Frågan måste också ställas: Kommer UMP att splittras? Och kommer Marine Le Pen närmare sin vision om att det är hon som ska stå i spetsen för det ledande alternativet till vänstern i Frankrike?
De kommer från hela landet. I chartrade bussar och tåg. Det konservativa Frankrike rör på sig. Närmare en halv miljon människor går i tre demonstrationståg i huvudstaden och alla samlas på Marsfältet nedanför Eiffeltornet. Katolikerna dominerar, men många som går i tågen är vanliga sekulära franska medborgare.
I tåget framträder också flera kända politiker, bland dem högerns nya och omstridda ledare Jean-François Copé. Det är ingen tvekan; en av de största högermanifestationerna i modern tid äger rum och målet är att stoppa homosexuella från att uppnå den lagliga rätten att gifta sig.
François Hollande gick till val på förslaget om äktenskap för alla med adoptionsrätt också för homosexuella. Lagförslaget ligger redan på bordet för behandling i parlamentets båda kamrar med start i slutet av januari. Nu kräver den samlade högern först en folkomröstning i frågan.
Så sent som i somras tvekade såväl Marine Le Pen som Jean-François Copé om det var värt att ta strid mot det lagförslag som alla visste skulle komma från den nya socialistregeringen. Men trycket från de egna medlemmarna blev starkt. Partiledningen bedömde då att denna fråga kunde samla en höger som splittrats djupt efter valförlusten.
Nicolas Sarkozy tog under sina sista år som president tydliga steg åt höger och hans partiunion, UMP, följde honom i huvudsak i samma riktning. Högervridningen var följden av en medveten strategi för att fånga upp en alltmer högljudd opinion i landet mot invandring och för hårdare tag mot våldsbrottsligheten.
Orsakerna till denna nya strömning bland stora delar av befolkningen var flera; den ekonomiska krisen där en ny generation fransmän upplevde att de fått det sämre ekonomiskt än sina föräldrar, den fortsatta invandringen samt en ökad frustration över att nationen Frankrike föreföll förlora i internationellt inflytande i en alltmer globaliserad värld. Till detta ska läggas chocken över 11 september i USA och rädslan för terrorism, kopplad till islam.
Det senaste decenniet har definitivt inneburit en högervridning av perspektiven allmänt sett i landet. Nationella fronten har stärkt sin ställning och är i dag en viktig aktör i det politiska livet med ett stöd som för närvarande ligger mellan 15 och 20 procent av befolkningen. Dessutom uppfattas partiet som alltmer rumsrent.
Det är inte partiet som har liberaliserats. Deras främlingsfientlighet och muslimhat består. Deras nationalism är lika radikal som förr. Deras ekonomiska program tjänar nationalismens syften; murar ska resas mot omvärlden. Euron bytas ut mot francen. Det är förskjutningen i opinionen som i dag gör Nationella fronten till en politisk aktör som alla måste ta hänsyn till.
Jean-François Copé är tillförordnad ledare för UMP. Partiledarvalet i höstas blev hårt kritiserat. Han segrade mot sin huvudmotståndare, förre premiärministern François Fillon, med ett hundratal röster av sammanlagt 160 000 avgivna röster. Helt uppenbart förekom en hel del röstfusk och valet kommer att göras om i år. Men sprickan mellan olika falanger inom UMP är djup och misstron fräter sönder samarbetet internt. Delvis beror sprickan på förhållandet till Nationella fronten. De mer liberala vill hålla avståndet till högerextremismen. Copé och majoriteten i partiet däremot fiskar röster i gränslandet mellan UMP och Nationella frontens kärntrupper.
Det gemensamma motståndet mot äktenskap för alla har tillfälligt gjutit olja på vågorna i den interna partistriden, men det har också visat hur idémässigt fattigt partiet är. Det är i första hand katolikerna som äger denna fråga. UMP som vill se sig som ett sekulärt parti, oavhängigt alla religiösa samfund, har nu hamnat i knät på den moralkonservativa katolska rörelsen. En höger som lånar främlingsfientlighet från extremhögern och moralkonservatism från kyrkan ger inget förtroendefullt intryck inför framtiden.
Frågan måste också ställas: Kommer UMP att splittras och kommer Marine Le Pen närmare sin vision som hon uttryckte inför valen i våras? Hon lanserade då sin Rassemblement Bleu Marine (=den marinblå samlingen) som innebär att hon – och ingen annan – ska stå i spetsen för det ledande alternativet till vänstern i Frankrike. Hon räknar kallt med att en betydande del av UMP på sikt kommer att införlivas i denna samling och att Frankrike om några år består av en tung vänsterrörelse, en svag formation i mitten och en dominerande, aggressiv, nationalistiskt präglad höger.
Till skillnad från sin far, Jean-Marie Le Pen, är hon helt inställd på att ta makten i Frankrike. Hon är inte nöjd med att bli familjeminister i en traditionell högerregering. Hon spänner bågen betydligt högre.
Tomas Lindbom, frilansskribent.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
