I morgon håller Mona Sahlin det förstamajtal som kan vara hennes sista som oppositionsledare. Och på måndag presenterar hon för första gången en rödgrön budgetmotion, tillsammans med Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, som kan göra henne till statsminister.
Det är historiskt att ha fått ihop ett rödgrönt samarbete av den här karaktären – det måste sägas. Tre jämlika partier möts och förhandlar, diskuterar och kompromissar. Det är stor skillnad jämfört med den tidigare formen för samarbete mellan de rödgröna partierna.
Det som ska bära samarbetet kan inte bara vara viljan till regeringsskifte. Det måste finnas en grundläggande gemensam syn om att politikens främsta uppgift är att lyfta människor och minska ojämlikheten. Det har Mona Sahlin träffande beskrivit som möjligheternas land.
Det är ett bra motto för en progressiv rörelse. Och det räcker inte att bara vilja uttala orden. Det måste till handling – kraftfull sådan. Det är ett mysterium att en socialdemokratisk regering – ledd av en klassresenär som aldrig glömde – under tolv år lät klyftorna växa. Hur kommer Mona Sahlin och de rödgröna göra annorlunda den här gången? De är fortfarande svaret skyldiga.
Möjligheternas land är ett bra motto för en radikal rörelse. Det är Mona Sahlins hope and change. Och hon måste visa samma handlingskraft som president Barack Obama har gjort. Det innebär troligen många och hårda strider mot dem som kommer att värna särintressen framför samhällsintresset. Mona Sahlin måste vinna de striderna. Annars är det ute med henne som partiledare och med socialdemokratins existensberättigande.
De rödgröna måste våga utvärdera och förändra de stora reformerna som har präglat vår tid: friskolesystemet, pensionssystemet, socialförsäkringssystemet. Borgerligheten kommer yla högt om inskränkt valfrihet, planekonomi och frånvaro av "arbetslinje". Låt dem yla! En rödgrön rörelse måste kunna ta även i känsliga frågor, pröva vad som gick snett ur jämlikhetssynpunkt och göra om. Så vrids samhället steg för steg åt rätt håll, så kommer man bort från den borgska – och tidigare socialdemokratiska – lappa-och-laga-politiken som ökar klyftor.
Till grunden för all politik måste också ligga en utvärdering och kritik av de för givet tagna ordningarna: nyliberal ekonomi, ständig tillväxt. En skarpare fördelningspolitik är inte nödvändig bara av gamla socialdemokratiska rättviseskäl. Minskade klyftor är ett måste för att skapa legitimitet hos de mest utsatta för de stora förändringar som klimatfrågan kräver.
Så kopplas gammalt och nytt, radikalt och progressivt, till en ny tids politik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
