När ska Sverige vakna och se vad Netanyahu gör mot det palestinska folket?
De kallas för Israel Defense Forces (IDF). I söndags sköt dessa ”försvarsstyrkor” ihjäl 14-årige Amer Rabie på ockuperade Västbanken. Amers vänner hävdar att det var oprovocerat, IDF menar att han kastat sten mot styrkorna. Det är förstås en oförsvarlig handling oavsett stenkastning eller inte.
En annan i raden av ”försvarsinsatser” gjordes i gryningen den 23 mars i Rafah. 15 personer, samtliga i rollen som vårdpersonal, färdades i ambulanser med blåljusen påslagna. De stoppas och dödas av israeliska styrkor. I en massgrav hittades senare ambulanser, brandbilar, de 15 vårdarbetarna och en mobil med en film från händelsen. Filmen visar att Israel än en gång ljugit om vad som motiverat deras dödande och återigen gett sig på civil vårdpersonal.
För den som likt Johansson inte vill bli någon aktivist, finns ändå många möjligheter att stödja civilbefolkningen i Palestina
Israels krigföring har kunnat bedrivas i skuggan av nyhetsrapportering om Ukraina och nu senast om Trump och hans handelskrig. Men trots det är det förvånande hur få protester och markeringar som kommer från Sveriges riksdagspartier. Frågan är vad som krävs för att opinionen för Palestina ska vakna ordentligt i Sverige?
Även opinionen mot USA:s agerande i Vietnamkriget växte successivt. Balladen om Rune Henry Johansson är en sång från teatergruppen Fria Proteatern, skriven år 1975 och som skildrar en ”vanlig människas” syn på kriget. Texten börjar i Rågsved år 1965 där Johansson står och svär mot en FNL-demonstrant: ”Vad fan vet såna som ni om krig, och vad fan är FNL?” Fortsättningen av låten följer Johanssons långa och mödosamma svängning i synen på Vietnamkriget, som sker i takt med att USA:s illdåd blir kända.
Johansson har svårt att somna efter att på nyheterna ha sett Saigons polischef avrätta en FNL-soldat på öppen gata. Ändå svär han åt kollegorna som vill ha med honom på protestlistorna. Men ”samma år som han gick i pension” skänker han en slant i en FNL-bössa, och frågar sig – ”Ja, vad fan har de där att göra?”. När USA bombar Hanoi är han så upprörd att han skulle kunna ge president Nixon så mycket stryk att han inte känner igen sig själv.
Sången slutar i positiv ton. Vietnam är befriat och Johansson går med i första maj-tåget. Han blir aldrig någon aktivist, men texten konstaterar att ”den som vaknar senast kan vara den som glömmer sist”.
Fred och tvåstatslösning ser inte ut att vara i sikte i Israel och Palestina idag. Manifestationer för Palestina förekommer, men det blir inget tryck i frågan. Samtidigt beter sig Ulf Kristersson och Maria Malmer Stenergard ungefär som Rune Henry Johansson i Rågsved 1965.
För den som likt Johansson inte vill bli någon aktivist, finns ändå många möjligheter att stödja civilbefolkningen i Palestina. Många organisationer förmedlar bistånd eller bedriver aktivt biståndsarbete i Palestina: Palestinagrupperna, Olof Palmes Internationella Center, Röda Halvmånen (Röda korset), Islamic Relief Sverige (IRF) och förstås UNRWA (som regeringen valt att inte längre stödja).
Vilgot Österlund
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
