Vilse så in i Norden

Det är svårt att motstå en känsla av stolthet när brittiska The Economist landar på hallmattan med en viking på omslaget. Vi nordbor smeks medhårs av en rubrik som stereotypiskt anspelar på den hårige vikingen: ”Nästa supermodell: Varför världen bör studera de nordiska länderna”.

På 14 välfyllda och välskrivna sidor återfinns många av de faktorer som enligt historikern Tony Judt har skapat de mest civiliserade samhällena som västerlandet hittills har bevittnat: De nordiska välfärdsstaterna.

Några uppenbara felaktigheter ställer frågan om tidningskrisen har drabbat korrekturläsningen på The Economist. Nedlagda Gringo beskrivs som ”en tidning för invandrare i Stockholm”.

Avsnittet om tillverkningsindustrin, som lyfter fram Sandvik, Atlas Copco och Volvo Lastvagnar, borde dock vara obligatorisk läsning för Sveriges statsminister. Reinfeldt hävdade i Davos att Sverige ”brukade ha människor i industrin, men de har i princip försvunnit” (runt 567 000 arbetar i vår tillverkningsindustri).

Ofta är det nordisk floskelbingo, i positiv bemärkelse. Vi är öppna, transparenta, moderna, teknikvänliga, innovativa, jämställda. Den sociala rörligheten är världsledande, liksom den kvinnliga förvärvsfrekvensen. Vi har ett levande mat- och kulturliv. Vi bejakar frihandel och har ett reformerat pensionssystem. Det är ordning och reda på statsfinanserna – och även vi till vänster bör se fördelarna med att välfärden har konkurrensutsatts och att de statliga utgifterna har trimmats jämfört med 1970-talet.

Men det är också här som The Economist går vilse. Att hävda att Milton Friedman skulle trivas bättre i Stockholm än Washington DC, i synnerhet med anledning av friskolorna, är visserligen fyndigt. Det är dock alarmerande att The Economist missar, alternativt undviker, den viktiga debatten om problemen med vart den nordiska välfärdsmodellen är på väg.

På senare tid har TCO underminerat Anders Borgs teoribygge om att en a-kassa i europeisk strykklass skulle ge fler jobb. Friskolereformen ifrågasätts när skoljättar blåser upp betygen och gör rekordvinster. En ledarskribents hjärtskärande beskrivning av hans 83-åriga mammas möte med svensk sjukvård blir till ett upprop mot Filippa ”Insta-mama” Reinfeldt. Professorer slår larm om ökande ojämlikhet i det svenska paradiset, en utveckling som bekräftas av OECD. Tågen står stilla men arbetslösheten galopperar lika snabbt som i Spanien.

Och vad tycker The Economist om den försåtliga undermineringen av de nordiska välfärdssystemen, som Anna Hedborg uppmärksammar i rapporten ”Under höga tak ryms alla”?

Kvar finns en beundran för jämlika samhällen, där Lars Trägårdh citeras om statsindividualism och Göran Persson om humlan som trots allt kan flyga. Men The Economist adderar även slentrianmässiga beskrivningar av reformovilliga fackförbund och önskemål om ännu mindre stat, ännu lägre skatter, ännu fler avregleringar.

Tanken svindlar. Tänk om sambandet alltjämt är det omvända? Att jämlika välfärdssamhällen med gemensamma åtaganden är bättre samhällen? Att The Economist bara fångade oss i steget när vi är på väg åt fel håll.