Fattigdomsbomben

De duggar tätt nu, larmrapporterna. Röda Korset varnar för social oro och bröduppror bland de närmare 120 miljoner EU-medborgare som lever i fattigdom. I Spanien och Grekland saknar en fjärdedel av befolkningen arbete, undomsarbetslösheten i Sydeuropa närmar sig 50 procent-strecket. På hemmaplan rullar varslen in som ett fördröjt eko av finanskollapsen 2008.

I ett europeiskt perspektiv kvalar Sverige in under EU-snittets 10,7 procents arbetslöshet med sina 8,1 procent. Dessvärre talar en del för att vi kommer klättra i tabellen: enligt Eurostat är det bara i Spanien som arbetslösheten ökar lika snabbt som här.

Det största problemet inför framtiden är inte, även om det såklart är ytterst bekymmersamt, finansminister Anders Borgs felaktiga lyckoprognoser. Det är den borgerliga politik som förts sedan allianssegern 2006.

Den moderatledda regeringen har på kort tid inte bara fört över pengar från det gemensamma – med utförsäljningar av bostäder, vård och skolor till reapris – utan också strösslat tillgångar och pengar över den relativt sett redan välmående delen av befolkningen. De rika har blivit ännu rikare, den stora gruppen medellöntagare har fått det bättre.

Priset betalas redan nu av ensamstående föräldrar, sjuka, arbetslösa, visstidsanställda som med “arbetslinjen” som ursäkt straffats med urholkade socialförsäkringssystem och sönderslagen a-kassa. De ökade ojämlikheterna är helt enligt plan. Skillnaden de kommande åren är att allt fler kommer förlora sina arbeten.

Framför allt kommer den så kallade a-kassereformen att ytterligare belasta kommunerna när de som tvingades lämna a-kassan på grund av höjda avgifter saknar andra arbetslöshetsutvägar än försörjningsstöd. Som i sin tur kommer urholka redan ansträngda kommunala budgetar och påverka möjligheterna till anständig vård, omsorg och skola.

Att döma av ivern och tondövheten som präglade nedmonteringen av den egenfinansierade arbetslöshetsförsäkringen – pengar som i stället användes för skattesänkningar – är det kanske just det som är meningen. Enligt den nymoderata ideologin (jobb)jagar hungriga hundar bäst.

Problemet är bara att det inte stämmer överens med verkligheten. Fattigdom går dessutom i arv, såväl i kommuner som i familjer. För att klara krisen med framtiden i behåll behövs inte bara stimulanser och investeringar i det offentliga utan framför allt en höjning av golven i både social- och arbetslöshetsförsäkringssystemen. Dessvärre tycks inte ens oppositionen hålla med om det.