Liberaldemokraterna framställde sig i den brittiska valrörelsen som ett nytt fräscht alternativ. Nick Glegg gjorde en stor poäng av att han stod för något annat – en kontrast mot de gamla trötta partierna till höger och vänster. Trots en enorm medial uppmärksamhet blev valresultatet en besvikelse, en mindre procentuell uppgång men färre parlamentsledamöter.
Efter valet är det koalition med de konservativa som gäller. Tidigare har partiet snarast placerat sig till vänster om Labour. Flera före detta Labourpolitiker ingår i ledningen för Liberaldemokraterna. Koalitionen med Tory skapar nu stora inre konvulsioner. Och avhopp. Som en besviken liberaldemokratisk bloggare uttryckte det: “Jag kommer fullständigt hata den dag jag återinträder i Labour och det kommer att ske i morgon.”
I en krönika i Godmorgon Världen i helgen menade Svante Weyler att Miljöpartiet i Sverige bör agera som Liberaldemokraterna i Storbritannien och Die Grünen i Tyskland. Det vill säga vänta tills efter valet innan de bestämmer vem de ska stödja. Resonemanget haltar betänkligt på flera punkter.
Det är onekligen intressant i sig att just Miljöpartiets allians med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ställs i fokus. En bekräftelse på att de rödgröna har en medial uppförsbacke i denna valrörelse. Varför väljer inte Weyler att föreslå att Centern eller Folkpartiet gör samma sak eller att Kristdemokraterna kastar fram tanken på ett samarbete vänsterut?
Miljöpartiet har nu gjort ett val. De har bestämt sig för att samarbeta vänsterut. Om detta är för evigt återstår att se. Per Gahrton talar hela tiden om att så inte är fallet. Men samarbetet är logiskt. Sakpolitiskt hör de gröna snarare hemma till vänster än till höger, även om Miljöpartiet har en fot i mittens rike. Men det har även Socialdemokraterna. Samarbetet har också gynnat Miljöpartiet på ett sensationellt sätt, partiet har gått som en raket i opinionen. Nyss låg de någon procent över fyraprocentspärren. Nu pekar det mesta på att de kan bli riksdagens tredje största parti.
Miljöpartiet bidrar med en grön dimension. Men politiken kokar också i grunden ner till frågor som rör ekonomi och fördelning. Där klyvs politiken mellan vänster och höger. Det rödgröna samarbetet erbjuder en intressant kombination, en genuin förnyelse av svensk politik. Till skillnad från nya Moderaterna där retoriken är ny men politiken gammal.
Mittens rike är en förgänglig politisk plats. Den minnesgode erinrar sig att Kristdemokraterna i början av sin historia inte ville ta ställning mellan vänster och höger. Sedan valde de sida. Stockholmspartiet gjorde samma resa innan det försvann. Det går att balansera i politikens origo – åtminstone ett tag. Men vänster och höger kommer att fortsätta att definiera grundkonflikten i svensk politik. Även om politiken blir – och måste bli – grönare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
