Kulturens motståndsfickor Det är alltid något speciellt att lufsa runt ett antikvariat, bland alla dessa gamla böcker som en gång skrevs och gavs ut.
När jag flyttade till Stockholm fanns det ett antikvariat eller en bokhandel i nästan varje kvarter. Numera är det tunnsått på den fronten.
Ett undantag som sticker ut är Rönnells antikvariat, som mot alla odds överlevt och håller ställningarna. Pekka Särkiniemi, en av medarbetarna och delägarna, skriver i den lilla boken ”Håll skeppet sjunkande!” om sitt arbetsliv på antikvariatet.
Strategin för att överleva har, skriver han, varit att göra bra saker och därigenom göra det omöjligt att lägga ned Rönnells. Jag skulle kalla det för ”knapphetens kreativitet”. För, det är en bedrift att Rönnells finns kvar, vilket, skriver Särkiniemi, ”sätter myror i huvudet på folk” särskilt som antikvariatet ligger på Birger Jarlsgatan på gränsen mellan Vasastan och Östermalm, ”i ett område där hyrorna egentligen är för höga i relation till verksamhetens omsättning”.
Snart 100 år
Det ska finnas 100 000 böcker på Rönnells fördelade på tre plan. Det är en speciell känsla att träda in där. Antikvariatet grundades redan 1929, och fyller alltså snart 100 år, av Gösta Rönnell, vars son Per Rönnell sedan tog över 1980.
Pekka Särkiniemi följde med sin mamma när hon städade på det han senare förstod var Kungliga biblioteket, som ligger bara runt hörnet.
Det fanns inte några böcker i Pekkas hem, men ”i antikvariatet fanns böcker som öppnade dörrar till världar jag tidigare inte känt till. Författarskap som ingen på verkstadsgolvet eller universitetet nämnt”.
1990 sökte han jobb på Rönnells. Två personer sökte jobbet. Den ena hoppade av eftersom lönen var låg. Vid anställningsintervjun fråga Per Rönnell om Pekka talade tyska. Han svarade att det var dåligt med den saken, men att han talade finska. Då fick han frågan om han hade en stark rygg. Särkiniemi svarade ja.
”Bra, då kan du börja på måndag.”
Andra måttstockar
Pekka Särkiniemi beskriver Rönnells som ”en motståndsficka, en utpost som inte är definierbar utifrån ekonomiska premisser, utan bygger på något som inte är till någon nytta.”
Han menar förstås att Rönnells ska bedömas utifrån andra måttstockar än nationalekonomisk teori om den avtagande marginalnyttan.
Jag tänker på alla antikvariat, bokcaféer och bibliotek jag besökt under årens lopp. Ställen med böcker har haft en särskild betydelse i mitt liv. I dessa tempel av böcker.
I min gamla skola i Trönninge fanns ett bibliotek i ett litet rum på vindsvåningen. Där lånade jag mina första böcker. Jag tyckte redan då om att botanisera på bokhyllorna. Jag fick möjlighet att blicka in i en annan värld bortom skolans och byns gränsvakter. Sedan kom bokbussarna.
Bibliotekarier kan förstås vara stränga. När vi började ge ut tidskriften Arena hade vi i ett nummer släppt igenom en oförlåtlig felstavning. Då fick vi ett brev som påpekade att vi hade stavat bibliotekarie inkorrekt, det var mycket pinsamt för det var en av oss högt aktad yrkesgrupp. Halmstads stadsbibliotek hade en fantastisk tidningsavdelning. Där kunde jag sitta och läsa, i lugnet och i tystnaden. Liksom på många andra ställen där jag lagt min hatt, i Lund, Göteborg och Stockholm.
Vänsterns bokcaféer
På min tid skulle varje liten vänstergrupp öppna ett bokcafé, där man kunde träffas och dricka kaffe och till äventyrs köpa en bok. Detta var en tid när läsningen betraktades som ett sätt att bemästra den trilskande verkligheten. Men läste de där ungdomarna verkligen de där böckerna, eller stod de bara i bokhyllan för syns skull?
På Köpmansgatan i Halmstad skyltade Vänsterpartiet med Karl Marx. Maoisterna i SKP hade porträtt på Marx, Lenin, Stalin och Mao hängande på väggen. Där var jag bara en gång. Även KPMLr och Syndikalisterna hade en liten boklåda. Halmstads Arbetarekommun och ABF ville inte vara sämre och startade Halmstads bokcafé, där jag av någon outgrundlig anledning anställdes. Vi sålde böcker, skivor och konst, men en bredare profil. Lunds bokcafé var något utöver det vanliga, med cirka 10 000 böcker, en egen tidskrift och tryckta kataloger som listade alla böcker som fanns i lager, med introducerande texter till marxism, imperialism och ekonomi. Där kunde man hitta alla marxistiska klassiker värda namnet, på olika språk, för säkerhets skull. Det överlevde i tio år, men gick i konkurs 1980.
Efterfrågan på vänsterlitteratur dalade när förhoppningar övergick i politiska besvikelser.
Böcker i flera våningar
I antikvariatet vid torget i Halmstad inhandlade jag många gamla böcker under de där åren. I Halmstad ligger det numera ett fint antikvariat på Viktoriagatan, om man står ut med porträtten av Helmut Kohl och George Bush. Dom gubbarna verka ha ersatt Marx och Lenin i den gamla röda arbetarstaden, i varje fall på antikvariatet.
I Göteborg fanns ett antikvariat där den ålderstigna ägaren hade misslyckats med att kategorisera alla de böcker han köpt in. De låg i enorma högar på borden. Det var svårt att ta sig fram utan att välta ner en massa böcker. Men jag hittade några guldkorn även där. Jag hade ett favoritantikvariat även i Lund. Och Stockholm fanns det som sagt många, Röda Rummet har färre titlar numera och Centralantikvariatet har skattat åt förgängelsen, som så många andra. Så nu blir det mest Rönnells.
Men på Öland finns ett fantastiskt antikvariat i Gärdslösa prästgård, poeten Erik Johan Stagnelius barndomshem. Även där är det böcker på flera våningar. Det finns en särskild bokhylla för nobelpristagare. Och hela den stora vinden är proppad med böcker. Det händer mycket långt från huvudstaden innanför tullarna.
Det är alltid något speciellt att lufsa runt ett antikvariat, bland alla dessa gamla böcker som en gång skrevs och gavs ut. Glömskan är ju dumheternas bästa vän. Vårt kollektiva minne är en försvarsbastion mot allsköns idioti. Och förstås ett slags vaccin mot dagens zappande och nu-fixering. Som Pekka Särkiniemi uttrycker det: ”gamla böcker är ofta besjälade, ibland olyckligt övergivna, Ja, böckerna rymmer ju människors tankar, längtan, olyckor, glädje.” Utbudet på digitala Bokbörsen, dit en hel del av försäljningen flyttat, är förstås oändligt. Men där söker man oftast efter en bok av en författare man redan kände till.
Ett hippiekollektiv
Rönnells existens har flera gånger varit hotad, men har hankat sig fram och också mobiliserat personligt och ekonomiskt stöd. Antikvariatet har numera en vänförening, arrangerar litterära och kulturella event och har blivit något av en sambandscentral för ”det ökade intresset för 60-talets experimentella kultur”. Rönnells har även en egen bokutgivning i denna anda. Och säljer numera inte bara antikvariska böcker utan också ett väl valt urval av dagens utgivning.
När ägaren Per Rönnell avled 1998 ville han att personalen skulle driva Rönnells vidare, så det blev ett personalägt företag och gick från att ha varit ett familjeföretag till att bli ett ”hippiekollektiv”, som Pekka Särkiniemi uttrycker det och tillägger:
”Mitt villkor för att bli delägare var att alla små löneskillnader som fanns togs bort och att ingen skulle vara chef men vi skulle alla få våra specialområden och verksamheten skulle samordnas genom personalmöten”. Rönnells har därför haft ett minimalt inslag av hierarki vilket givit utrymme för experiment, ”i kombination med att verksamheten aldrig går med vinst”.
”Håll skeppet sjunkande!” har blivit Rönnells slogan, som också finns att inköpa som T-shirt. Det var författaren och journalisten Magnus Hedlund som myntade uttrycket i ett mejl, Pekka Särkiniemi tänkte att det måste vara något Samuel Beckett skrivit. Men det var bara något Magnus Hedlund ”kom på i stunden”. Så är det väl ofta. Så håll Rönnells sjunkande!.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
