Eric Hobsbawms sista verk handlar om marxismen. Sven-Eric Liedman, som just nu skriver en biografi om Marx, läser How to change the world.
För några år sedan åt Eric Hobsbawm lunch med George Soros, den store ungersk-amerikanske kapitalisten. Soros undrade hur Hobsbawm nu såg på Karl Marx. Hobsbawm, som inte ville förstöra den goda stämningen, svarade något undvikande. Soros fällde då den minnesvärda repliken: ”Den mannen upptäckte för 150 år sedan något om kapitalismen som vi noga måste beakta.”
Hobsbawm, som gick bort 95 år gammal den 1 oktober, återger repliken i det verk som skulle bli hans sista, How to change the world: Tales of Marx and Marxism (London 2011). Naturligtvis håller han med Soros, även om han själv drar andra slutsatser. När han i en inledande essä ska sammanfatta vad som blivit bestående i Marx verk nämner han först av allt den kapitalistiska ekonomins oemotståndliga globala dynamik och dess förmåga att ödelägga allt som står i dess väg. Marx insåg hur detta system oavlåtligen skapar spänningar och konflikter och en tillväxt som leder till ständigt nya eruptioner. Som så många andra påpekar Hobsbawm att den värld som Marx skisserar i Kommunistiska manifestet år 1848 på ett kusligt sätt påminner om vår egen samtid. Allt som är fast förflyktigas nu som då, och egoismens iskalla vatten sköljer över oss liksom för mer än halvtannat århundrade sedan.
Däremot menar Hobsbawm att Marx (och Engels) tankar om vägen mot socialismen inte kunde härledas ur analysen av kapitalismen utan snarare byggde på några aprioriska antaganden. Det empiriska stöd som fanns låg i utvecklingen av en ständigt växande arbetarklass. Marx och Engels förutsåg att dess numerär skulle bli så överväldigande att kapitalismen inte skulle kunna hålla stånd emot den. Hobsbawm noterar att detta var en god förutsägelse på halvlång sikt, däremot inte på riktigt lång.
Till detta kan man förstås anmärka att Marx över huvud inte hade några föreställningar om en för honom så avlägsen framtid som den epok som är vår. Han talade om något tämligen nära förestående och inte om 2000-talet. De mekanismer som han satte sin lit till var kapitalets ständiga koncentration som enligt honom skulle leda till att den skulle förlora sin förnyelsekraft. På den punkten fick han uppenbarligen fel. Men hans analys av kapitalismen ter sig i dag mer träffande än bara för några årtionden sen. Det goda, rättvisa samhälle som han ställde i utsikt framstår däremot numera mindre som en rimlig förutsägelse än en inspirerande bild av ett avlägset, kanske orealiserbart mål att sträva emot.
Hobsbawm påpekar i förordet att det allra mesta i boken har varit publicerat tidigare i en något annan form. En rad texter går tillbaka på förord till engelska utgåvor av Marx (och i ett fall även Engels) och bokens själva stomme har sitt ursprung i det mäktiga italienska verket Storia del Marxismo som kom ut i flera volymer åren kring 1980 och för vilket Hobsbawm bar en viktig del av ansvaret. Men hela materialet har fräschats upp och uppdaterats, och några avsnitt – de som direkt handlar om de senaste decenniernas utveckling av bilden av Marx och marxismen – är helt nyskrivna. I dem kan Hobsbawm konstatera att Sovjetunionens fall givetvis inneburit en enorm tillbakagång för den marxism som blev till katekes och ursäkt för förtryck men att samtidigt en Marx, befriad från den sorts diktatur som så länge försökte ta patent på hans verk, fått en förnyad och överraskande aktualitet. Medan de som i dag tror på rational choice och marknadens självreglerande mekanismer är oförmögna att förklara kapitalismens dynamik och kriser, har Marx precis som Soros påpekar något avgörande viktigt att säga om dessa företeelser.
Hobsbawms bok handlar förstås inte bara om Marx utan om hela den utveckling som följt i hans spår. Ett av de spänstigaste avsnitten handlar om Antonio Gramsci, som utvecklade Marx tänkande på ett originellt och fruktbart sätt. Hobsbawm påpekar att det är Gramsci och inte Marx som verkligen skapat en politisk teori i Marx egen anda. Marx uttalanden i politiska frågor var oftast bundna till en bestämd och övergående situation. Gramsci lyckades däremot i sin hemska avskildhet i Mussolinis fängelser utveckla ett helhetsperspektiv på politiken.
How to change the world kommer i framtiden knappast att räknas till Hobsbawms allra yppersta verk, därtill är det alltför splittrat. Högst kommer säkert hans trilogi om det långa 1800-talet (från 1789 till 1914) att sättas tillsammans med fortsättningen om det korta 1900-talet som enligt honom slutade redan 1989, Extremernas tidsålder. Men även detta är en briljant bok som präglas av sin författares klarhet, elegans och sällsynta förmåga att sammanfatta ett stort och mångskiktat tema.
Det kan ses som symptomatiskt att Hobsbawms sista bok handlar om Marx och marxismen. Under sitt 95-åriga liv kom han under mer än 70 år att tillhöra de mest klarsynta iakttagarna och fullföljarna av Karl Marx verk.
Sven-Eric Liedman
Publicerad i nya Magasinet Arena, nr 6 2012, som finns i butik från och med 4 december. Beställ 6 nummer för bara 249 kr (ord.pris 395 kr) här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
