I dag på morgonen är det meningen att David Cameron ska hålla sitt flera gånger uppskjutna tal om Storbritanniens förhållande till EU.
Man kan befara att anförandet blir en besvikelse, eftersom det inte är så lätt att balansera mellan förväntningar, som drar åt helt olika håll.
Dels vill en växande grupp EU-motståndare i premiärministerns Tory-parti och utanför det gärna se ett halvt löfte om ett utträde. Samtidigt är det viktigt att inte ytterligare reta upp de krafter i Bryssel och i huvudstäderna på kontinenten som alltid misstrott britternas vilja att vara européer.
Därför är Cameron i sitt tal nödd och tvungen att intyga att han önskar att EU blir en framgång och att han vill ha en relation med unionen där britterna inte lämnar det europeiska samarbetet.
Men kärnan i hans budskap i dag är en önskan om nya undantag från EU:s tvingande regler. Detta vill han förhandla fram i samband med ett nytt EU-fördrag, någon gång efter 2014.
Cameron lovar att får hans regering förnyat förtroende ska resultatet av den förhandlingen underställas en folkomröstning.
Det premiärministern skisserar är en rätt skakig strategi. Ett nytt fördrag kan dröja i åratal, eftersom EU:s beslutsfattare är livrädda för sådana diskussioner och för folkomröstningar. Och blir Cameron verkligen omvald och kommer det att finnas något förhandlingsresultat att folkomrösta om?
Man kan alltså befara att han med sitt tal inte klargör särskilt mycket, utan tvärtom skapar ett permanent osäkerhetstillstånd. Och marknaden hatar osäkerhet. Det kan sluta med att Storbritannien, som trots en usel ekonomi ändå haft mycket lägre ränta på sina statsobligationer än skuldländerna på kontinenten, kan komma att betala för premiärministerns tal med högre räntor.
En intressant del av Camerons anförande väntas bli en hård men rättvis kritik av euroområdets felaktiga krishantering, den ensidiga besparingspolitik, som tryckt ner delar av eurozonen i recession. Det är farligt att detta påtvingats människor uppifrån genom beslut i Bryssel och Frankfurt, menar han. Men kritiken skorrar falskt för att komma från Cameron, eftersom Storbritannien utan diktat från EU driver samma svagsinta nedskärningslinje.
Talet i dag rubbar inte känslan av att Storbritannien, med Camerons ord, är på väg att ”glida mot utgången”. Att de svenska Moderaterna under EU:s diskussioner om budget och bankunion slagit följe med Cameron, visar att också Reinfeldt och Borg, när sanningens minut kommer, kan hamna i ett utträde.
Vad är annat att vänta i ett Europa, dominerat av egoism och nationell självtillräcklighet?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
