Hjärnan bakom tullarna

Världen befinner sig i chocktillstånd. Men vi borde inte vara överraskade

Efter 1945 har vi genomlevt två epoker: ”efterkrigstiden” och sedan ”globaliseringens era”.

Av detta lär vi oss att inget varar för evigt.

Det visar Donald Trumps agerande med all önskvärd tydlighet.

Efter kriget etablerades internationella organisationer som Bretton Woods, Förenta Nationerna FN, frihandelsorganisationen GATT, Världsbanken och IMF. De skulle förhindra krig och befrämja ekonomisk utveckling och formades av de västliga segrarmakterna. Världen var ju delad mellan öst och väst. Den där ordningen bestod i stora drag i drygt 40 år fram till murens fall 1989.

Trump gör vad han sagt

Redan under 80-talet hade Gorbatjov försökt reformera kommunismen. Men det slutade i att kommunismen föll samman och det ryska imperiet splittrades. En stor del av världens befolkning, i Kina, i öst och syd och i forna kommunistiska länder införlivades steg för steg i världsekonomin. Informationsteknologin medförde att kapitalet sprängde nationsgränserna. Det finansiella kapitalet kunde röra sig fritt och snabbt över världen. Den nationella politiken försvagades, möjligheterna att styra kapitalet minskade, kreditregleringar och andra restriktioner togs bort. Vi gick in i globaliseringens era. Det har nu gått drygt 35 år sedan 1989. Och återigen genomgår vi ett skifte. Och USA som bar såväl efterkrigstidens som globaliseringens ekonomiska ordning leder uttåget och för oss in i något nytt och osäkert.

Världen befinner sig nu i något slags chocktillstånd. Men vi borde inte vara överraskade.

Trump gör vad han sagt sig vilja göra. USA styrs nu av den politiska ytterhögern. Detta är förstås en internationell företeelse. Den här radikalhögern är nationalistisk. Den vill avbryta multilaterala samarbeten och överenskommelser, och istället göra dealar bilateralt mellan länderna. Den ogillar Förenta Nationerna. USA har redan lämnat WTO och kommer att lämna Parisöverenskommelsen om klimatet. Den vill dra ner på eller avskaffa biståndet. Den egna nationen kommer alltid först. Den är expansionistisk och vill lägga under sig andra länder, som Grönland. Den vill kämpa ner eller förstöra sin fiende. Den vill minska den demokratiska pluralismen. Den vill stoppa all invandring, och deportera ”oönskade”. Och den här radikala ytterhögern vill ha en ekonomisk politik som gynnar det egna i landet i stort och smått. Eller som man tror gynnar USA.

Inte konservativ – revolutionär

Detta visste vi. Detta är vad den radikala högern har talat om under lång tid. Och det är vad den också gör. Även när det kommer till ekonomin. Det handelskrig Donald Trump nu initierat har svag för att inte säga obefintlig teoretisk underbyggnad. Det är talande att Trumps handelsrådgivare Peter Navarro, som är hjärnan bakom tullarna, i en bok som hänvisar till en bok som inte existerat, vars ”författare” har hans namn, fast omkastat.

Men tullarna passar in i den nationalkonservativa och radikala berättelse Trump bär och representerar.

Agendan är i den meningen inte konservativ och bevarande utan revolutionär och omstörtande. Handelspolitiken ska komma tillrätta med USA:s negativa bytesbalans och höga dollarkurs och därmed underlätta för amerikansk export och försvåra och fördyra importen. Men USA:s problem är i grunden hemmakokade, och förhoppningen att nedlagda företag och med dem fler gamla industrijobb ska kunna komma tillbaka är orealistisk.

Den enda säkra effekten är att priserna kommer att raka i höjden och drabba amerikanska medborgare och löntagare. Osäkerheten kommer att leda till sämre ekonomisk utveckling. Men i värsta fall leda till en långvarig recession eller till och med en depression. I en tid där världens länder inte samarbetar är risken för detta faktiskt överhängande.

Spänningar har ökat

Trump faller tillbaka på en gammal populistisk politisk tradition i USA. Amerikanska politiker går ofta till val på en retorik som adresserar ”vanligt folk” och rentav har en klassdimension, samt förstås en kritik mot eliten, men som när den väl kommer till makten gynnar näringslivet och de välbesuttna.

Och numera laddas allt detta med kritiken mot globaliseringen och omvärlden, särskilt Kina och EU, mindre Ryssland och andra autokratiska länder.

Globaleringen har inneburit en enorm ekonomisk utveckling i olika delar av världen. Stora befolkningsgrupper har kunnat ta sig ur fattigdom. Men i toppen har en liten grupp kunnat samla ihop en enorm förmögenhet i denna globala ekonomi. Och inom länderna har klyftorna mellan de där uppe och de där nere ökat dramatiskt. Spänningarna mellan grupper, klasser och regioner har vidgats.

Vi har många och stora rostbälten runt om i världen. Den ekonomiska utvecklingen sker alltmer i de stora städerna. Vinstandelen har ökat och löneandelen minskat. Det har lett till ökade politiska spänningar, utanförskap och missnöje. Globaliseringen innebar att de de nationella motkrafterna till marknaden försvagades. Det visade sig mycket svårare än många trodde att etablera effektiva motmakter på global nivå. De har i varje inte blivit tillräckligt effektiva. Utan snarast tandlösa.

Väljarna röster inte på ambitioner

Progressiva partier och politiker har bejakat globaliseringen men samtidigt försökt etablera motkrafter, eller i varje fall talat om det. För 25 år sedan försökte den globala rättviserörelsen, som var kritisk till flera aspekter av globaliseringen, att ”göra en annan värld möjlig”.

Men detta arbete har inte varit tillräckligt framgångsrikt.

Väljarna röstar i längden inte på ambitioner, hur vettiga de än är, särskilt inte om löftena inte infrias. Då blir det någon annan som kanaliserar missnöjet. Det är den bistra sanningen. Och det är också den uppfordrande slutsatsen av extremhögerns framgångar för alla progressiva rörelser och partier. Finns det något positivt med Trumps eskapader? Kanske att det inskärper allvaret för oss som vill något annat. Som en ”new deal” med gröna inslag. Som inbegriper det globala, det lokala och det nationella.

Passande nog har Stefan de Vylder precis kommit med en viktig och mycket läsvärd rapport om de här frågorna, utgiven av tankesmedjorna Arena idé och Cogito, ”Ur askan i elden? Om hyperglobaliseringens uppgång och kris”.

Slutsatsen sammanfattar allt det här mycket träffsäkert: ”För demokratin, klimatet och människorna är det nödvändigt att göra upp med hyperglobaliseringens avigsidor utan att därmed slå följe med Donald Trump, Viktor Orbán och Marine Le Pen.”

Håkan A Bengtsson