Arbetarrörelsen tycktes ha hittat en vinnarfråga i debatten om vinster i välfärden. Oviljan att tillåta vinsterna tränger långt in i borgerliga väljargrupper och i de röda partierna är motståndet kompakt. I och med LO:s ställningstagande för ”non profit-princip” blev det också en facklig stridsfråga.
En mindre del av socialdemokratin förhöll sig trots det försiktigt positiv till mer eller mindre oförändrade regler för välfärdsverksamheterna. En mindre del, men en viktig del, där partiledningen ingår.
För Stefan Löfven har det därför blivit viktigt att hitta argument för varför vinsterna i välfärden inte ska stoppas eller begränsas. ”Det låter sig inte göras” var ett av dem. Till slut kom dock förslaget om ”nationella kvalitetslagar”. Omfattande och genomarbetat men med små förändringar i praktiken.
Inom partiet är en stor majoritet fortfarande emot vinster i välfärden, liksom inom LO. Kommunal, som av högern beskrivits som det mest realistiska och vinstvänliga LO-förbundet, avslutade 2012 med att lägga fram rapporten ”Vägval välfärd”. Borgerliga debattörers vädjan om att LO måste lyssna mer på Kommunal tystnade därmed omedelbart.
Löfven hoppades nog på att det skulle vara en kompromissorienterad Kommunalrapport, där parti och fackförbund lättare kunde enas. I stället konstaterande Kommunal att stenhårda krav ska ställas på så många områden att några riktiga vinster i välfärden knappast blir möjliga.
Samtidigt kräver Göran Hägglund och Kristdemokraterna en skärpning av kvalitetskraven i välfärden och en etisk plattform. Folkpartiets Jan Björklund har sagt att ”Den som enbart vill ägna sig åt kortsiktig spekulation bör välja andra branscher. Det är nu vårt ansvar att strama upp systemen, ytterst för att skydda socialt utsatta grupper. Det kommer att behövas regelskärpningar.” I januari tillsätts dessutom en utredning eftersom Anders Borgs finansdepartement konstaterat att ”mångfalden bland de privata utförarna inom vård, skola och omsorg har inte riktigt utvecklats som regeringen har tänkt sig. Fortsätter ett fåtal stora vinstdrivande aktiebolags andel att öka i samma takt finns en risk att valfriheten begränsas för medborgarna.”
S står plötsligt – och troligen ofrivilligt – sida vid sida med den borgerliga regeringen och vill genomföra ungefär samma förändringar.
Det placerar Löfven i opposition mot samtliga LO-förbund, en förkrossande majoritet av de socialdemokratiska väljarna, mot Vänsterpartiet, stora delar av Miljöpartiet, en klar majoritet av de potentiella nya väljarna 2014 och förstås: I opposition mot de flesta svenskar.
I höstas jämförde jag själv oenigheten med arbetarrörelsens löntagarfondsstrid. Den gången slutade det med att Olof Palme fogade sig, drev frågan och vann valet – men gick emot sin egen politiska övertygelse. Naturligtvis ingen oproblematisk väg framåt.
Men frågan är om striden om vinster i välfärden inte påminner ännu mer om en senare internkonflikt: Folkomröstningen om införandet av euron 2003. Det riskerar också att bli samma misslyckande för S-ledningen om de som då tror sig kunna baxa partiet i en minoritets viljeriktning.
Ja till euron var den enda vägen, förkunnade Göran Persson (efter många års euromotstånd och en tidigare analys som står sig väl än i dag). Så plötsligt stod han tillsammans med borgarna och lobbyorganisationerna. Han förbjöd ministrar som var negativa till EMU (bland andra Leif Pagrotsky och Margareta Winberg) att debattera med de som var för. Ute i kampanjstugorna över hela Sverige hade en hel del socialdemokratiska lokalpolitiker svårt att argumentera för partilinjen, ”ja till euron”, som de inte trodde på trots att Göran Persson och ja-sidan fått igenom förslaget på kongressen.
Stefan Löfven spelar samma höga spel i vinstfrågan. För ska han gå in och slåss för regeringsskifte 2014 med ickeövertygade partiföreträdare och ett LO som i bästa fall motvilligt accepterat – men aldrig omfamnat – den vinstvänliga linje han driver blir det en mycket svag valrörelse.
Göran Persson kampanjade med Sverige i Europa, som startades med stöd av Svenskt Näringsliv och utrikesminister Anna Lindh skrev debattartiklar för euron tillsammans med Ericssons dåvarande vd. Det var alltså redan då svårt att hitta de politiska skiljelinjerna. Att det inte blivit lättare sedan dess är de flesta överens om.
I dag står Stefan Löfven i en närmast konstruerad konflikt med Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström om vinsterna i välfärden. Löfven polemiserar så gott han kan genom att säga att han är ”övertygad” om att S-förslaget ändå ”är faktisk vinstbegränsning”.
Vad den socialdemokratiska kongressen än fattar för beslut lär många bli missnöjda, precis som var fallet inför euroomröstningen. Konsekvenserna för Socialdemokraterna om vinsterna i välfärden blir den valfråga både delar av borgerligheten och stora delar av vänstern gärna vill, vet vi inte. Att frågan kommer att leva, och låta höras om sig, också under 2013 råder dock inget som helst tvivel om.
Oavsett vägval har Socialdemokraterna utmaningen framför sig, inte bakom.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
