Ockupationen måste hävas

I går kväll surrade världens mediebyråer och sociala medier om en eventuell vapenvila mellan Hamas och Israel. Samtidigt hördes under tisdagskvällen rapporter om att Israel inlett tung beskjutning från både land och hav. Hamas svarade med ökad raketbeskjutning.

Under eftermiddagen evakuerade tusentals palestinier sina hem efter att IDF, den israeliska militären, släppt flygblad med varningar om ytterligare attacker i Gazaremsans gränsområden.

Vart människorna tog vägen? Till det redan sönderslagna och överbefolkade Gaza City.

Oavsett vilken ordning Gaza vaknar till i dag har den senaste veckan varit på alla sätt fruktansvärd och inneburit förlorade dagar. Militära angrepp kommer aldrig att kunna lösa grundproblemet: Ockupationen av Gaza och de ständigt ökande bosättningarna på Västbanken måste upphöra.

Så länge som palestinier behandlas som djur och tvingas leva på svältgränsen i det instängda Gaza kommer heller inte Israel att uppnå vare sig anständighet eller lugn och ro. Inte heller så länge palestinierna får sin mark stulen och sina barn slagna av bosättare och militär. Eller så länge de förnedras i vägspärrar och godtyckliga gränsövergångar.

Krigsivrare som Benjamin Netanyahu och den israeliska högern kanske får vind i seglen inför valet i januari, och de hårdföra inom Hamas må tacka och ta emot. Alla andra förlorar.

Attackerna mot Gaza är inte bara en illustration över Davids kamp mot Goliat, det är också en blixtbelysning av det moderna kriget. På samma sätt som USA och Barack Obama låter drönare “precisionsbomba” misstänkta terrorister och politiska motståndare i framför allt Pakistan och Jemen täcks Gazahimlen av israeliska drönare som vidarebefordrar Hamas- och “terrorist”-koordinater. Och på samma sätt som Obamas drönare missar grovt har de israeliska bomberna framför allt dödat civila.

Bland de över 100 dödsoffer sedan kriget inleddes har närmare hälften varit civila, många av dem barn. Fem israeler har dödats.

I det moderna kriget skjuter den tekniskt överlägsna parten prick på avstånd, medan en avlägsen civilbefolkning betalar med sina liv och förstörda hem. Den som avfyrar bomberna slipper se konsekvenserna.

Det är en krigsföring som är kortsiktigt åtråvärd – minimal risk för egna skador, maximal förstörelse hos “fienden” – men både moraliskt förkastlig och lånsiktigt förödande för möjligheterna till någon som helst fredlig världsutveckling.

Att USA och Obama blockerade ett uttalande från FN:s säkerhetsråd mot konfliktens eskalering, eftersom de ansåg att det inte tydligt pekade ut Hamas raketbeskjutning som roten till allt ont, gör knappast saken bättre.