Det är inte nätet som gör hatet

Näthatsdebatten, Recension av Lisa Bjurwalds bok Skrivbordskrigarna

Lisa Bjurwald har hyllats för att hon är höger och tar upp kampen mot rasismen. Detta säger oss hur ovanligt det är att högern engagerar sig mot rasism. Högern lyste med sin frånvaro på gatorna under nittiotalets nynazistvåg, och att gatunazismen sedan försvann är enbart den utomparlamentariska vänsterns förtjänst. Jag vill minnas att Lena Adelsohn Liljeroth skrev en bok om skinnskallar, men annars svarade högern ofta med att kalla antifascisterna för ”lika goda kålsupare.” I dag öppnar borgerliga ledarskribenter dörren för islamofobiska tendenser, och i Grekland är eliterna fullständigt undfallande mot nynazisternas framfart – i hemlighet håller de nämligen med dem.

Att Bjurwald går emot strömmen är välkommet. Men hennes bok “Skrivbordskrigarna” om rasismen på nätet, bör precis som hennes tidigare, ”God dag kampsyster” och ”Europas skam” trots allt inte kramas ihjäl bara för att den kommer från höger, utan bedömas efter sina kvaliteter.

Skrivbordskrigarna är en bok som kartlägger hur internet har blivit ett laglöst land där rasismen frodas ostraffbart. Bjurwald undersöker högerextrema forum i Sverige och internationellt, hur de utvecklats och vilken betydelse de fått för SD:s framgångar. 2002 skriver Breivik på nätet ”Jag tar starkt avstånd från att hänga ut islam.” Nio år senare utför han ett av de värsta terrordåden i modern tid just för att stoppa islam. Vad hände där emellan, frågar sig Bjurwald, och svaret hon ger är: internet.

Bjurwald vill nyansera bilden av internet som en demokratisk kraft. Hon menar att internet varit centralt för högerextremismens framväxt, just eftersom det skapar en anonym gemenskap. Och genom Twitter och Facebook har rasister fått direktkontakt med politiker och medier, vilket bidragit till att ”extremhögern har rört sig från nätets utkanter till samhällets mitt.”

Bjurwald beskriver ett samhälle som står handfallet. Trots att samma lagar gäller på nätet som i verkligheten, lyckas rasister undvika åtal för hets mot folkgrupp genom att lägga sidorna på utländska servrar. Datainspektionen säger sig vara ”maktlös.” Säpos definitioner av politisk extremism är förlegade och inkluderar inte kontrajihadism, den filosofi som Breivik bekände sig till. Europol inkluderar inte ens Breiviks dåd i statistiken över högerextrema brott för 2011!

Bjurwald har gjort ett viktigt researcharbete. Dock är det här inte en djuplodande bok som undersöker rasismens rötter eller försöker förstå den strukturellt. Åtgärderna Bjurwald föreslår befinner sig också på nivån: tryck ner det bara så försvinner det! Hon vill se en samordnad insats från en mängd aktörer: IT-företag, brottsbekämpande myndigheter, lärare, journalister och vanliga människor som bör anmäla hatbrott och säga emot närhelst de får möjlighet. Vi bör alla ”dra svärd mot skrivbordskrigarna.” Hon sluter sig därmed till samma linje som Aftonbladets kultursida, som kräver lagliga ingrepp mot näthatarna. ”Breivik är den yttersta konsekvensen av att ignorera nätextremismen” varnar Bjurwald.

Jag både håller med och inte håller med. Å ena sidan tror jag faktiskt att det går att trycka ner åsikter så att de försvinner. Det såg vi på nittiotalet: när nazisterna inte längre hade någon lokal att gå till, blev det inte lika intressant att vara nazist. Utan diskussionsforum kommer kanske några att söka andra vägar, men många kommer tröttna och skaffa sig andra intressen. Samtidigt kan det vara en strategi som slår tillbaka. Analyserar man inte grogrunden för rasism i själva samhället – klassmotsättningar, arbetslöshet och strukturell diskriminering – kommer man inte åt grundproblemet. Att högerextremism kan växa även utan nätet ser vi ju i Grekland, där traditionella metoder verkar fungera lika bra. ”Förbjud” kan inte vara den enda linjen.

Kajsa Ekis Ekman

Publicerad i nya numret Magasinet Arena, nr 1 2013, som finns i butik från och med 19 februari. Prenumerera för bara 395 kr här »