Frankrike är landet som stör. I svensk debatt betraktas det som bakåtsträvande och i amerikansk växer ren frankofobi. Landet utmålas som en ekonomisk ruin.
Men under sista kvartalet 2009 var Frankrike ensamt euroland med tillväxt. Arbetslösheten är hög, men har under krisen stigit klart mindre än i Sverige och andra länder. För utländska företag är det världens tredje hetaste land för att investera i. Samtidigt som Sverige avindustrialiseras står fransk industri fortfarande på topp. I FN:s välståndsliga ligger landet högt.
Motviljan är ideologiskt betingad. Frankrike är landet som i viktiga avseenden motsäger de politisk-ekonomiska "sanningar" borgerliga och socialdemokratiska ekonomer lärt på Handelshögskolan. Att Frankrike på många sätt överglänser de två länder – USA och Storbritannien – som prickfritt följer de marknadsliberala regelböckerna trissar bara upp ilskan.
Den franska staten har visserligen retirerat under senare år. Efter att president Mitterand förstatligade rader av stora företag 1982 har de åter privatiserats i mäktiga vågor. Men staten verkar ändå inte ha förlorat sin centrala roll för utvecklingen av ekonomi och näringsliv. Reflexerna sitter djupt.
I en artikel i tidskriften Dissent (1/2010) analyserar Paul Cohen vid Univerity of Toronto den aktivistiska statliga politikens facit under de senaste franska decennierna. Trots rykten om motsatsen är utfallet gott. Även Mitterands socialiseringspolitik får grönt kort: många av företagen vändes från förlust till omstrukturering och vinst innan de såldes igen.
Mest intressant är hur statligt ägande använts i krisbranscher. De franska kolgruvorna stängdes utan att en enda arbetare sades upp. Stålindustrin moderniserades och överlevde. Men också för att utveckla nya: Europa skulle inte ha en stark flygindustri om den franska staten inte drivit på samarbetet kring Airbus. Staten äger eller kontrollerar fortfarande hundratals franska företag. En del succéer, andra illa skötta. Staten drog 2008 in 5,6 miljarder euro i vinster. De senaste årens företagshaverier i den privata sektorn, som Enron, Swedbank och General Motors, motsäger föreställningen att staten alltid är sämre ägare än det privata.
Frankrike avviker också genom att hålla fast vid en progressiv skatteskala; ganska platt för vanliga löntagare men starkt stigande för de superrika (läs Daniel Waldenström i SNS konjunkturrapport). Under senare decennier har ojämlikheten växt i Sverige, men siffrorna visar att den faktiskt minskat en aning i Frankrike.
Det innebär inte att allt är bra i Paris. Tvärtom. Landet är i djup politisk kris. Men poängen är att viktiga aspekter av den franska politiska erfarenheten stängts ute från svensk debatt. Det har varit en medveten politisk och intellektuell mörkläggning som det är dags att avsluta. Blandekonomi är inte ett fult ord.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
