårdförbundet träffade avtal och ingår i utredningsarbetet – vilket alltså innebär att kravet om arbetstidsförkortning är skjutet på framtiden.
Men allt går inte på räls. Lärarna sade till exempel nej till ett slutbud från arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Regioner. Budet innehöll inte regleringar av lärarnas tid till planering och införandet av ett maxtak för antalet undervisningstimmar som lärarna krävt.
I går kom också ett varsel om strejk från Unionen och Sveriges Ingenjörer, riktat mot Almega Tjänsteförbunden Utveckling och Tjänster. Enligt facken säger arbetsgivarna nej till lönekrav, arbetstidsförkortning och övertidsersättning vid deltidsjobb som accepterats av andra arbetsgivare.
Att arbetstidsförkortning är något som många satsat på i den här avtalsrörelsen är uppenbart. Men inte den kommunala sektorn. Därmed ökar olikheterna mellan olika avtalsområden.
Vad de här olikheterna leder till återstår att se. Men det blir mer och mer uppenbart att skillnaderna mellan olika grupper ökar. Kritiker finns – en av dem är ekonomiprofessor Lars Calmfors som anser att den strama tolkningen av märket förhindrar grupper inom välfärdssektorn att öka sina löner.
Utöver den här kritiken är det förvånansvärt tyst. Otillräcklig information kan vara en förklaring. Många av de hundratusentals personer som berörs av förhandlingarna känner i värsta fall inte till att de pågår – än mindre vad de leder till.
Den här nya tystnaden under själva förhandlingsförloppet kan också vara skadlig i längden. Trots att det parterna håller på med i högsta grad berör medlemmar och företag finns ingen insyn i vad som pågår – förrän allt är över. Och då går det så snabbt att det kan vara svårt att hänga med i svängarna. Risken är att det skapar en distans mellan parterna och deras uppdragsgivare – medlemmarna.
Anna Danielsson Öberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
