Hollande har bråttom att få igenom sina reformer. Krisen är djup i Frankrike och såväl den politiska oppositionen, fack och arbetsgivare som media upphör aldrig att rikta vassa knivhugg mot regeringen.
Jérôme Cahuzac är Frankrikes socialistiska budgetminister. Han är från början kirurg och har tjänat mycket pengar på att göra skönhetsoperationer på rika människor. Nu står han anklagad för att olovligen ha fört pengar ur landet och tvättat dem vita i Schweiz och i skatteparadis. En brottsutredning har startat. Cahuzac dementerar alla anklagelser.
Mitt i turbulensen kring hans privatekonomi sitter han i tevedebatt med Jean-Luc Mélenchon som är ledare för Front de gauche, en kartell av vänstersocialister och kommunister. Debatten presenteras som en uppgörelse mellan två typer av vänster i Frankrike, de styrande socialdemokraterna i regeringen och den radikala, socialistiska vänstern.
Mélenchon kallar regeringen för socialliberal och tar upp Frankrikes budgetunderskott som nu ligger på 90 procent av BNP. ”Underskottet i budgeten kan vi betala tillbaka någon gång när vi får råd”, säger han i debatten. ”Nu måste vi istället ge vanliga människor utrymme att konsumera och få igång tillväxten.” Cahuzac kontrar med att säga att den regering som inte tar budgetunderskottet på allvar inte längre kommer att få låna och att det innebär en än större ekonomisk kris för Frankrike.
François Hollande gick till val på att lova en försiktig satsning på tillväxtfrämjande åtgärder. Han talade om en ny politik i Europa mot Angela Merkels hårda sparbeting för länderna i Sydeuropa. Samtidigt lovade han en budget i balans vid slutet av sin femåriga mandatperiod. Gasa och bromsa på samma gång var hans paroller i valrörelsen.
Hollandes första dryga halvår vid makten har mer liknat åtstramning än satsningar på tillväxt. Hans bidrag till en omläggning av krispolitiken inom EU har varit magert. Häromdagen upplevde han i alla fall sin kanske viktigaste seger hittills när arbetsgivarna och några av de fackliga organisationerna slöt ett tvåårsavtal om anställningsformer på arbetsmarknaden. Det blev ett kvitto på att Hollandes engagemang för samverkan i stället för ständiga konflikter mellan fack och arbetsgivare börjar bära frukt.
Men hur gick det då med hans förslag om 75 procent i marginalskatt för inkomster över 1 miljon euro per år? Författningsrådet underkände förslaget strax före jul med motivering att det utgör ett brott mot skatterättsliga principer. Förslaget bygger på särbeskattning, men i Frankrike sambeskattas hushåll. Ett förändrat förslag väntas nu komma från finansminister Pierre Moscovici som inte lär vara särskilt förtjust över det uppdraget.
François Hollande är känd för att vara stryktålig och alltid komma tillbaka upp på fötter. Den förmågan behöver han nu. Opinionssiffrorna är i botten. Han har sjunkit snabbare i popularitet än någon tidigare nyvald president. Krisen är också djupare än någonsin tidigare under efterkrigstiden. Han står ändå fast vid sina vallöften och lovar en vändning uppåt av sysselsättningen i början av nästa år och ett Frankrike i tillväxt lagom till presidentvalet 2017. Lyckas han är det tack vare en socialdemokratiskt präglad politik – något som Frankrike aldrig tidigare upplevt.
Hollande är också en väl strukturerad, intelligent politiker. Han har en gedigen regering och en rad välutbildade experter bakom sig. I motsats till Nicolas Sarkozy omger han sig gärna med människor som fostrats i de hyperexklusiva elitskolorna.
Hollande och hans regering har ett begränsat manöverutrymme för sin ekonomiska politik. De har trots allt ett program för att styra Frankrike bort från krisen och mot ökad rättvisa. Å andra sidan är det praktiskt taget ingen utomstående iakttagare som tror att de kommer att lyckas – men det är snarare beroende på krisens djup än på regeringens kompetens eller program.
I andra politiska frågor är utrymmet för förändring större. Trots massivt motstånd från högeroppositionen och kyrkan kommer regeringen om en månad att driva igenom en lag som ger samkönade par rätten att ingå äktenskap och adoptera.
Socialistpartiet har egen majoritet i parlamentet. Hollande och hans regering behöver inte vara beroende av ett opålitligt kommunistparti i voteringarna i parlamentet. Samtidigt vill presidenten så långt som möjligt upprätthålla fred inom hela vänstern. Inte minst behöver han ha ett fortsatt stöd från de gröna som är representerade i regeringen och har en potential att bli starkare i kommande val, inte minst i storstäderna.
Hollande har bråttom att få igenom sina reformer. Kommunalvalen 2014 kan ge ett starkt utslag i form av storsegrar för oppositionen både till vänster och höger. Krisen är djup i Frankrike och såväl den politiska oppositionen, fack och arbetsgivare och media upphör aldrig att rikta vassa knivhugg mot regeringen. Fransk politik är ständigt ett drama på liv och död.
Tomas Lindbom, frilansjournalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
