Vi måste våga prata om problemen med integrationen

I diskussionen om etableringsreformen finns den verkligt politiska integrationsdebatten.

“Vi måste våga prata om problemen med integrationen.” Den meningen, i några olika varianter, kan vara en av de mest upprepade i svensk debatt de senaste fyra, fem åren. Det upprepas oftast av personer inom högern. Gärna av de som vill ha ”hårdare krav” på invandrare. De som menar att man lämnar ”fältet fritt för främlingsfientliga” om man inte problematiserar invandrarna som grupp eller som tycker att vi måste välja mellan antingen invandring eller nedmonterad välfärd och svensk modell på arbetsmarknaden.

Det är förstås intresset som talar och orsaken till att högern är så ohyggligt intresserad av integrationsdebatten i dag är till en stor del just ett uttryck för detta. De ser den diskussionen som den bästa ingången att angripa välfärds- och trygghetssamhället.

De senaste veckorna har det blivit allt tydligare att man inte är intresserad av en integrationsdebatt som sådan. Bengt Westerbergs stora utredning ”Ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans” ignorerades nästan helt av dem som flitigt efterlyser en integrationsdebatt. Utredningens avsändare är arbetsmarknadsdepartementet, men inte ens där pratar man om den. Fokuset på intolerans kanske inte är något man “vågar” prata om?

I stället låter man statssekreterare Jasenko Selimovic gå ut i en rad debattartiklar och teveprogram och gapa om att ingen vågar debattera integration. Själv vägrar han konkretisera eller faktiskt debattera integration. Det enda han gör är att säga att ingen vågar prata om det här. Det är en häpnadsväckande tom argumentation han förmedlar via en ytlig dunka-näven-i-bordet-retorik. De som tidigare krävt att vi ska våga ta integrationsdebatten jublar, utan att för en sekund konkretisera vad de menar.

Samtidigt får etableringsreformen två år på nacken och kan utvärderas ordentligt. En av tio nyanlända flyktingar har fått ett ”vanligt arbete” efter 18 månader, visar Arbetsförmedlingens utvärdering. Sju av tio står utan jobb.

”…vi har fått ett tydligare jobbperspektiv och det är också en positiv utveckling vad gäller att man kommit närmare arbetsmarknaden.” säger Erik Ullenhag i Sveriges Radio. Och här finns den verkliga, politiska, integrationsdebatten.

För det som egentligen visat sig är att ett tydligt jobbfokus, med oerhört mycket större ansvar på arbetsförmedlingar och kommuner, inte gett önskad effekt. Det blir inte fler jobb bara för att man sätter rubriken jobbfokus. Det tar fortfarande lång tid att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden, att säga att vi har ”tydligare jobbperspektiv” trollar inte fram anställningar. Etableringsreformen har också en lång rad andra brister.

I stället för jobb dyker andra problem upp. När det finns en arbetslinje som inte går att leva upp till, när jobbet är det enda som räknas (och det ändå inte kommer några jobb snabbare än förr) drivs de nyanlända bort från småkommunerna och till storstäderna. Där får de i stället ingen bostad och vi får en situation med flyktingar som bor trångt och under tuffa förhållanden runt de större städerna, med mindre chanser att etablera sig i samhället och lära sig språket än om de bott kvar i de mindre kommunerna där vardagen som sådan är mycket mer integrerande. Där är man dessutom välkomnad och viktig på ett annat sätt, det rör sig om orter som ofta håller på att utarmas, där varje medborgare som stannar kvar är en viktig tillgång.

“Om jobb inom några år är huvudkravet har vi ingen chans. Då måste de ju flytta,” säger Folkpartiets Lilian Tegander i en artikel här på Dagens Arena.
”Vi behöver flyktingarna för vår överlevnad” säger socialdemokratiska kommunalrådet Greger Lindkvist i samma artikel.

Konsekvensen av den ensidiga arbetslinjen i flyktingmottagandet gör alltså att kommunerna råkar illa ut – och nu börjar vissa kommuner säga att de inte kan ta emot flyktingar. Också det beror förstås till en del på att man inte tror på att de kommer att stanna kvar, utan att de tvingas lämna kommunen för att jaga jobb i Stockholm och man inte på längre sikt får de nya invånare och skattebetalare man behöver.

Den här diskussionen intresserar inte den här gruppen högerdebattörer. Jasenko Selimovic, och ”vi måste våga tala om det”-gänget, lyser med sin frånvaro. Man är lite lockad att säga att de inte vågar prata om problemen med integrationen.