Magnus Henreksons rapport Håller regeringens jobbstrategi? är en förödande kritik av den borgerliga arbetslinjen. Han konstaterar att rut-avdraget bara utnyttjats av "ett fåtal". Och att de stora skattesänkningarna på arbetsinkomster inte har lett till märkbart ökad sysselsättning. De som står längst från arbetsmarknaden har inte kommit närmare ett nytt jobb.
Tanken i regeringens jobbpolitik var att om den så kallade "reservationslönen" sänktes, alltså a-kasseersättningen efter skatt, så skulle arbetslösa ta jobb till lägre lön och sysselsättningen öka. Detta är en populär neoliberal bild av arbetsmarknaden. Problemet är att den inte har så mycket med verkligheten att göra, framför allt inte den svenska. Genom löneförhandlingar har arbetsmarknadens parter kommit överens om att hålla uppe lägstalönerna. Henrekson konstaterar att den borgerliga arbetslinjen inte har "lett till lönemoderering för lägre löner, vilket gör att jobbskatteavdraget inte sänker arbetskostnaden utan blir en ren inkomstförstärkning för dem som har jobb".
Slutsatsen är alltså att den borgerliga regeringens jobbstrategi inte håller måttet. Vad Borg och Reinfeldt däremot lyckats med är att sänka skatten. De har egentligen inte vunnit opinionen på att göra det – Bo Lundgrens explicita strategi 2002 slutade i en brakförlust. Därför paketerade Borg och Reinfeldt om skattesänkningarna. Det blev "jobbskatteavdrag" och avdrag för "hushållsnära tjänster". Summa summarum är det ändå en sänkning av skatten bara på arbete med 100 miljarder på fyra år. Det ger säkert poäng i den borgerliga ideologiska bokföringen. Men för att utveckla Sveriges ekonomi och välfärd är det ett stickspår.
Och Henrekson pekar ut några intressanta framtidsperspektiv som borde kunna ligga till grund för en annan strategi.
Framtidens jobbtillväxt kommer att ske i den privata tjänstesektorn. Industrin ger även fortsättningsvis ett viktigt bidrag till BNP, men sysselsätter allt färre. Uppgiften är att formulera en generell politik för att utveckla tjänstesektorn och samtidigt se till att den är så kunskapsintensiv och effektiv som möjligt. Därför är subventioner av lågproduktiva tjänster fel väg. Därför ska vi inte konkurrera med låga löner, eftersom låga löner och låg produktivitet leder till en sämre BNP-utveckling.
En annan central fråga gäller välfärdens framtida finansiering. Välfärdsbehoven är och kommer att vara mycket stora. En del av dessa täcks allt mer av privata eller kollektiva försäkringar. Samtidigt har den privata konsumtionen ökat. Sanningen är att vi behöver lägga mer av vår konsumtion på den gemensamma välfärden.
Frågan är vem som kan adressera dessa två stora utmaningar och peka ut en riktning för Sverige i den globala världen. Den som lyckas vinner inte bara nästa val utan också den ideologiska striden om framtiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
