Det Stora Sveket

Vi skriver år 2010, 8 mars, internationella kvinnodagen. Alltjämt går det inte att se saken på ett annat sätt än att kvinnor är andra klassens medborgare. Ibland inte ens det.

På systemnivå manifesteras detta bland annat genom att moralkonservativa medlemsstater bakbinder EU som internationell aktör i frågor som rör sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa. Som en följd kunde unionen till exempel inte enas om gemensamma positioner angående kvinnors rättigheter under slutförhandlingarna i FN:s kvinnokommissions möte 2008.

På individnivå dödas 5 000 kvinnor varje år av hedersrelaterade orsaker, 70 000 kvinnor dör på grund av osäkra aborter och över 500 000 kvinnor dör på grund av otillräcklig mödrahälsovård. Mot detta håller RFSU i dag en barnvagnsmarsch i Stockholm, för att uppmärksamma att det varje minut dör en kvinna någonstans i världen på grund av osäkra aborter och obefintlig mödravård. Varje minut.

Det tragiska är att det är allmänt känt att ekonomiskt välstånd, varaktig fred och en god samhällsutveckling kräver hela befolkningens deltagande – även kvinnors. Pekingdeklarationen från 1995, som undertecknades av 189 länder och som uppmärksammas av FN nu under mars, konstaterar att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter och att en fredlig utveckling förutsätter att kvinnor fullt ut kan delta inom alla samhällsområden och ha tillgång till makten på samma villkor som män.

Och här kanske någon säger att det väl inte är så illa i Sverige i alla fall? Det är visserligen sant, här hemma behöver vi kvinnor bara stå ut med lägre löner för samma arbete, närmare 6 000 anmälda våldtäkter per år (sannolikt bara en bråkdel av det verkliga antalet) och mer än 26 000 anmälda fall av misshandel – för att vi är kvinnor.

Man ska inte förminska de framsteg som vi i Sverige och flera andra länder har gjort när det kommer till kvinnors ställning i samhället. Men så länge världens ledare vägrar allt annat än läpparnas bekännelse, och faktiskt satsar konkreta resurser på kvinnors rättigheter globalt, går det inte nöja sig med dessa framsteg. När EU:s utvidgning är viktigare än att de blivande medlemsländerna respekterar alla kvinnors rätt att själva bestämma över sina kroppar och sin reproduktivitet ekar fraser om alla människors lika värde tomma.

Och när till exempel utrikesminister Carl Bildt tiger i församlingen om kvinnors rättigheter vid träffar med världens ledare sviker han inte bara kvinnorna "där borta". Han sviker också oss här hemma och så länge detta tillåts fortgå är jag, min mamma, min syster, min dotter och alla andra kvinnor i världen alltjämt att betrakta som andra klassens medborgare.