Det var länge sedan ett könsrelaterat problem på arbetsmarknaden uppmärksammades så intensivt som efter Ekots undersökning om sexuella trakasserier inom teatern. Vi var många som blev förvånade över att varannan kvinnlig skådespelare har blivit utsatt för sexuella trakasserier. Pinsamt blev då de yrvakna teaterchefernas bortförklaringar. Och aningens förvirrade debattörer skyndade sig att återupprätta teaterns förlorade heder. Siffrorna påstods vara överdrivna och teatern förklarades tillhöra ett annat universum med mycket sex och ångest. Eller att det är värre i andra branscher.
Lojalitetskrav kombinerat med dåliga anställningsvillkor och bristande ledning kan förklara de allvarligt höga siffrorna inom teatern. Men villkoren för kvinnor inom teatern får mig att ställa frågor om den övriga arbetsmarknaden.
För två år sedan gav Jämo ut en handbok om sexuella trakasserier på jobbet. Där står det så här: "Det råder stor diskrepans mellan den rapporterade förekomsten av sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön i olika undersökningar och antalet anmälningar till fackförbund, arbetsgivare och Jämo. Antalet anmälningar speglar överhuvudtaget inte omfattningen av problemet."
Så hur stort är problemet med sexuella trakasserier på jobbet? Den frågan har alltså inte ett konkret svar.
I skriverierna om sextrakasserierna inom teatern har det då och då frågats efter de utsatta. Borde de inte gå ut och säga något? Kanske rentav peka ut de skyldiga. Men det är svårt och ofta kopplat till förödmjukelse att prata om sin egen utsatthet. Enligt Jämos handbok är det få som ens berättar för arbetskamrater, för att de inte tror att det ska leda till förändring. Och rädda för att de inte ska bli trodda.
När det ropas efter individuella berättelser görs våldet till de utsattas ansvar och problem. Strukturella missförhållanden med sexism och med att män tillåts bete sig hur som helts inom vissa skrån förvandlas till individuella problem.
Oroande är att få av dem som har erfarit sexuella trakasserier inom teatern har hört av sig till facket. Eller som en av de tillfrågade kvinnliga skådespelarna sa till Ekot: "Vad skulle facket kunna göra åt att han tog mig på rumpan?"
Endast 1,7 procent av de inom teatern som har utsatts för sexuella trakasserier har gått till facket och 2,5 procent till skyddsombudet. Hur ska de låga siffrorna förklaras? Med att sexuella trakasserier på jobbet är arbetsgivarnas och ledningens ansvar, men att facket inte har gjort tillräckligt. Om fackförbunden sitter på sina kontor och väntar på att kvinnor ska kontakta dem för att anmäla sexuella trakasserier lär de få vänta länge. Det är dags för kartläggningar och en aktivt uppsökande facklig kamp mot sexuella trakasserier på jobbet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
