Andres Lokko tar inrikesflyget i de nyarakade kala hjässornas rike, och hittar Barbro Hedvalls uppenbara känsla för stil i maktens korridorer.
Du har också gjort det. Gått på ett plan, helst ett inrikes sådant, oftast mellan Stockholm och Göteborg eller Malmö och Stockholm. Det är oftast ”the red eye”, alltså tidigast möjliga flight på morgonen. Eller den sista för kvällen. Och det första du känner är en doft av generiskt rakvatten – är det något från Hugo Boss? – och mängder av nyrakade kala hjässor ovanför sådana där smala glasögon som optiker påstår vara så gott som osynliga men just därför märks så mycket mer. De reser endast med praktiskt handbagage och innan vi ens har lyft har de mangrant näsan i tjocka pappersbuntar. I samma ögonblick fasten seatbelts-skylten har släckts byter de till identiska laptops.
De gör alltid något oerhört viktigt som det är extremt bråttom med. Livet är endast en transportsträcka till nästa powerpoint-presentation, blott en evighetsförberedelse inför nästa morgons möte.
I den så inrikesberesta humorgruppen Killinggänget döpte vi denna så svenska subkultur – efter en kort period med arbetsnamnet Malmö Aviaton-Mannen – till Rongerdalarna eftersom den Handelshögskoleutbildade schlagerduon så tydligt verkade utgöra deras stilförebilder. Och som åskådare ser man dem än i dag bara i grupp trots att de inte känner varandra.
Få, möjligen amerikanska marinkårssoldater, utstrålar effektivitet mer än vad de gör.
Rongerdalarns kvinnliga motsvarighet är troligen den så kallade Skinn På Näsan-Kvinnan som nästan uteslutande återfinns i den mediala produktionsbolags-världen. Hon flyger inte, hon har i stället företagsbil med sin aktuella produktions logotyp väl synlig på bildörrarna och bär konsekvent en färgglad och lite för stor Henri Lloyd-jacka med samma logga på både rygg och bröstficka samt ett antal sponsornamn på ärmarna. Under den är hon dock lågmält välklädd i något som utstrålar uppåtsträvan. Hon är väderbitet solbränd, oavsett årstid.
Looken, precis som Rongerdalarnas, säger ”ingen kan det här bättre än jag”.
Den inger respekt, ibland skräck, och signalerar makt i deras respektive yrkesgrupper.
Den forna ledarskribenten Barbro Hedvall skrev – tillsammans med den i just det här sammanhanget djupt överraskande medförfattaren Göran Greider – redan 2008 en bok som hette Stil & Politik där de två författarna tog sig an politik ur ett modeperspektiv och vice versa. Där uppstod det en intressant diskrepans mellan Greiders konsumtionskritiska öga och Hedvalls uppenbara känsla för stil och dess bieffekter i maktens korridorer och talarstolar.
Nu tar hon i Maktens signaler (SNS förlag) sig an ämnet igen, den här gången ensam, med undertiteln ”från plym till naket huvud” och ger en lättsam men initierad guide till hur modet har förändrats i, framför allt, politiken men också hur modet och medieutvecklingen faktiskt har förändrat politiken. Inte bara historiskt utan också geografiskt, ideologiskt och även utanför den rent politiska världen.
Vi vet ju alla att den mest avslappnat nedklädda personen i sammanträdesrummet är den mest framgångsrika it-experten där. Och därför signalerar en enorm pondus genom att inte bry sig om gamla normer.
Den intressantaste analysen Hedvall gör är hur svenska makthavare till skillnad från sina historiska föregångare så noggrant – och ofta genomskinligt – anammar specifika plagg för att förändra hela sitt partis framtoning i en valkampanj. Här i Sverige är Fredrik Reinfeldts ständiga kepsar och lediga jackor under Moderaternas lansering som det nya arbetarpartiet nog det mest tydliga exemplet, tätt följt av Fredrick Federleys sartoriella försök att locka Stureplans nattliv till Centerpartiet.
Samt givetvis smått klassiska misslyckanden som Mona Sahlins Louis Vuitton-väska och Lars Leijonborgs alldeles för uttalade anlitan av stylisten Camilla Thulin.
Det hinns inte riktigt med i Hedvalls relativt tunna och pedagogiska volym men så fort Maktens signaler riktar blicken österut blir det som mest intressant. Den östeuropeiska extremhögerns uniformsfäbless, Vladimir Putins konsekventa val av praktiska fritidskläder och hans kroniskt återkommande bara bringa och, över lag, noteringen att en lyckad makt-image alltmer handlar lika mycket – om inte mer – om förändrade kroppsideal som om en politikers garderob.
Som den modeanalytiska teori som hävdar att François Hollandes seger i det franska presidentvalet till överraskande stor del handlade om att han så uppenbart hade förändrat livsstil och gått ner i vikt.
Likt president Bartletts alltid återkommande problem med sina slipsval i Aaron Sorkins klassiska tv-serie Vita huset inser man vilken ansträngning som ligger bakom hur våra makthavare presenterar sig. Från Jimmie Åkessons märkliga folkdräkt till närsynta finansdelfiner på 06.15-flighten mot Malmö.
Andres Lokko
Publicerad i nya Magasinet Arena, nr 6 2012, som finns i butik från och med 4 december. Beställ 6 nummer för bara 249 kr (ord.pris 395 kr) här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
